Kultur

Supergoldman

När vi brudar i min ungdoms röda dagar letade i historien efter beundransvärda kvinnor inom den socialistiska kamptraditionen kring förra sekelskiftet, var det fyra namn vi fastnade för: Rosa Luxemburg, Alexandra Kollontaj, Clara Zetkin och Emma Goldman. Tuffa damer allihop, men vi fattade tidigt att Emma Goldman (1869–1940) var ballast.Det berodde inte bara på att […]

När vi brudar i min ungdoms röda dagar letade i historien efter beundransvärda kvinnor inom den socialistiska kamptraditionen kring förra sekelskiftet, var det fyra namn vi fastnade för: Rosa Luxemburg, Alexandra Kollontaj, Clara Zetkin och Emma Goldman. Tuffa damer allihop, men vi fattade tidigt att Emma Goldman (1869–1940) var ballast.
Det berodde inte bara på att hon var anarkist och tydligt kom att ta avstånd från den sovjetiska diktaturen, utan på att hon för det första öppet och äktenskapslöst levde ihop med två män och för det andra att hon hävdade sin rätt att dansa. Alla kunde historien om hur en manlig kamrat sa åt henne att det inte passade sig för en agitator att dansa, särskilt inte så ”hänsynslöst frigjort”. Goldman skulle då ha svarat: ”Om jag inte kan dansa till den, så är det inte min revolution.” Den bok som vi läste på 1980-talet hette just Den dansande agitatorn, ett urval essäer och utdrag ur den icke kompletta självbiografi som Federativs nu publicerar under titeln Anarkistiska minnen. Det är i princip samma bok och urval ur självbiografin Living my life som Korpens förlag gav ut 1977, även om det nu har tillfogats ett avsnitt om Goldmans tid i Sverige.

Hur som helst, här formuleras det sålunda: ”Jag sade åt honom att sköta sina egna affärer, jag var trött på att alltid få Saken kastad i ansiktet på mig. Jag trodde inte att en Sak som stod för ett vackert ideal, för anarkism, för befrielse och frihet från konventioner och fördomar skulle kräva förnekelse av liv och glädje. Jag vidhöll att Saken inte kunde räkna med att jag skulle bli nunna och rörelsen förvandlas till ett kloster. Om detta var Sakens innebörd var jag inte intresserad av den.”

Snyggt sagt. Både personligt och politiskt, utopin kopplad till vardagen här och nu. Och under livsresans gång, på 340 välskrivna sidor, kommer detta statement så småningom att motsvaras av en idé om att ändamålet inte helgar medlen. Annars var det just vad de flesta i de anarkistiska kretsarna i USA kring förra sekelskiftet brukade tycka att det gjorde. Man talade om ”propaganda of the deed”, och Goldmans första älskare, och sedan livslånge kamrat, Alexander Berkman, satt 14 år i fängelse efter ett mordförsök 1892 på den hänsynslöse affärsmannen Henry Clay Frick.

Liksom Berkman var Emma av judisk börd och född i nuvarande Litauen. Hon emigrerade till USA tillsammans med sin syster som 17-åring, undan en risig barndom och taskig pappa. Rakt och osentimentalt beskriver hon hur hon tog sig in i New Yorks radikala anarkistvärld, blev en hängiven aktivist och skicklig talare samtidigt som hon försörjde sig genom att sitta vid symaskinen elva timmar om dagen. Och dessemellan alltså: fri kärlek och sex utan skam. Vilken supermänniska.

Hennes frispråkighet i sexuella spörsmål är lika häpnadsväckande som den feminism som hon tycks ha uppfunnit i princip själv (åtminstone nämns inga influenser ). Hon är fast besluten att få leva som både sexuell och intellektuell varelse, och även om många älskare försöker kväva henne med kärlek tänker hon aldrig låta sig ägas av en man. Den man – typ nummer fem eller sex i raden – som först gav henne riktig sexuell lycka hette Edward Brady, men Emma förtvivlar över att även hos denne underbare anarkist känna igen mannens ”oförmåga att tåla någon annan gud jämte sig”.

