Kultur

Koloniala erövringar

Mot södern väckte stor uppståndelse vid världspremiären i Venedig förra året och i helgen får den svensk biopremiär. I centrum för handlingen står två medelålders kvinnor och en ung man på Haiti i slutet av 1970-talet. De är amerikanskor på semestervisit för att sola, bada och ha sex. Han är tonårig haitier med kärva sociala […]

Mot södern väckte stor uppståndelse vid världspremiären i Venedig förra året och i helgen får den svensk biopremiär. I centrum för handlingen står två medelålders kvinnor och en ung man på Haiti i slutet av 1970-talet. De är amerikanskor på semestervisit för att sola, bada och ha sex. Han är tonårig haitier med kärva sociala förutsättningar, men vacker och föredömligt välväxt, och därför kvinnornas favoritligg. Självsäkra Ellen (spelad av en Charlotte Rampling elakare än någonsin) gör sin tionde sommar på Haitis stränder. Hon vet precis vad hon vill ha och får det. Den mer ängsliga Brenda fick sin första orgasm på samma strand för några år sedan. Då var Legba blott 15, men fullt kapabel att ge den tre gånger så gamla Brenda hennes största sexuella erfarenhet. Nu, fri från maken som hon reste med förra gången, söker hon sig till den unge mannen igen.

Regissörens ämnesval har skilda förelöpare; allt från den franske författaren Michel Houellebecqs cyniska skildringar av sexturism till Kerstin Thorvalls omskrivna och delvis självupplevda sexmöten i postkoloniala länder. Cantet lägger fram sina karaktärer i oförställd dager; han ger dem tid att uttrycka sina känslor utan att hemfalla åt försvarstal.

Filmen bygger dels på tre noveller av den haitiskfödde författaren Dany Laferrière, dels på Laurent Cantets egna intryck av landet. Den ursprungliga idén vilar på verkliga personers berättelser, i Cantets version omgjorda till talking heads som mer liknar bekännelser än traditionell dramaturgi. Detta ger den fiktiva filmen en påtagligt dokumentär känsla.

–Lafferières sätt att skriva är väldigt likt det sätt som jag vill göra film på. Han tar upp viktiga sociopolitiska problem och skildrar dem genom väldigt intima och personliga historier. Det är precis det jag försöker göra i mina filmer, säger Laurent Cantet.

Mot södern är hans tredje långfilm. Sedan debuten med Överflödiga människor 1999 har Cantet cementerat sitt goda rykte i filmvärlden. Inom den socialrealistiska skolan skildrade regissören en fransk provins där mänskliga tillgångar plötsligt blivit umbärliga. Film nummer två, Time-out, baserades på en av 1990-talets största mediehändelser i Frankrike, då en familjefar lika kallblodigt som oväntat dödade sin fru, sina barn och sina föräldrar. Där utforskade Cantet livslögnen i en medelklass tyngd av traditioner och prestationskval.

Ändå är Mot södern fransmannens mest kontroversiella film hittills, utan någon tydlig läsning. Åskådaren lämnas visserligen inte i sticket men det är lätt att känna ambivalens vid filmens slut.

– De filmer som jag gillar mest kan inte summeras eller sammanfattas, de har olika ingångar och olika lösningar. Jag har aldrig gillat manus som försöker vara mer logiska än livet självt. Man måste helt enkelt våga ta ut svängarna, och riskera att vara svår att följa, säger Laurent Cantet.

Till skillnad från i dina tidigare filmer framställs huvudpersonerna här – åtminstone på ytan sett – som osympatiska karaktärer. Håller du med om det?

– Jag älskar mina karaktärer och försöker att inte döma dem. För mig är de rörande, för jag vet att bakom maskerna som de bär finns otroliga kvinnor. De är ensamma, lidande men måste övertyga omgivningen att de är vad de ser ut att vara. Det är deras viktigaste strategi.

Skilda åsikter har vädrats om filmen, hur skulle du vilja definiera den verksamhet som filmen tar avstamp i?

– Jag vill inte att Mot södern reduceras till en film om sexturism, helt enkelt därför att jag inte tror på den benämningen. Jag tror snarare att huvudpersonerna är ute efter ett slags kärlek, efter att bli sedda. Å ena sidan är de förövare, å andra sidan offer. När de kommer till Haiti är det som en sorts revansch för vad de tvingats acceptera tidigare.

När Legba skildras bortom sin tillvaro på stranden får Mot södern en mer uttalat politisk framtoning.
Under tre decennier, fram till 1986, styrdes Haiti diktatoriskt av far och son de Duvalier, även kända som Papa Doc och Baby Doc. Deras genomkorrumperade regimer utövade grova övergrepp på befolkningen. Våldet på Haiti är fortfarande frekvent, särskilt i samband med att Aristide – Haitis första demokratiskt valda president – 2004 avsattes och tvingades i exil. Cantet berättar om svårigheterna att filma under den tiden.

– Flera gånger var vi tvungna att ändra och skjuta upp schemat. Till slut tvingades vi spela in det mesta på Dominikanska republiken (som ligger på samma ö, Hispaniola, red anm) och bara enstaka scener på Haiti. Under min tid på Haiti dödades åtskilliga människor på gatorna och pistolskott var en del av inspelningen. Samtidigt som det är en hemsk verklighet tilltalas jag rent konstnärligt av den här sortens osäkerhet. Man tvingas ta verkligheten i beräknande.

Haitis samhälleliga situation med stor fattigdom och hög kriminalitet vilar som en fond i filmen, en bjärt kontrast till semesterparadiset. Legba binder ihop de två världarna.

– Genom att börja i en intim historia försöker jag vidga innehållet och ge filmen en större social och historisk betydelse. För mig bildar det intima inte ett slut i sig, utan är snarare ett medel för att förstå helheten.

– Fortfarande vill inte västerlänningar, och kanske särskilt fransmän, konfrontera sin historia i de forna kolonialländerna. Det är en del av de vitas förvrängda självbild. Européer och amerikaner känner sig ständigt överlägsna sina medmänniskor, vilket är väldigt chockerande.

– Men Mot södern handlar inte om å ena sidan de stackars offren och å andra sidan de oanständiga turisterna som exploaterar. För Legba är turiststranden den enda plats där någon lyssnar på honom, där någon tittar på honom som en man och där han kan visa sina mänskliga sidor, säger Lauerent Cadet.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984