De nya moderaterna” föddes på 1980-talet i det moderata ungdomsförbundet, Muf, som tog större intryck av nyliberala filosofer än av det konservativa moderpartiet. Det var under denna period Anders Borg, Gunilla Carlsson, Sven Otto Littorin och Fredrik Reinfeldt lärde känna varandra.
Tjugo år senare, efter näringslivs- och tjänstemannakarriärer på varsina håll, tog de över moderaternas partistyrelse och inledde partiets kanske viktigaste förvandling i modern tid. Idag, när valsegern är i hamn, börjar deras nyliberala värderingar och näringslivsbakgrund titta fram.
Sedan Sven Otto Littorin tillträdde som arbetsmarknadsminister har han flitigt pumpat ut ”de nya moderaternas” mantra: att det ska löna sig att arbeta och att det ska bli enklare och billigare att anställa. Att detta skulle innebära kraftiga nedskärningar i a-kassan har aldrig varit någon hemlighet. Vad som däremot kom som en överraskning var att förslaget skulle träda i kraft redan den första januari 2007. Enligt Littorins pressekreterare Mårten Wennberg har man inte ansett att det funnits någon anledning att diskutera tidpunkten för genomförandet tidigare än efter valet.
– Det kanske är så att man inte är van vid regeringar som faktiskt genomför de förändringar de gått till val med, säger han.
Strax före valet publicerar det (ny)liberala samhällsmagasinet Neo en spekulativ lista över de ”dolda makthavarna i Rosenbad”, det vill säga statssekreterare, politiskt sakkunniga och pressekreterare. Listan utgörs av mycket få politiska broilers och en stor andel välutbildad tjänstemannaelit. Neo skriver att många av de tyngsta personerna på listan skulle föredra en post i kulisserna på Rosenbad framför en administrationstung statssekreterarpost eller mediebevakad ministerpost. Detta på grund av att man från kulisserna lättare kan fokusera på att peka ut riktningen för politiken. Flera av de listade namnen har idag statssekreterarposter och två av de tippade statssekreterarna blev ministrar: Anders Borg och Sven Otto Littorin.
Anders Borg, etta på listan med motiveringen: ”ses närmast som ett orakel av klokskap av moderat kanslipersonal, som andäktigt och okritiskt slickar i sig av hans grafer och kurvor”, tros hamna på samordningskansliet eller på finansdepartementet. Sven Otto Littorin hamnar på plats 12. Även han tippas hamna på samordningskansliet ”om inte hans intresse för näringslivsfrågor för honom till näringsdepartementet”.
Littorins CV är långt. Han har bland annat varit marknadschef på Kreab, nordens ledande pr-bolag. De marknadsför inga produkter utan arbetar med lobbying. Enligt uppgifter i Aftonbladet har bland annat moderaterna, Investor AB och Svenska arbetsgivareföreningen, Saf, varit stora uppdragsgivare genom åren. Saf lades ner 2001 då den, tillsammans med Sveriges industriförbund, bildade Svenskt näringsliv. Kreabs vd Charlotte Erkhammar bekräftar att moderaterna var kunder hos Kreab på 1970- och 1980-talen, men säger att Kreab har som policy att inte tala om sina kunder.
– Vi arbetar med många av de stora börsbolagen och företag och myndigheter, säger hon.
Kreab grundades av en av Carl Bildts bästa vänner från tiden i Fria moderata studentförbundet, Peje Eriksson, som idag sitter i styrelsen för stiftelsen Fritt näringsliv. I Kreabkoncernen ingår även opinionsmätningsinstitutet Demoskop, som gör opinionsundersökningar på beställning av näringslivet, och Demograf som gör presentationsbilder. Den här typen av undersökningar får stort genomslag i media.
Förutom att ha jobbat i en av näringslivets största lobbyorganisationer har Littorin också varit ordförande i näringslivets opinionsbildande tankesmedja Timbro mellan 1997 och 2002. Dessförinnan satt han i styrelsen för Näringslivets framtidsforum och han har också varit framgångsrik inom riskkapitalsbranschen.
Sven Otto Littorins hårdnackade inställning i a-kassefrågan har väckt stor uppmärksamhet. Till och med tjänstemannaförbunden Saco och TCO är provocerade av den nya regeringens brist på förhandlingsvilja, något som inte hör till vanligheterna då en stor del av dess medlemmar röstar borgerligt.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet den 26 oktober skriver Sacos ordförande Anna Ekström och TCO:s ordförande Sture Nordh att a-kasseförslaget är ogenomförbart och utformat utan nödvändig konsekvensanalys. De skriver att ”regeringen har gjort ett allvarligt avsteg från gängse remissrutiner när fackliga organisationer endast fått en vecka för granskning av de nya förslagen”.
– Littorin kör efter en karta som inte riktigt motsvarar verkligheten. Det gör ofta dogmatiker, säger Anna Thoursie, chef för tankesmedjan Agora.
Hon menar att Sven Otto Littorins entydiga bakgrund inom näringslivet och lobbying kan vara en möjlig förklaring till hans hårda linje i a-kassefrågan. En lobbyist tänker sällan i bud och motbud, utan arbetar med att plantera budskap, oavsett vad motparten tycker. När man förhandlar sätter man upp mål och tänker igenom vad man kan avstå för att komma dit. Sedan tänker man igenom vad motparten är nöjd med och kan tänka sig att offra för att nå sina mål.