Emma Goldman var makalös i sitt både intellektuella och aktivistiska omfång, för att inte tala om mod. Varken reaktionära medborgargarden eller lokala poliser kunde skrämma henne, och även om formuleringar kan ha slipats till i efterhand tycks hon ha haft en verbal uppkäftig- och slagfärdighet som inte gick av för hackor.
Såsom – enligt FBI-chefen Hoover – ”en av Amerikas farligaste anarkister” utvisades hon ur USA 1919 tillsammans med Alexander Berkman och uppåt 250 andra ryssättade anarkister till Sovjetunionen. Och oj vilken god vilja Emma och Alexander gav prov på i det nya landet och oj vad jag bedrog mig när jag trodde att nu skulle det nog bli lite tråkigare. För ryska revolutionen, hur genomtröskad är inte den och hur kul är det med allt elände och övervakning och angiveri och mord från the very start? Plus då slut på sexäventyren och till stor del också könsresonemangen.
Men Goldman är alltså en god förmedlare av såväl det politiska som det personliga, det är själva grejen med henne. Så det är mäkta spännande att följa hennes våndor när hon gradvis inser att revolutionen äter sina barn. Hon och Berkman vill ju så gärna vara med, även bolsjevikerna vill ju det klasslösa samhället. Men varför sätts anarkister i fängelse? Hur kan man behandla bönder och även arbetare så hjärtlöst? Helgar verkligen målen alla medel?

I mötet med Alexandra Kollontaj noterar hon att ”rosorna på skrivbordet var ganska överraskande i den ryska gråheten. Det var de första rosor jag sett sedan vi deporterades.” Hon talade med henne om de ”motsägelser” hon hade funnit i det ryska samhället. Kollontaj försökte lugna henne med att det var ett stadium alla gick igenom, Emma skulle snart ”se Sovjetrysslands storhet. Småsakerna betydde ingenting.”
”Människor blev utsatta för razzior, fängslades och sköts för sina idéers skull! Gamla och unga hölls som gisslan, alla protester tystades, gunstlingssystem och orättvisor frodades, de finaste mänskliga värdena förråddes, revolutionens själva anda undertrycktes dagligen …”
Inga småsaker, tyckte Emma. Hon lämnade Kollontaj djupt otillfredsställd.
När Goldman och Berkman senare träffade Lenin kaxade hon upp sig och förklarade att hon ”inte kunde samarbeta med en regim som förföljde anarkister eller andra bara för deras åsikters skull”. Lenin kallade henne ”borgerligt sentimental”.

Besvikelserna kom bara tätare: behandlingen av Krapotkin och sveken vid dennes begravning – och sedan Kronstadt, massakern av till övervägande delen anarkistiska, dittills revolutionstrogna, matroser 1921. Inga ursäkter för fler krossade ägg till den revolutionära omeletten var längre möjliga. Då föds äntligen tanken på att lämna Sovjetunionen. Så den 2 januari 1922 flyr Goldman, Berkman och Alexander Shapiro till Stockholm, där de blir inhysta av självaste Ottar – Elise Ottesen Jensen – och hennes Albert. Tyvärr är Goldman här rätt kortfattad, men gör klart att hon inte trivs i Stockholm (Skåne var varmare och hyste ”fler attraktiva kvinnor än i huvudstaden”), men sinnet retas ju av Emmas och Ottars förmodade utbyte av erfarenheter och tankar beträffande kvinnofrågor och sexualpolitik. Det känns förstås också mysigt att läsa om hur de valde och togs emot av Arbetaren och Brand som publicerade deras artiklar om Ryssland.

I ett efterord fyller Pia Laskar i bilden av ”Emma Goldmans kontakter i Sverige”. Bland annat med ett intressant brev som Goldman skrivit till Ottar nästan tio år senare från Saint Tropez, där hon med stöd av Peggy Guggenheim författade memoarerna Living my life. Jag såge gärna att även återstoden av dessa översattes till svenska.

Anarkistiska minnen
Emma Goldman
Federativs klassiker

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984