Jag har inte fört någon statistik, men jag tycker absolut att det kommer in fler klipp nu. Framför allt är det en annan sorts klipp. Det handlar inte längre om något Stig Dagerman-arrangemang eller om en skogsarbetarstrejk på 1930-talet, utan idag handlar det om våra aktuella konflikter, säger Jone Källsäter.
Som presskrönikör för medlemstidningen Syndikalisten får han varje månad in allt som skrivits om SAC i tidningarna.
Det är svårt att komma ifrån att uppmärksamheten runt SAC ökat under de senaste åren. Strejk i Stockholms tunnelbana, blockader mot Fortum och inte minst en rad av konflikter i Malmö har noterats långt utanför vänsterns egna medier.
Samtidigt har också en annan typ av nyheter förekommit. I våras avgick SAC:s generalsekreterare Lars Hammarberg i protest mot vad han ansåg var en odemokratisk utveckling av organisationen, driven av en gruppering med rötter i en så kallad ”aktivistkultur”. Lars Hammarbergs avhopp föregicks av att förhandlingssekreteraren Jan Hammarberg och avtalsansvarige Björn Mohlin lät sig köpas ut efter att ha blivit suspenderade.
I SAC:s centralkommitté och arbetsutskott har avhoppen varit rekordmånga. Från arbetsutskottet har totalt tolv personer hoppat av och inför kongressen består arbetsutskottet bara av tre personer, varav endast en valdes på den förra kongressen, 2002.
För den som studerar SAC utifrån kan intrycket alltså bli paradoxalt: å ena sidan ökande stridsvilja och aktivitet, å andra sidan avhopp och interna konflikter.
Trots motsättningarna tycks det ändå finnas en gemensam grund: den så kallade fackliga reorganiseringen. Kring detta begrepp kretsar mycket när SAC nu, efter fyra år, återigen går till kongress.
För att förstå fenomenet kan det vara på sin plats med en historisk utvikning och mycket kort sammanfattning av SAC:s historia. Från bildandet 1910 och runt tre årtionden framåt var SAC en organisation av främst grovarbetare, med en starkt koncentrerad medlemsbas geografiskt och yrkesmässigt, som utmärkte sig för radikala kampmetoder. Syndikalismens mest framgångsrika projekt under denna tid, registermetoden, förutsatte beredvillighet att konfrontera de arbetsgivare och arbetare som försökte ingå avtal under de av LS bestämda miniminivåerna. Det allmänna klimatet på arbetsmarknaden var hårt, i olika perioder präglat av massarbetslöshet, osäkra anställningar, bidragsarbete och av strejkbryteri och polisinsatser mot strejkande.
Under Andra världskrigets nationella samling, och därefter i en tid av socialdemokratiskt folkhemsbygge och Saltsjöbadsanda, blev den revolutionära linjen allt svårare att hålla fast vid. Under den så kallade nyorienteringen under 1950-talet vände sig SAC ifrån sina revolutionära rötter. 1960-talets radikalism passerade i stort förbi organisationen.
Under 1970–1980-talen började den däremot påverkas av den så kallade alternativrörelsen, och blev den första fackförening som sade nej till kärnkraften. Organisationen aktiverade sig också i flera andra frågor utanför arbetsmarknadens område, som feminism, fredsfrågor och miljö.
Samtidigt förändrades SAC:s medlemsbas. De tidigare koncentrerade fästena bland exempelvis skogsarbetare och rallare försvann, och i stället fann man i allt högre grad syndikalister som var ensamma eller ett fåtal på varje arbetsplats. Möjligheterna till en kollektiv arbetsplatskamp blev därmed sämre.
Under 1990-talet och 2000-talet började detta ”allmänpolitiska” fokus att ifrågasättas. Den fackliga reorganiseringen myntades som begrepp under en serie konferenser runt 2002 års kongress, och syftade till att återuppliva SAC:s fackliga kärnverksamhet. Samtidigt kom efterhand en ny generation aktiva ur 1990-talets anarkistiska och autonoma rörelse upp i yrkesverksam ålder och gick till stora delar in i SAC.
Det mest synliga resultatet av den fackliga reorganiseringen har varit den ökade benägenheten att ta strid – även på arbetsplatser med få organiserade syndikalister – och användandet av nya kampmetoder, som blockader. Men den har också inneburit ett förändrat synsätt, med en ökad betoning på medlemmarnas självaktivitet och ifrågasättande av ombudsmannaverksamheten.
– Kampen måste föras på rätt sätt. Tidigare har ombudsmän oftast kallats in vid fackliga konflikter. Idag ser vi mer av självverksamhet, att medlemmarna själva sköter förhandlingar och driver konflikterna, och då blir också resultaten bestående, säger Elisabeth Skoglund som är positiv till SAC:s nuvarande utveckling.
Hon är 25 år och tågvärd på SJ, har varit medlem i Borås LS av SAC sedan 1998 och är idag studieorganisatör i sitt LS.
