Trailern för Al Gores klimatdokumentär En obekväm sanning är egentligen bättre än själva filmen. Den är som en B52:a – skräckinjagande och övertygande amerikansk megakraft, här använd till något positivt. En bombmatta i Dolby-ljud med tung bas, koncisa budskap, glödheta kurvor över uppvärmningen som får mig att rysa varje gång jag ser dem, pukor som […]
Trailern för Al Gores klimatdokumentär En obekväm sanning är egentligen bättre än själva filmen. Den är som en B52:a – skräckinjagande och övertygande amerikansk megakraft, här använd till något positivt. En bombmatta i Dolby-ljud med tung bas, koncisa budskap, glödheta kurvor över uppvärmningen som får mig att rysa varje gång jag ser dem, pukor som stegrar spänningen när kartor visar hur havsnivåhöjningen riskerar att drabba världen. Däremellan ultrasnabba klipp av klimatkatastrofer, inklippta som plågsamma minnen någon försöker förtränga i en thriller.
Dessa ingredienser är också filmens styrka. En film för alla oss som matats med amerikansk underhållningsdrama, vare sig vi velat eller inte. Och jämfört med till exempel BBC:s klimatdokumentärer är det helt klart mer underhållande. Istället för ett tjog med forskarintervjuer står Al Gore i centrum och presenterar, uppbackad av vetenskapen, på ett mycket övertygande sätt det som håller på att hända med jordens klimat. Det är förmodligen världens mest förfinade powerpoint-presentation med perfekt synkade pilar och kurvor. Det är detta som utgör filmens kärna och det som gör att alla borde gå och se den.
Gore vågar även hota med några av de framtidsscenarion som vi eventuellt har att se fram emot, akut vattenbrist för tre miljarder människor, en ny istid i norra Europa, flyktingströmmar med hundratals miljoner människor och så vidare.
Men trots insikten om dessa hot, trots att Al Gore inte väjer för storleken på problemet, trots alla försäkringar om att vi inte har mycket tid att spela på, undrar man i slutet av filmen: tror han inte på det han själv säger?
I slutet uppenbarar sig nämligen en av amerikansk filmindustris största brister – att inte våga löpa hela linan ut. Hur många filmer har inte kraschlandat under den sista kvarten, när en politiskt modig filmidé fluffas till och görs totalt ofarlig?
Klimatförändringen är snarare en moralisk fråga än en politisk, säger Gore och visar grafik över hur kinesiska bilar är något bränslesnålare jämfört med amerikanska. Budskapet är underförstått: köp dig en kinesisk bil så har vi löst det där med massbilismens klimatförstörelse.
Flyget, ett av de största klimathoten, nämns inte med ett ord, även om man kan ana hur många flygningar Gore själv gjort när han visar sin turnérutt över världen.
Istället försöker Gore ingjuta hopp genom att säga att undergångskurvorna över temperaturen på jorden kan chockvändas neråt, genom att till exempel bygga nya kolkraftverk som leder ner koldioxiden i jorden med förhoppningen att den inte kommer upp igen.
Riktigt pinsamt blir det med ett sanslöst USA-sprider-demokrati-över-världen-snack och när Gore antyder att problemet för folk i fattiga länder inte är att de är just fattiga utan ”så många”.
Det är uppenbart att Al Gore inte har någon lösning för den kris han så utmärkt förklarar. Eller så säger han inte, av taktiska skäl, det som borde stå klart för var och en som sett hans film: lösningen på detta gigantiska problem är mer än någonting annat politisk, den är radikal och den kommer att stå i direkt konflikt med de mäktigaste delarna av kapitalet.
En obekväm sanning
Regi: Davis Guggenheim
Följ oss på Mastodon
Följ oss via rss