Debatt

SAC behöver bredd

Att SAC, den svenska syndikalistiska organisationen, har tagit formen av en fackförening betyder inte att vi bortser från eller underkänner de Lokala Samorganisationernas, LS, roll när det gäller att hantera kampfrågor som inte är direkt knutna till villkor i arbetet. Det finns många frågor som är av gemensamt intresse för ”arbetarklassen”, vare sig det är […]

Att SAC, den svenska syndikalistiska organisationen, har tagit formen av en fackförening betyder inte att vi bortser från eller underkänner de Lokala Samorganisationernas, LS, roll när det gäller att hantera kampfrågor som inte är direkt knutna till villkor i arbetet. Det finns många frågor som är av gemensamt intresse för ”arbetarklassen”, vare sig det är den traditionella ”industriarbetaren”, eller ”manschettyrken” som idag kan klassas som ”arbetare” utifrån den ekonomiska positionen hellre än den borgerliga klass de tidigare ansågs tillhöra. (En klassanalys som överensstämmer med dagens ekonomi och makt över arbetet är en angelägen uppgift som den syndikalistiska rörelsen för länge sedan borde ha ålagt sig.)

SAC har varit en pragmatisk organisation som inte har låst sig i fasta spår. Den har försökt skapa en svensk syndikalism som inom sig har haft utrymme för fackliga, politiska och andra frågor. Miljöfrågor har haft ett stort utrymme under olika perioder, liksom pacifism, feminism, med mera. SAC har också klarat av att inom sig balansera olika syndikalistiska och anarkistiska riktningar. ”Anglosaxiska” syndikalistiska traditioner har kunnat samsas med latinska, anarkosyndikalistiska och anarkistiska traditioner.

SAC har under årens lopp dessutom haft kontakt med många organisationer som inte ens är uttalat syndikalistiska eller frihetligt socialistiska. Dessa kontakter har tillfört SAC en diskussion och ett utbyte av erfarenheter som på sikt ger oss en större beredskap och kraft att kämpa. Att dogmatisera, att ställa olika traditioner och principer i konflikt mot varandra, till exempel Amiénsförklaringen mot SACs egen principförklaring, undergräver styrkan i en samlad, global, frihetligt socialistisk rörelse, vare sig den som i Sverige tar sig uttryck i en fackförening eller någon annanstans som en social rörelse.

Tendensen till facklig dogmatism som för närvarande florerar inom SAC är inte särskilt fruktbar. Inte heller fokuset på SAC som organisation. Om man vill åstadkomma en nödvändig samhällsomvandling till nytta både på arbetsplatser och inom andra områden av samhället kan man inte begränsa SAC:s verksamhet till enbart det egna fackliga området.
Vi bör samarbeta med andra fackföreningar, till och med LO om det behövs, men vi måste också samarbeta med politiska organisationer som vill ha en radikal samhällsomvandling, med sakfrågeorganisationer, till exempel organisationer som försöker ta tillvara intressen hos arbetslösa, långtidssjukskrivna, ensamstående föräldrar, invandrargrupper och hyresgäster och många fler. Framför allt måste vi få ”den tysta majoriteten” att inte vara tyst längre, vilket är en svår uppgift.

Om inte SAC överger sitt navelskådande och utser verkligheten till sin stridsarena, kommer vi aldrig att kunna förverkliga den frihetliga socialismen! Om en revolutionär situation skulle uppstå, eller någon annan radikal samhällsförvandling, är det inte alls säkert att SAC skulle stå i frontlinjen eller ens vara delaktiga. Kanske skulle SAC avstå för att revolutionen inte är av facklig karaktär eller har sin utgångspunkt i ”fel” facklig eller politisk tradition. Vi måste frigöra oss som kollektiv och individer till ett samhälle vi vill leva i!

Alla som har erfarenhet av jobb i butik, vård, på verkstadsgolv eller annat, är förmodligen överens om att problemen kommer när verkligheten ska anpassas till teorierna. I stället måste verkligheten vara det som gäller och teorierna den kunskapsbas varifrån man hämtar sina strategier, sin taktik och sina mönster för hur man ska omvandla verkligheten till något bättre.
Syndikalismen i Sverige borde vara en allians av alla starka, frihetligt socialistiska krafter! SAC har en dubbel organisationsstruktur, vilket var bra tänkt av dem som grundade SAC. LS är den fackliga, sociala och politiska basen för våra gemensamma intressen att förverkliga det frihetligt socialistiska samhället även utanför arbetet.

Sedan har vi sektioner, syndikat, federationer för att branschspecifikt kunna ta tillvara våra intressen som arbetare, handens, hjärnans eller hjärtats. Genom federationer och branschspecifikt engagemang kan vi som fackförening förbättra våra villkor som löneslavar, men om vi stannar där så lämnar vi många människor som står utanför arbetsmarknaden utan möjlighet att delta i kampen. Arbetslösa, sjukskrivna människor i glesbygd, studerande, och många fler, får inte möjlighet att delta om vi begränsar oss till det fackliga arbetet.
Det finns många andra frågor än de rent fackliga som en organisation som SAC måste vara beredd att ta under sina vingar om den frihetliga socialismen ska kunna bli vår nya samhällsstruktur, till exempel befrielsepedagogik.

Men vi måste se upp, så att vi inte faller tillbaka till den närmast folkpartistiska hållning som SAC hade under 1960-talet. Betyder till exempel partipolitiskt oberoende att vi ska välkomna vem som helst, som sverigedemokrater? Betyder facklig service att vi frångår idén om att arbetarklassens frigörelse ska vara dess eget verk, till förmån för en lillebrorsattityd till LO?

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984