Inrikes

”Svensk invandrarsyn inte bättre än dansk”

Journalisten Sanna Vestin har ett mångårigt engagemang i flyktingfrågor bakom sig och har med tiden kommit att fungera som faktabank för många andra engagerade. Efter att ha varit redaktör för flykting- och asylorganisationen FARR:s tidskrift Artikel 14, arbetar hon nu bland annat med Rädda Barnens hjälplinje för papperslösa barn. Nyligen kom hon också ut med […]

Journalisten Sanna Vestin har ett mångårigt engagemang i flyktingfrågor bakom sig och har med tiden kommit att fungera som faktabank för många andra engagerade. Efter att ha varit redaktör för flykting- och asylorganisationen FARR:s tidskrift Artikel 14, arbetar hon nu bland annat med Rädda Barnens hjälplinje för papperslösa barn. Nyligen kom hon också ut med sin andra bok om flyktingfrågan, Flyktingfällan.

Vad är flyktingfällan?

– Att ha flytt från någonting och sedan upptäcka att man plötsligt har fastnat i en situation som illegal, som fuskare eller som utvisad och tvungen att gömma sig i sitt hemland. Och att det inte finns några vägar ut. Det är lite lustigt, för när jag använder det här ordet, som jag själv har hittat på, har alla sin egen historia där de förr eller senare har fastnat: att vara papperslös i Sverige, i förvaret eller så har man fastnat med familjen uppdelad i olika länder. Det har att göra med att det inte finns några lagliga vägar, man tvingas in i en illegal situation hur man än gör.
– Jag har velat lägga ansvaret hos politikerna och inte hos tjänstemännen. Bland annat går jag i ett av kapitlen igenom typiska hatade formuleringar från tjänstemännen och plockar fram vilket regeringsbeslut som ligger bakom. Det handlar inte om illvilliga tjänstemän, det är vi som har bestämt att det ska vara så här, eftersom vi trots allt på något vis är ansvariga för de politiker vi har.

Hur kommer det sig att det inte finns större opinion kring de här frågorna?

– Jag tror att många fortfarande lever i föreställningen om att Sverige har en human flyktingpolitik. Om man jämför med Danmark – som alla vet har blivit fientliga mot flyktingar – sker faktiskt det mesta som sker där också i Sverige, men inte med samma retorik.

Det har nu gått ungefär fem månader sedan Utlänningsnämnden lades ned för att ersättas av migrationsdomstolar. Hur fungerar det så här långt?

– Det är svårt att säga något generellt. Det är ju två nya delar, dels en ny procedur och dels lite nya skrivningar om vem som ska få uppehållstillstånd.
– Något jag hoppats på och som också verkar ha hänt, är att domstolarna är mera kritiska vad gäller bevisföringen. Tidigare har Migrationsverket eller Utlänningsnämnden kunnat säga att ”enligt nämndens kännedom” är det si och så i landet och har inte ens behövt tala om vad de grundar sina antaganden på. Det kan vara en åtta år gammal ambassadrapport från Teheran, där en ambassadtjänsteman har sett några män gå hand i hand och tror att det betyder att de är homosexuella och att det i sin tur bevisar att homosexuella är accepterade i Iran. Men nu är ambassadrapporten för det första offentlig och för det andra får man i domstolen inte fatta beslut på några andra grunder än de faktorer som tas upp under rättegången. Det här innebär en helt ny situation som man kan utnyttja, förutsatt att man har en bra advokat.
– Men det finns också det som är sämre. Istället för det som förut hette ny ansökan, finns nu möjligheten att påtala verkställighetshinder. Ett dramatiskt problem i det här är att den nya ansökan nu går till Migrationsverket – samma part som verkställer utvisningarna. Jag kan inte påstå att det är ett medvetet agerande från Migrationsverkets sida, men det har dykt upp många fall där den asylsökande påtalar verkställighetshinder och nästa dag tas i förvar för att bli ivägskickad innan han eller hon ens har hunnit få ett svar. Det borde inte gå till så.

Ser du någon öppning för en förändring i den svenska flyktingpolitiken?

– Nej. Jag tror att många politiker kan vara oroliga för en ökad invandring, och det får man respektera. Men när de inser att människor som riskerar tortyr blir utvisade med tvång, att man lämnar över deras papper till polisen i hemlandet eller att apatiska barn bärs ut på bår säger många att ”det var ju inte det jag menade!”. Där kan man se en ökad medvetenhet, som också visade sig i opinionen kring den tillfälliga lagen. Men sedan kommer nästa fråga: Nu har vi gjort en tillfällig lag och sett att den kom att omfatta 30000 personer. Det är ju inte klokt! Vad har vi då för flyktingpolitik och hur ska vi se till att detta inte händer igen? Räcker det verkligen med den här domstolsproceduren? Det tror inte jag, men någon sådan diskussion finns inte, utan det är mer att ”nu har vi gjort det här, nu går vi vidare”.

Vad skulle behövas för en mer human flyktingpolitik?

– Först och främst måste det finnas legala vägar för att söka asyl, vilket är något som har avskaffats successivt under de senaste 15 åren. Det har varit uppe inom EU, med konkreta förslag på att införa asylvisum eller möjlighet att kunna söka på ambassader, men urartade till en diskussion om hur man ska hålla flyktingar utanför EU:s gränser och möjligtvis, i sin stora nåd, handplocka folk.

Hur kom det sig att du började engagera dig i flyktingfrågan?

– Jag snubblade över några enskilda fall. Som många andra trodde jag att det var ett missförstånd att just den här personen inte fick uppehållstillstånd. Men när jag började rota insåg jag att det var flyktingpolitiken det handlade om.
– Att jag en gång i världen tog mig an tidskriften för FARR (Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd) berodde bland annat på att de första fallen som jag engagerade mig i var så fruktansvärt traumatiska att jag kände att jag höll på att gå sönder, det gick bara inte. Genom att arbeta med tidningen kände jag att jag kunde göra någon nytta i alla fall.

Du har tagit del av väldigt många hårda livsöden. Finns det ingen risk att bli cynisk?

– Jo. Det är därför jag försöker inleda varje kapitel i boken med en berättelse. Det är olika öden och olika människor som har flytt, och var och en har sitt liv som är lika viktigt som mitt. Det är ju ingen som har som sin främsta egenskap att vara flykting. Det är viktigt att man behåller den respekten för folk och inte ser dem som ett kollektiv. Det där är viktigt även för dem som jobbar med flyktingar. Jag pratar ibland med ungdomar som har engagerat sig för någon och som plötsligt känner sig väldigt illamående för att de tycker att de lever så bra – de kan köpa nya skor och gå ut och dricka öl. De tycker att de inte borde leva så när det finns andra som har det så hemskt. Men jag menar att det är tvärtom – för det första hjälper man ingen genom att inte gå ut och ta en öl, för det andra är det ju faktiskt precis det livet vi vill att alla ska ha rätt att leva. Det är ingenting att skämmas för, det är i själva verket målet.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984