Ledare

Vilket val?

När röken skingrar sig över Libanon – vi hoppas det i alla fall – börjar det stundande riksdagsvalet ta över medierapporteringen. Valet är både mer och mindre dramatiskt än på många år.Mer eftersom utgången är ytterst oviss. I opinionsmätningarna leder ännu den borgerliga alliansen, men vi vet att socialdemokraterna är valspurtspecialister. Mindre eftersom de politiska […]

När röken skingrar sig över Libanon – vi hoppas det i alla fall – börjar det stundande riksdagsvalet ta över medierapporteringen. Valet är både mer och mindre dramatiskt än på många år.
Mer eftersom utgången är ytterst oviss. I opinionsmätningarna leder ännu den borgerliga alliansen, men vi vet att socialdemokraterna är valspurtspecialister. Mindre eftersom de politiska skillnaderna mellan huvudalternativen är mindre än på länge. Inte obetydliga, men mindre.

Moderaternas och socialdemokraternas ömsesidiga skuggning tar sig närmast parodiska uttryck. När borgaralliansen utlovar fryst fastighetsskatt, följer Nuder raskt efter. När Persson gör utspel om vård-skola-omsorg tar Reinfeldt överbudspolitiken till en ny nivå: Han lovar att matcha varje socialdemokratiskt bud! Stora delar av borgaralliansens politik efter en eventuell valseger ska alltså bestå av toppade socialdemokratiska vallöften?

Samtidigt som moderaterna, under namnet ”de nya moderaterna”, gör allt för att lägga sig nära socialdemokratin i alla utom ett fåtal centrala politikområden, framstår de så kallade mittenpartierna som de nya moderaterna. Moderaternas övergivna profilfrågor har villigt snappats upp av borgaralliansens småsyskon. Folkpartiet har tagit över profilfrågan Lag och Ordning och centern de nyliberala angreppen på arbetsrätten. Kristdemokraterna tar nu ensam täten i fråga om socialkonservativ och homofobisk familjepolitik.
Den huvudsakliga skiljelinjen i valet blir därmed ersättningsnivån i socialförsäkringarna. Det kan tyckas futilt att valalternativen ska handla om några procentenheter hit och dit. Som värdemätare över de politiska visionernas ställning i svensk politik är det förvisso talande, men dessa procent är en större fråga än vad som vid en första åsyn kan verka vara fallet.
Sänkta ersättningsnivåer innebär inte bara att levnadsnivån försämras drastiskt för hundratusentals människor som redan lever på marginalen och redan plågas av en nog så aggressiv socialdemokratisk social- och arbetsmarknadspolitik. Det skulle också sätta stark press på lönerna och därmed i sin förlängning försämra inkomsterna för miljoner arbetare, något som knappast kommer att kompenseras av skattesänkningar. Bortom borgarnas manifest skönjs en amerikansk arbetsmarknad.

I övrigt verkar valrörelsen snarast komma att handla om formfrågor. Borgerlighetens synbara enighet ställs mot den ”rödgröna röran”, som dock har regerat tillsammans under två mandatperioder. Det slutgiltiga argumentet från borgerliga ledarsidor är att en demokrati mår bra av regeringsskifte, vilket naturligtvis är hyckleri. Ingen tror väl att Svenska Dagbladet skulle förespråka regeringsbyte efter 12 års borgerligt styre?

Den principiella syndikalistiska kritiken mot parlamentarismens oförmåga att genomdriva omfattande samhällsförändringar besannas förvisso av årets valrörelse. Att rösta kommer inte att leda till klassamhällets eller patriarkatets snara fall, inte ens till en regering som har för avsikt att minska klassskillnader och könsdiskriminering. Samhällsomvandlingen måste i vanlig ordning påbörjas underifrån, genom ekonomisk och social organisering och kamp. Men därmed inte sagt att de frågor som återstår att rösta om bör överlåtas åt andra.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984