xx

Motstånd från två sidor

Shams, Palestina:– Vi skulle ha kunnat stoppa muren. Vi lyckades skjuta upp byggandet vissa dagar men sen blev folk här lata, säger Shams Assi, 18 år gammal och aktiv i gruppen Flowers against the occupation. Hon menar att man alltid måste ha en optimistisk inställning till motståndet, annars kommer ingenting att förändras: – Det finns […]

Shams, Palestina:
– Vi skulle ha kunnat stoppa muren. Vi lyckades skjuta upp byggandet vissa dagar men sen blev folk här lata, säger Shams Assi, 18 år gammal och aktiv i gruppen Flowers against the occupation.
Hon menar att man alltid måste ha en optimistisk inställning till motståndet, annars kommer ingenting att förändras:
– Det finns pessimister här och de kan inte se poängen med att till exempel sjunga vår nationalsång varje dag i skolan, de säger: ”tror du att vi får frihet för att du sjunger?” De gillar heller inte att demonstrera: ”vi kanske stoppar murbygget idag men imorgon börjar det igen”. Dessa människor sprider passiviteten tills det inte finns någonting kvar av Palestina. Men vi måste kämpa. Ingen kommer att göra det åt oss.

Shams och hennes två år yngre syster Mais var med och startade tjejgruppen Flowers against the occupation efter ett sommarläger i byn Deir Ballut för tre år sedan. Två veckor av diskussioner, workshops, drama, musik och vänskap hade en uppviglande effekt: 15 av de 100 deltagarna beslöt sig för att fortsätta träffas och snart befann de sig i situationer de innan dess bara hört talas om av sina manliga släktingar.

– Vi har deltagit i många demonstrationer, bland annat en som gick från Deir Ballut ända till Qalandia. En man blev skjuten och dog, killarna började kasta sten och vi kom aldrig igenom vägspärren och fram till Jerusalem som var vårt mål. Men det var en otroligt vacker demonstration ändå, berättar Mais.

Mais och Shams har vuxit upp i Qarawat Bani Hassan, en liten by i regionen Salfit på norra Västbanken. Byn är belägen precis ovanför ett stort block av bosättningar, inklusive Västbankens näst största, Ariel. Den kallas ”långfingret” och det med rätta: dess ständigt expanderande gränser petar undan allt i sin väg. Muren runt Ariel skär 22 km in i Västbanken och stjäl inte bara mark och vattenkällor utan blockerar även palestinska vägar och omöjliggör rörelse inom regionen. Flera av tjejernas vänner bor i andra byar som de trots korta avstånd inte kan besöka.

– Det finns ingen frihet för tjejer här. Det blir allt svårare och farligare för kvinnor att röra sig ute själva eftersom det är vägspärrar överallt. Och män vill inte att deras fruar, döttrar och systrar ska möta soldaterna ensamma. När det blir farligare att gå ut vill många män stänga dörren om sina familjer, säger Shams.

Flowers against the occupation träffas varje vecka för att dansa den palestinska folkdansen debka och för att spela teater, lära sig instrument och om datorer, måla och ha kul. De har också workshops i konsekvenserna av muren, hur man ska interagera med soldater och om kvinnors rättigheter.

– Få arbetar för kvinnors rättigheter här. De flesta tjejer gifter sig när de är 18 och sedan stannar de bara hemma. Många män använder även religionen som ursäkt för att hindra kvinnor från att gå ut själva eller från att arbeta. Men det handlar inte om religion, det handlar om traditioner och vi lever ju faktiskt på 2000-talet nu! Men de är som min morfars morfar och de vill inte ändra sig, säger Shams.

Hon poängterar att hennes och Mais familj är annorlunda. Själv reser hon mellan universitetet i Jeriko och sin mamma i Qarawat varannan månad. Tjejernas mamma, Fatima Khaldi, driver organisationen Women for Life, som mobiliserar regionens kvinnor till att arbeta för sina rättigheter.

– Mamma är en bra lärare och hon gör oss medvetna om allt som händer här. Snart kommer muren att byggas färdigt i området och då kommer jag inte att kunna plugga i Jeriko längre. Och jag är rädd att när människor här väl inser faktum, då är det försent! Vi måste göra motstånd nu!

Shams ser som sin uppgift att sprida information om vad som verkligen pågår i Palestina och helst skulle hon vilja göra det genom sång.

– Att vara sångerska är att vara budbärare. Många människor lyssnar till dig och tar in ditt budskap. Jag skulle vilja sjunga om vårt land i olika delar av världen men problemet är att om du är sångerska här så respekteras du inte, oavsett vad du sjunger.

I somras åkte Shams till USA för att delta i ett månadslångt läger för israeliska, palestinsk-israeliska och palestinska tjejer, anordnat av organisationen Building bridges for peace. Det resulterade i hennes första vänskap med israeler:

– De två första veckorna bråkade, grät och skrek vi åt varandra. De israeliska tjejerna hade ingen aning om hur ockupationen fungerar. En tjej kom från en bosättning och i slutet av lägret sa hon att hon först hade tänkt komma för att döda oss palestinier men att hon nu ändrat sig, att hon förstod vår situation. Nu är vi vänner, vi chattar och pratar ibland. Men de vågar fortfarande inte komma hit och besöka oss, de har fått helt fel bild genom media och tror att alla som bor här vill döda dem.

