Kultur

Genom våra ögon

Det vore en underdrift att påstå att Sofia Coppolas film om Marie Antoinette inte är emotsedd. Som en flodvåg har intresset för Sofia Coppola med en cv på succéerna Virgin Suicide (1999) och Lost in translation (2003); huvudrollsinnehaverskan Kirsten Dunst, böcker och filmer byggda på verkliga livsöden och historia (ej under avstannande) sköljt över västvärlden […]

Det vore en underdrift att påstå att Sofia Coppolas film om Marie Antoinette inte är emotsedd. Som en flodvåg har intresset för Sofia Coppola med en cv på succéerna Virgin Suicide (1999) och Lost in translation (2003); huvudrollsinnehaverskan Kirsten Dunst, böcker och filmer byggda på verkliga livsöden och historia (ej under avstannande) sköljt över västvärlden de senaste åren, och nu kommer Marie Antoinette-modet i varenda tidning.

Det är delvis en ny bild av den sista franska drottningen, som fick huvudet avhugget under franska revolutionen, som presenteras. Filmen bygger på en bok av historikern Antonia Frazer, boken liksom filmen bygger föga på massornas historia, om man inte menar massorna av vackra kläder, juveler och beskärmande av stela hovceremonier. Det är den österrikiska tonårsflickans alldeles privata öde som gestaltas här, hon som blev bortgift med Frankrikes kronprins, senare Louis XVI, och slösade i lyx tills hennes öde beseglades av ett folk hungrigt på bröd, rättvisa och broderskap.

Bilden av Marie Antoinette som tidigare omhuldats varmt är att hon var helt ointresserad, eller cynisk när hon fick information om folkets nöd. Boken motsäger detta med emfas, det är ett billigt skrivet försök till försvar som innehåller många ”torde” och ”kanske” och ”man kan föreställa sig”, som utger sig för att vara ett historiskt sant tillrättaläggande. Filmen ”bygger på boken” men har genom sin själva form en helt annan utgångspunkt; den gestaltar och berättar en historia utifrån vår tid utan att dölja detta, snarare förstärker, genom nutida musik och en klippteknik som känns helt modern.

Den unga Marie Antoniettes (fjorton år gammal anländer hon till Frankrike för att giftas bort med kronprinsen) isolerad på slottsanläggningen utanför Paris, visar på den trånga, bildliga korsett som höll henne okunnig och helt handlingsförlamad vad gäller omvärlden. Historiskt sett har den inte mycket att komma med, egentligen. Och det är förstås heller inte meningen.
Det är lätt att åka med och förstå rollfigurens öde; musik och klippning förstärker bilden av en ung kvinna som inte har någon anledning att se världen tydligare än vad till exempel en tonåring i dag ser en befolkning i nöd i ett land i Afrika.

Men för att budskapet ska fungera krävs att vi faktiskt har bilden klart för oss att det faktiskt fanns ett nödlidande folk i bakgrunden. Den som inte har den kunskapen torde betrakta filmen som vilket drama som helst om att växa upp i en miljö av ofattbar lyx och ignorans. Då är det från min utgångspunkt att betrakta som bortslösat historiskt material.

Marie Antoinette
Regi: Sofia Coppola

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984