Förtryckets dåliga smak

Saddam Husseins bostäder har under senaste år exponerats för världen. Inte enbart hålan i backen där han fångades och tvingades ut som en kanin, och fängelset där han strax därpå filmades medan han avlusades och fick tänderna undersökta, utan även hans fantastiska palats under den allra lyxigaste diktatortiden gicks noggrant igenom av amerikanska soldater, och […]

Saddam Husseins bostäder har under senaste år exponerats för världen. Inte enbart hålan i backen där han fångades och tvingades ut som en kanin, och fängelset där han strax därpå filmades medan han avlusades och fick tänderna undersökta, utan även hans fantastiska palats under den allra lyxigaste diktatortiden gicks noggrant igenom av amerikanska soldater, och fotograferades. En hel del av dyrbarheterna försvann, men redan under Saddams tid i palatsen dokumenterades en del av överdåden.

Peter Yorks Hemma hos diktatorn skildrar hemmen hos despoter under 1900-talet. Boken, som typiskt nog har ett förord av ”kult-” och grabbförfattaren Douglas Coupland, (för att uttrycka sig kategoriskt) har en grabbig ton som präglas av raljans och förakt över allt som inte tillhör god smak och ton.

Den är oemotståndlig i sin retorik, en blandning av bilder på bling-bling av värsta slag, och hånfulla kommentarer till djur-hudar och blonda kvinnor på väggen hos en arab. Men är det verkligen så att godhet och god smak hör ihop? På något sätt skulle det vara ännu roligare att få spana in Dag Hammarskiölds hemliga porrtidningssamling, Nelson Mandelas guldkranar och Moder Theresas galagarderob. Men det får vi nog inte göra, för det var personer som visste hur man omger sig med det enkla och smakfulla. Prakten får de onda stå för, Idi Amin och Ferdinand Marcos som möblerade sina hem med en blandning av falska och äkta antikviteter.

Författaren kallar sig stilguru och på något sätt får man en känsla av att han anser att Italiens diktator Benito Mussolini begick ett större brott när han anskaffade den anskrämliga vaggan till sin yngste son, än alla de människor som han mördade genom sin fascistiska gärning. Detsamma gäller Hitler med sitt vakande porträtt i flickvännens sovrum och sina nazikuddar, eller paret Ceausescu med sina guldkranar och sin bakterieskräck.