Även Shams perspektiv förändrades av lägret. Hon har gett upp tanken om att vinna tillbaka de områden som idag är Israel, efter att ha insett vilket etablerat faktum Israel är och hur många människor som lever där. Hennes vänner trodde att hon blivit galen när hon kom hem och pratade om en tvåstatslösning. Hennes mamma, flykting från 1948, kallade henne kapitulationist.

– Men jag har inte alls gett upp. Alla vet att staten Israel är byggd på palestinsk mark. Men vi måste leva i verkligheten. Och viktigast av allt: vi måste stå enade för att bekämpa ockupationen.

Yael, Israel:
Det är en liten manifestation, men den har lyckats attrahera en ansenlig mängd poliser som gör sitt bästa för att hålla deltagarna mellan två avspärrningar på trottoaren. Ungefär 50 personer står samlade utanför premiärminister Olmerts hus i Jerusalem, för att uttrycka sitt stöd för två unga värnplikts-vägrare som påbörjar sina fängelsestraff i dagarna.
Bland deltagarna finns Yael Drier. Hon kliver upp på en bänk och framför en raplåt som får åhörarna att skratta. Yael är 18 år gammal och även hon har just deklarerat att hon inte kommer att genomföra det obligatoriska moment som respekteras så i Israel: att ge två till tre år av sitt liv till de så kallade försvarsstyrkorna. För denna vägran ska hon fängslas.
– I Israel ses du som en soldat från och med den dag du förväntas inställa dig. Om man vägrar att tjänstgöra betyder det att man som soldat vägrar att genomföra en order. För det kan man skickas till militärfängelse, säger Yael.
Men att ha människor inspärrade för att de inte vill göra värnplikt väcker uppmärksamhet kring frågan om arméns rättfärdighet – något Israel helst vill undvika. Flera av Yaels vänner har undkommit fängelse trots sitt misstycke med armén.
– Om du har en stark supportgrupp som kan skapa opinion kring ditt fall medan du är inlåst, kan de välja att försöka tysta dig. Istället för att skicka dig i fängelse kan de förklara dig opassande. Men om du döms och fortsätter vägra när du kommer ut kan du dömas igen.
Några 18-åriga värnpliktsvägrare, så kallade refuseniks, har dömts flera gånger och spenderat upp till två år i fängelse, enligt den israeliska organisationen Yesh Gvul. En israel som genomfört sin värnplikt måste varje år inställa sig för ytterligare två veckors tjänstgöring och den som motsätter sig det döms vanligtvis till 28 dagars fängelse. Sedan år 2000 har 250 personer avtjänat fängelsestraff för att de av politiska skäl inte kommit när armén har kallat. Det är svårt att uppskatta antalet ockupationsvägrare, då många undviker rättsliga följder genom att hävda medicinska orsaker eller genom att lämna landet.

Yaels uppväxt i en vänsterorienterad, sionistisk familj präglades av de slutsatser föräldrarna dragit av familjens historia: mormor hamnade i Auschwitz och morfar undkom sitt öde genom att räddas av en tysk familj. När Yael berättade för dem att hon skulle vägra värnplikten, bad hennes mamma henne att besöka Auschwitz först. Förintelsen skulle visa henne varför Israel behöver en armé.
– Jag åkte dit och jag kom hem, mer övertygad. Förintelsen visar vad extrem nationalism och fascism kan göra. Jag är nu
en del av en förtryckande stat och jag
önskar att människor här skulle göra vad
den tyska familjen gjorde för min morfar.
Som Yael minns det pratade alla omkring henne om fred och demokrati under Osloprocessen, under 1990-talet, när hon var barn, men trots det matades hon med fördomar och fiendebilder av palestinier.
– Första gången jag var på Västbanken åkte jag med Israeli Committee Against House Demolitions för att hjälpa till att återuppbygga ett hus som hade rivits för att familjen saknade byggnadslov. Eftersom tillstånd måste sökas från Israel och det är omöjligt att få, bygger människor ändå och lever med ständig rädsla för att huset ska demoleras. Jag minns hur jag satt i en bil och tittade ut genom fönstret. En kvinna var på väg från affären med matkassar i ena handen och sin lilla dotter i den andra. Jag minns hur jag tänkte: hur skulle dessa människor kunna vara mina fiender?
Yaels första besök på Västbanken har följts av många. Numera deltar hon regelbundet i demonstrationer, olivskörden och aktioner. Hon berättar:
– Den första demonstrationen jag deltog i på Västbanken försökte marschera genom vägspärren Qalandia. En man sköts ihjäl. Det nämndes inte ens i media, du vet. Varje fredag de senaste 20 månaderna har byn Bil’in demonstrerat mot byggandet av muren. Varje fredag oroar jag mig: ska någon jag bryr mig om dödas? Jag är rädd att mina vänner ska skjutas av israeliska soldater. Hur skulle det vara möjligt för mig, rent känslomassigt, att bära samma uniform som dem?

När Yael gick i skolan arbetade hon med gruppen Shministim som 2005 offentliggjorde ett brev till premiärministern där 250 gymnasieelever deklarerade sitt motstånd mot ockupationen.
– När jag försökte få folk att skriva under i skolan var det många som sa: “Vadå ockupation?”. Det finns så många unga människor här som är ett resultat av ignoransen och rasismen i samhället, de vet inte vad som pågår. Om du gav dem en karta skulle de inte ens kunna peka ut de ockuperade områdena, säger hon.
Yael får sin dom i januari 2007. Hon säger att hon är redo för fängelse. Hon ser det som en viktig del i den kamp som i slutändan ska leda till två, sedan en och sedan ingen stat: bara mark, där palestinier och israeler lever sida vid sida utan rädslor.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984