– Jag vill se en så minimal centralorganisation som möjligt. Det är kontraproduktivt med en massa anställda, det dränerar självverksamheten. Och frågan är vad ombudsmännen överhuvudtaget uträttar. Vid förhandlingsbordet handlar allt om maktbalans, vilken makt vi har att sätta bakom våra krav. En ombudsman som åker trettio mil för en två timmar lång förhandling kan inte ändra den balansen, säger hon.
Till kongressen har det mycket riktigt kommit in en rad motioner om kraftiga minskningar av antalet anställda i centralorganisationen, med åtföljande sänkning av den centrala medlemsavgiften. Även i förslaget till nytt fackligt program betonas aktiveringen av gräsrötterna och målet att vinna fler strider genom direkt aktion.
Tvistefrågorna är: Kommer nedskärningar av den centrala verksamheten att ersättas av lokal aktivitet, eller bara skapa ett vakum? Eller är det så att den centrala verksamheten i sig själv tenderar att kväva den lokala aktiviteten?
– Vi tror att det är nödvändigt att göra nedskärningar och sänka avgifterna, inom rimliga gränser. Det är inte realistiskt för oss att klara oss helt utan ombudsmän och det beror bland annat på att geografin sätter lite andra villkor här än i storstäderna – det är svårt att få medlemmar att åka tiotals mil på ideell basis för att förhandla eller hjälpa till i en konflikt. Däremot är jag positiv till att alla ärenden ska gå genom en lokal kommitté och jag stödjer också starkt motionen om att omvandla ombudsmännen till fackliga organisatörer, att förtydliga att deras uppgift är att hjälpa oss att bygga upp lokal verksamhet, säger Sonja Viklund, styrelseledamot i Umeå LS.
– I början av kongressperioden hade vi cirka tio ombudsmän allt som allt, idag klarar vi oss på två. Vi har nu en mer framgångsrik verksamhet för en otroligt mycket billigare penning, säger Örjan Bergsten i Göteborgs LS.
En av dessa ombudsmän är Lennart Markebo. Han ser också positivt på utvecklingen mot en ökad facklig verksamhet som bygger på självverksamhet, men är samtidigt mycket kritisk till hur vissa vill förändra organisationen.
– Det är en förenkling att säga att anställda och självverksamhet står emot varandra. Det är en bra utveckling om mer sköts av medlemmarna själva, men vi måste också räkna med att LS får svackor, sektioner får svackor, medlemmar får svackor. Personer som varit jättestarka kan bli utbrända, få personliga problem eller vad som helst som gör att man inte är så kaxig längre. SAC får inte bli en organisation för bara de starka människorna, då är vi riktigt illa ute, säger han.
Lennart Markebo möter allt oftare medlemmar som går ur SAC eftersom de inte känner sig aktiva nog.
– Vi måste ju vara en organisation för alla människor som arbetar, även de som av ett eller annat skäl inte har möjlighet att vara aktiva. Då måste vi också kunna garantera att även de svaga medlemmarna kan få hjälp när de ber om det. Och där tror jag inte att den ideella kraften räcker till helt och hållet.
Men att diskutera denna fråga har inte varit lätt under de senaste åren, menar Lennart Markebo.
– Jag tycker mig se en ökad intolerans och andra auktoritära tendenser. Det finns en stor risk för splittring efter kongressen och en risk att många kommer att tappa sugen.
Många förknippar nog syndikalism med decentralism. Det är därför nästan ironiskt att de interna stridigheterna bland medlemmarna framför allt handlar om centralorganisationen, SAC.
Traditionellt har det funnits en maktdelning inom organisationen. De anställda, däribland generalsekreteraren, har varit underställda arbetsutskottet, men samtidigt varit direktvalda av medlemmarna. Inför denna kongress finns dock ingen kandidat till generalsekreterare och SAC riskerar därför att stå utan en sådan efter kongressen, ifall tjänsten blir kvar.
När det gäller den högsta beslutande instansen, centralkommittén, har denna valts i regionala valkretsar, medan arbetsutskottet (som ingår i centralkommittén) med ansvaret för det löpande arbetet har valts vid kongressen. Till kongressen har inkommit ett flertal motioner med ambitionen att göra slut på den ordningen: att centralkommittén i sin helhet väljs på kongressen och inom sig utser ett arbetsutskott och en ordförande som ska ta över generalsekreterarens gamla uppgift som ansikte utåt. Funktionärerna ska utses och kunna avsättas av centralkommittén, lönerna fastställas på kongressen och tjänstegraden kunna ändras med kort varsel.
Dessa förslag har i sin tur kritiserats för att skapa maktkoncentration. Skärholmens LS föreslår att centralkommittén – eller federala kommittén som instansen kallas i deras motion – ska bestå av regionalt utsedda delegater underställda sina distrikt, som är möjliga att avsätta när som helst genom enkel omröstning – en traditionellt anarkistisk organisationsstruktur.
