Vad har 1970-talets brittiska punkkultur gemensamt med dagens japanska reklamfilmstjärnor? Allt! Ge japansk kommersiell idolkultur en chans och upptäck en ny sorts civil olydnad.I nästa vecka kommer Japans största tonårsidoler Tegomass till Sverige. Yuuya Tegoshi och Takahisa Masuda är två tonårskillar som redan jobbat i underhållnings-branschen i flera år. Innan de blev Tegomass ingick de […]
Vad har 1970-talets brittiska punkkultur gemensamt med dagens japanska reklamfilmstjärnor? Allt! Ge japansk kommersiell idolkultur en chans och upptäck en ny sorts civil olydnad.
I nästa vecka kommer Japans största tonårsidoler Tegomass till Sverige. Yuuya Tegoshi och Takahisa Masuda är två tonårskillar som redan jobbat i underhållnings-branschen i flera år. Innan de blev Tegomass ingick de i gruppen News, sålde miljontals skivor var/är med i teveserier och gör reklamfilmer för chips och läsk och hudkräm. De tillhör Japans största pojkpopagentur, Johnnys Jimusho.
De här pojkarna dyrkas av flickor/kvinnor mellan 8 och 55 år. Det handlar om gulliga pojkar och barnsliga symboler som bygger upp en abstrakt, perfekt låtsasvärld i rosa fluff. En värld som ger lite avlastning i en avancerad marknadsekonomi. Ett fenomen som i sig är avancerad kapitalism, en miljardindustri. Men japansk pojkpopkultur är inte bara pengar och idoldyrkan utan också punk och queer.
För två år sedan skrev Marita Lindqvists en bok som heter Kawaii (Atlas). I den kan man läsa hela historien om det här fenomenet, Kawaii betyder rosa fluff. Eller oskyldigt, gulligt eller könlöst. I boken Kawaii förklaras kulturen så bra: ”Det barnsliga och enfaldiga fungerar som en säkerhetsventil för många unga som ser vuxenlivet som en grå och trist evighet. Där anpassning till samhällets normer kommer först och det egna uttrycket i andra hand”. Det är därför gosedjur, barnsliga klistermärken, barnslig klädstil och bubbelgum blir en helt logisk form av civil olydnad. Uttryck som handlar om att inte vilja växa upp och bli en ansvarstagande samhällsmedborgare.
Här har alltså plastiga idoler, som representerar den aggressivaste varianten av genomtänkt kapitalism, blivit en slags samhällsprotest. Marita Lindkvist tycker till och med att Kawaii är en anarkosyndikalistisk livsstil. Japanska ungdomar chockar inte vuxenvärlden med knark och sexskandaler utan istället genom att vara så infantila som möjligt. Hello Kitty som samhällets fiende nummer ett.
Men det finns så mycket mer man kan applicera på de här idolerna, queer till exempel. Att två pojkidoler badar ihop och tvålar in varandra i sina videos är till exempel helt rätt. Eller att uppträda i minimala shorts och rosa boa. En slags förlängning av en del av mangaseriekulturen som kallas shonenai, pojkar som älskar pojkar. En genre vars målgrupp är flickor och kvinnor i alla åldrar och samhällsklasser. Perfekta veka pojkar som hånglar med andra pojkar är helt enkelt väldigt sexigt.
Marita Lindqvist skriver i sin bok att fenomenet sönderanalyserats i japan. Vissa menar att det är kvinnoförtrycket i Japan som skapat shonenai: att flickor bara kan möta jämställd kärlek genom att drömma om killar som älskar killar. En stor grupp av fansen till pojkpopidolerna är äldre kvinnor med stark ekonomi. De vill att idolerna ska vara ihop med varandra. Därför bygger man också medvetet upp situationer kring idolerna där man både antyder och även, ganska oskyldigt, lever ut drömmen om queerigt pojksex.
Tegomass besök i Sverige är endast tillägnat fansen. De kommer att spela två låtar på Spy Bar i Stockholm inför cirka hundra av sina skandinaviska anhängare. Det blir som ett slags test, en pilot. Om det fungerar kommer de förhoppningsvis tillbaka och då kan alla som vill se dem.
Missa inte:
Passa på att på att lyssna till kristen predikan, tungotal och psalmer utan att känna dig pinsam. Amerikanska Woven hand gör det bekvämt att tro på Gud. Även kända musikskribenter tillåter sig att digga till skitbra svart avgrundspop. Kommer till Malmö, Göteborg och Stockholm 1–3 december.