– Marknadsföring och kommunikation är bra att kunna, men som arbetsmarknadsminister måste du kunna förhandla.
Men det är inte alla områden som expresshanteras på samma sätt som det näringslivsvänliga a-kasseförslaget (se även sid 5 i veckans nummer). Miljöminister Andreas Carlgren verkar snarare ha ett rakt motsatt förhållningssätt till Littorin angående hur ny politik bör genomföras. Regeringens propositionslista till riksdagen saknar helt konkreta förslag på vad som ska göras åt klimatförändringarna, några sådana kommer inte att läggas fram förrän 2008. Miljöministern förklarar saken med att det inte räcker med att komma med förslag, utan att de också måste vara väl genomarbetade, något som kräver tid.
– Vi kommer då att se till att vi grundar målen i ordentliga vetenskapliga bedömningar, säger han till Aktuellt.
Den konspiratoriskt lagda skulle här kunna fundera över huruvida orsaken är Carlgrens vilja till grundlighet eller de nya moderatarnas ovilja att stöta sig med näringslivet.
Andreas Carlgren har, liksom de flesta av övriga ministrar, riksdagserfarenhet, men alla förutom Beatrice Ask, Carl Bildt och Mats Odell saknar erfarenhet av regeringsarbete. Andra erfarenheter kommer främst från pr-branschen och näringslivet. Carl Bildt har en lång styrelseproffskarriär i bagaget. Finans- och kommunikationsminister Mats Odell avgick som ordförande för intresseorganisationen Svenskt flyg då han blev utsedd till minister. Under hans ordförandeskap arbetade man bland annat med att stoppa den förra regeringens förslag om flygskatt. Enligt ett pressmeddelande från regeringen kommer den av socialdemokraterna planerade flygskatten inte att bli av. Maud Olofsson har en gedigen politikerbakgrund, men har deltagit i seminarium arrangerade av Timbro, och centerpartiet har på senare år fått tydliga drag av deras idéer.
Anna Thoursie tycker inte att kontakter med näringslivet i en högerregering är konstigare än kontakter med LO hos en socialdemokratisk regering.
– Det viktiga är att en regering består av en blandning av några riktiga politikerrävar, några som är gröna och några som har hoppat mellan politik, näringsliv och offentlig sektor.
Anna Thoursie säger att det också är viktigt vilka rådgivare ministern väljer. En minister måste ha rådgivare som har olika bakgrunder och kompetenser för att de ska komplettera varandra. Tjänstemännen i de olika departementen arbetar med att utreda frågor och ta fram underlag och förslag till olika regeringsbeslut. De arbetar också med att styra och följa upp de statliga myndigheter som sorterar under respektive departement.
– Frågan är om det inte är lite väl tjänstemannatungt inom Littorins område. Det kan vara riskabelt, säger Anna Thoursie.
Varken Anders Borg eller Sven Otto Littorin, kända som arkitekterna bakom alliansens ekonomiska politik, har tidigare riksdagserfarenhet.
Borg började sin politiska bana i Muf Östergötland och var under sin studieperiod på Uppsala universitet ordförande i Studentföreningen Heimdal och Fria moderata studentförbundet. Under den förra borgerliga regeringen var han politiskt sakkunnig i statsrådsberedningen, men lämnade sedan politiken för en lång karriär i bank- och finansvärlden. Littorin gjorde samma resa, från moderata ungdomsförbundet till politiskt sakkunnig på finansdepartementet och sedan vidare till en tio år lång framgångsrik karriär i marknadsförings- och riskkapitalbranschen.
Efter valförlusten 2002 avgick Bo Lundgren och stora delar av den gamla partistyrelsen byttes ut. In kom den nya generationens moderater som började sin bana i Muf på 1980-talet. Reinfeldt blev partiledare, Gunilla Carlsson blev förste vice partiordförande, Borg blev chefsekonom och kanslichef och Littorin blev partisekreterare. Utifrån noggranna analyser av 2002 års valfiasko drog de slutsatsen att de inte skulle vinna några val på samma hårda skattepolitik som tidigare partiledaren Bo Lundgren drivit. Istället tog de namnet ”De nya moderaterna”, skrev det i ljusblått och började prata om full sysselsättning. Allians för Sverige bildades tillsammans med de andra borgerliga partierna.
Och den nya tidens politiker skyr inga medel för att nå sina mål: När tidpunkten för a-kassereformen beslutades hade Littorin ännu inte rekryterat några politiska rådgivare. Först måndagen den 12 november tillträdde den första och hittills enda politiskt sakkunniga under Littorin, en nationalekonom.
Regeringen Reinfeldt domineras inte bara av ”nya” moderater, den ägnar sig framför allt åt nya beslutsmetoder. Inga sakkunniga, ingen dialog, inget sedvanligt remissförfarande. Det viktiga har varit att driva igenom en nyliberal låglönepolitik och sänka skatterna för dem som redan har sitt på det torra.
Om det inte gäller marknadsekonomiskt känsliga områden som miljön och klimathotet såklart – då utreder högeralliansen mer än gärna. I flera år.