En del av förslagen till strukturförändringar härrör från det arbete som genomfördes av en projektanställd organisationsutvecklare. Något som Gunnar Eriksson, pensionerad lantarbetare från Luleå LS och tidigare generalsekreterare för SAC, varit starkt kritisk till.
– Att ta in en konsult för drygt en halv miljon kronor för att lösa tvisterna i organisationen, och som dessutom påverkar motionsskrivandet till kongressen, är under all kritik. SAC bygger på självverksamhet. Är det här framtidens melodi så kan vi ju hyra in Manpower till att sköta hela kongressen också. Överhuvudtaget har det blivit ett alldeles för starkt fokus på centralorganisationen, SAC. Vår principförklaring är inte bara en samling döda ord utan manar till ett ickehierarkiskt tänkande i vardagen. SAC är bara en administrativ inrättning. Det är de Lokala samorganisationerna som är viktiga.
Sonja Viklund ser bristen på kommunikation som ett stort strukturproblem.
– I de här interna striderna har det varit nästan omöjligt att få ordentlig information, den har kommit i sprida skurar och då oftast som partsinlagor. Man har varit tvungen att ha personliga kontakter för att få reda på något. Att centralkommitténs ledamöter och centralorganisationen överhuvudtaget upprättar ordentliga rutiner, för att hålla oss ute i landet informerade, tycker jag är någonting viktigt som måste förändras.
Frågan om SAC som en strikt facklig respektive en politisk organisation följer inte riktigt samma skiljelinjer som frågan om ombudsmannaverksamhet kontra medlemsaktivitet.
– Syndikalismen i Sverige har under lång tid sysslat med en massa allmänpolitiska frågor, som miljöfrågor och antirasism, men försummat arbetsplatskampen. Reorganiseringen handlar om att vi måste fokusera på våra fackliga traditioner. Vi går åt rätt håll. Där vi driver arbetsplatskamp ser vi tydligt att intresset för organisationen ökar. Titta bara på Malmö, Strängnäs och Västerorts LS vilka kanske stått för den hårdaste linjen under senare tid, säger Elisabeth Skoglund.
Kraven på hårdare facklig fokusering har även riktats mot SAC:s internationella verksamhet, mot bokförlaget Federativs och mot denna tidning – även om inga motioner till kongressen specifikt berör Arbetaren. Däremot finns möjligheten att Arbetaren om en dryg vecka står utan kongressvald chefredaktör, eftersom det finns LS som på förhand bestämt sig för att rösta bort tidningens nuvarande chefredaktörer, vilka är de enda som kandiderar till tjänsten.
Ett annat förslag som syftar mot en hårdare facklig fokusering är medlemstidningen Syndikalistens redaktör Torfi Magnussons personliga motion om att omvandla LS till federationer av syndikat, alltså de branschfackliga organisationerna på varje ort.
– Vi stödjer motionen och den modellen följer vi redan mer eller mindre i Göteborgs LS. Den fackliga verksamheten ska vara grundbulten för all organisatorisk struktur. Rent konkret har vi vunnit flera fajter som vi garanterat hade förlorat eller inte ens tagit i innan reorganiseringen. Anledningen till att vi vann dessa var att LS via syndikaten agerade som ett kollektiv, säger Örjan Bergsten.
– Självverksamhet är väl självklart för syndikalister. Men den fackliga reorganiseringen verkar främst syfta till att avideologisera SAC. Att renodla den facklig-politiska dagordningen till att bara handla om arbetsplatskamp. Men syndikalismen syftar ju till en total samhällsförändring. Som medlem i SAC är du ju, eller borde vara, organiserad både geografiskt och efter branschtillhörighet. Att en sjuksköterska, en journalist och en brevbärare på samma ort tillhör samma Lokala samorganisation beror ju på att vi anser att alla arbetstagare har gemensamma intressen i konflikten mellan arbete och kapital. Reorganiseringens uttryck, radikalisering med större inslag av direkta aktioner vid konflikter, är bra, men legalism eller inte är mer en taktisk än en ideologisk fråga. En syndikalistisk rörelse där det inte finns plats för frågor som inte direkt är knutna till arbetsplatsen är åt helsike. LS är ingen basfackl
ig organisation bland andra, utan en frihetligt socialistisk fackförening, och då kan man inte utesluta vissa av livets områden, menar Gunnar Eriksson.
Ingen väntar sig annat än att den kommande kongressen kommer att bli stormig, med hårda strider kring enskilda personer och händelser. Samtidigt verkar den allmänna riktningen ganska tydlig: mot en ökad fokusering på arbetsplatskamp, direkt aktion, medlemsaktivitet och radikala kampmetoder. Samtidigt som klimatet på arbetsmarknaden återigen hårdnar, gör alltså även SAC ett försök att hitta tillbaka till det tidiga 1900-talets radikala syndikalism.
