Nu reser sig hela den svenska vänstern och fackföreningsrörelsen som en i vredesmod mot den planerade chockhöjningen av a-kassan och försämringen av dess arbetsvillkor och ersättningsnivåer. Vänsterpartiet KU-anmäler den korta remisstiden, som de menar strider mot regeringsformen. TCO kommer att anmäla det könsdiskriminerande i avgiftshöjningarna och det förändrade arbetsvillkoret till EU-kommissionen, eftersom de kommer att […]
Nu reser sig hela den svenska vänstern och fackföreningsrörelsen som en i vredesmod mot den planerade chockhöjningen av a-kassan och försämringen av dess arbetsvillkor och ersättningsnivåer.
Vänsterpartiet KU-anmäler den korta remisstiden, som de menar strider mot regeringsformen. TCO kommer att anmäla det könsdiskriminerande i avgiftshöjningarna och det förändrade arbetsvillkoret till EU-kommissionen, eftersom de kommer att drabba kvinnor hårdare än män. Och SAC Syndikalisterna varslar om politisk strejk den 15 november, dagen innan beslutet om de nya reglerna ska tas. Förhoppningen är att andra fack ska sympativarsla och att stora delar av Sverige ska stanna – en styrkedemonstration som visar att regeringen inte obehindrat kan trampa på arbetarna efter godtycke.
Den nytillträdde arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin uppges vara förvånad. Alliansen genomför ju bara den politik de gått till val på – och vunnit med. Därför, menar han, är det fullt legitimt att genomföra en stor förändring som denna rekordsnabbt, med en veckas remisstid och likaledes kort tid för eftertanke och debatt. Vilket samtidigt ska ses i ljuset av en valrörelse där de stora medierna inte granskat denna del av allianspolitiken, utan högst yrvaket gör det först nu. Få i väljarkåren hade förstått att detta var vad som komma skulle. Den senaste opinionsmätningen där stödet för regeringen går tillbaka flera procentenheter och gör dem till valförlorare om det varit val idag, indikerar just detta. Ministerskandalerna väger futtigt i jämförelse. Antagligen är Littorin och hans regering samtidigt lite spaka nu. En så kraftig konflikt, just innan en stor avtalsrörelse som omfattar närmar
e 80 procent av arbetsmarknaden, blir ett problem för dem. Klassmotsättningarna skärps och möjligen tuffar även betongfacken till sig och gör sig beredda att använda sig av den styrka som de så länge låtit ligga i samförståndets träda. Då riskerar utvecklingen att bli den rakt motsatta mot vad regeringen önskar. A-kasse-reformen som syftar till en stark lönepress neråt, kan samtidigt leda till tuffa avtalskrav och kanske också korta avtal, vilket innebär möjlighet till nya konflikter och styrkedemostrationer så fort de löpt ut.
Regeringen borde darra nu. Men manöver-utrymmet för dem är samtidigt litet. De har målat in sig i ett hörn när de lovat skattesänkningar som de finansierar genom att slå mot de arbetslösa och mot arbetslöshetsförsäkringen. A-kasseslakten är samtidigt en hörnsten i deras så kallade jobbpolitik, eftersom de tar för givet att fler kommer att börja arbeta om ersättningsnivåerna försämras. Men det är en politisk chansning utan belägg, vilket möjligen oroar även dem själva.
Jobben kommer inte över en natt bara för att ersättningen sjunker. Det är bara att se på sjukförsäkringen för att få en fingervisning om detta. Den har genomgått en kanske ännu värre slakt under s-styret. Efter ett år som sjukskriven sjunker ersättningen från 80 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten till 64 procent – alltså riktigt ynkligt lågt. Har det lett till att de ”sjuka” med spänst i steget ställer sig till arbetsmarknadens förfogande? Inte direkt. Den som är sjuk är sjuk. Ohälsotalen bekämpas inte genom ekonomisk förnedring. Och det gör inte arbetslösheten heller.