Inrikes

Säg mig vad du tittar på…

Vad vi tittar på beror på vår bakgrund. Lite hårddraget ser en typisk representant för arbetarklassen oftare än den typiske tjänstemannen dokusåpor på TV3, men sätter sig också framför Kanal 5 och TV4. SVT går hem i alla klasser, medan en typisk tjänsteman, förutom att se på SVT, också gärna tittar på BBC och CNN. […]

Vad vi tittar på beror på vår bakgrund. Lite hårddraget ser en typisk representant för arbetarklassen oftare än den typiske tjänstemannen dokusåpor på TV3, men sätter sig också framför Kanal 5 och TV4. SVT går hem i alla klasser, medan en typisk tjänsteman, förutom att se på SVT, också gärna tittar på BBC och CNN.

Mira Öhlin beskriver det som vanor som går i arv snarare än något annat.
– Har min familj alltid lyssnat på Melodikrysset, gör jag det sannolikt också som vuxen. Sociologen Pierre Bourdieu talar om att klasstillhörigheten sitter i kroppen – vi gör de livsval och har de vanor som våra klassfränder har, säger hon.
Medievanor, lika väl som klädstil, matvanor eller musiksmak, handlar mycket om att känna sig som en del av den grupp man identifierar sig med, menar Mira Öhlin.
– Ser jag mig själv som finkulturell och identifierar mig med Horace Engdahl är sannolikheten liten att jag tittar på Big brother och läser Expressens sportbilaga. Vi vill ha ett kvitto på att vi tillhör något som är större än våra enskilda vanor.

Mira Öhlin påpekar att få människor skryter över att ha tillbringat fredagskvällen framför Postkodmiljonären eller att de slaviskt följer Big brother. Olika program har helt enkelt olika status, mycket beroende på vilka som följer dem, tror Mira Öhlin.
– Indelningen i finkultur och populärkultur är ju ingen naturlag, utan skapade av oss själva under mycket lång tid. Troligen är det en kombination av mediets egen målgruppsprofil och i slutänden vilka som använder mediet – att TV3 främst ses av personer från arbetarklassen är förmodligen anledningen till att många nedvärderar kanalen och ser den som ”sämre” än SVT.
För det är inte främst så att arbetarklassen dras till till exempel reklamradiokanaler, utan snarare att den som vill ha högre status aktar sig för dem, menar hon.
– Det kan vara okej för en arbetare att gilla opera, men det är sällan gynnsamt för en tjänsteman att tycka om populärkultur. För att klättra i hierarkierna ska man tycka om den legitima smaken, och det är de högre tjänstemännens smak.

Och det är just så klassresenärer beter sig, har Mira Öhlin kommit fram till i sina studier, där hon bland annat analyserat svar från SOM-institutets nationella enkätundersökning. Man väljer en smak som är accepterad i den grupp man vill tillhöra.
– Klassresenärer som strävar uppåt i hierarkierna är nästan mer tjänstemän än tjänstemännen själva, de ser ännu mer på Rapport och har ännu fler hyllmeter böcker hemma, säger hon.
Mira Öhlin är själv klassresenär. Under gymnasietiden bröt hon med sina föräldrars lokalradiovanor genom att slaviskt följa Filosofiska rummet i P1.
– Jag ville ju jättegärna bli borger-
lig, haha. Men nu tittar jag mycket på dokusåpor också. Jag skäms lite för det, men samtidigt kan jag tycka att det är roligt att provocera. Bara det att jag
tittar väldigt mycket på teve är ju lite
fult i akademiska kretsar. Man ska
helst sitta på sin kammare och läsa akademiska rapporter, säger hon och skrattar.

Sedan 1991 kan man se en svag tendens till att arbetarklassen i lite högre grad tar till sig medelklassens tevevanor. Men någon större utsikt till förändring av de klassmässiga skillnaderna i tevetittandet ser inte Mira Öhlin.
– I huvudsak kvarstår smaksegregationen.
Och kanske styrs då den allmänna åsikten om vad som är bra eller dålig teve till stor del av vem som tycker och vem som tittar.

I ett nummer av tidningen Socialisten från 2002 skriver manusförfattaren och regissören Lena Hanno om att dela in kultur i bra och dålig kvalitet och kommer fram till att eftersom ingen kultur kan tala till alla samtidigt, kommer bedömningen av dess kvalitet alltid att vara färgad av bedömarens klassbakgrund.
Hon tar Harry Potter-böckerna som exempel, som när de först lästes av en barnpublik ansågs värda litterära priser, men när de spreds allt mer bland vuxna stämplades av den ”tyckande eliten” som undermåliga.
”Så mycket var det objektiva kvalitetsbegreppet värt. Jag tror inte man verkligen kan bedöma kvalitet innan det finns en helt annan social och kulturell jämlikhet än nu. Inte förrän vi slutar värdera i hierarkier och upplevelser som bättre eller sämre istället för personliga”, skriver Lena Hanno.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Lås upp alla artiklar!

 

Skriv upp dig på nyhetsbrevet, få en rabattkod som låser upp arbetaren.se i ett dygn