Ledare

Frihet på marken

Vad har Gaza och Libanon gemensamt? De är de enda två hörn av den arabiska nationen som kastat av sig israelisk ockupation. De har tillfogat staten Israel de två nesligaste nederlag den upplevt i sin imperiehistoria – år 2000 tvingades Israel att dra sig tillbaka från vad den judiska statens grundare David Ben Gurion betraktade […]

Vad har Gaza och Libanon gemensamt? De är de enda två hörn av den arabiska nationen som kastat av sig israelisk ockupation. De har tillfogat staten Israel de två nesligaste nederlag den upplevt i sin imperiehistoria – år 2000 tvingades Israel att dra sig tillbaka från vad den judiska statens grundare David Ben Gurion betraktade som dess ”naturliga gräns”; år 2005 tvingades Israel ge upp de bosättningar som Ariel Sharon tillskrivit samma betydelse som Tel Aviv. Sedan dess har denna kraft regerat de två hörnen, gäckande, obruten: motståndet.
De värsta striderna i Israels dubbla hatkrig, mot Libanon och Gaza, har den senaste veckan ägt rum i Libanon. Det Libanon nu får sona är främst det ”brott” nationen ägnade sig åt under hela 1990-talet, fram till de där oförglömliga ögonblicken i maj 2000 då tortyrfängelserna öppnades, flyktingarna återvände till sina byar och marken togs i bruk igen när de sista vägspärrarna röjdes bort: kollektiv uppslutning bakom motståndet.
Nationen Libanon slöt upp bakom Hizbollah. Därför får den betala priset för Israels vrede – och Israel ser ut att ha drabbats av en vansinnesaggression. Blint vevar det med musklerna och slår sönder allt den kommer åt: mobilmaster, begravningsplatser, flyktingkonvojer, fabriker, kraftverk, hamnar, spannmålsförråd… Men det som kallas för ”oproportionerligt våld” är i själva verket en standardreaktion för innehavare av extrem makt. Tänk på kvinnomisshandlaren som svarar på minsta tecken på provokation från sin kvinna med att krossa varje ben i hennes kropp.
I denna galenskap finns metod. De två kidnappningsaktioner som utlöste Israels utbrott var så fruktansvärt provocerande, just för att de träffade den militära överlägsenheten. Armén måste återupprätta sin ”avskräckningskraft”! Denna logik baseras ytterst, som Israels främste historiker Ilan Pappé skrev i veckan, på staten Israels behov av absolut fysiskt herravälde: det förutan kan inte Israel ”fullborda det ofullbordade projektet från 1948: total avarabisering av Palestina.” Detta är vad som står på spel.

Så hur bör man ställa sig till kriget? En höger värd namnet ställer sig på maktens sida. Och en vänster värd namnet – vad gör den? Inte kan väl den stödja ett Hamas som är islamiskt, eller ett Hizbollah som bärs upp av den Islamiska Republiken av Iran? Endast den vänster som vänder ryggen till de konkreta insatserna låter sig vägledas av sådana argument. Frihet på marken är, i varje givet läge, vänsterns sak; att inte kunna ta ställning för frihetskamp med islamiska förtecken är sekulär puritanism, förankrad i islamofobi, diskvalificerad från varje relevans i massornas ögon i Rafah, i Shatila, i Dahiya…

Att Arbetaren motsätter sig att religion ligger till grund för politik och att vi avskyr attacker mot civila torde vara känt (se ledaren 19/2006). Hizbollah kan och bör kritiseras på en rad punkter. Men minns samtidigt: Hizbollah införde inte – som vänsterns sekularist-fundamentalister förutspådde – någon Islamisk Republik i södra Libanon efter befrielsen. Hizbollah går inte – som Israels regering och västmedias kommentatorer ylar i kör – i Teherans ledband: fördomarna vilar på en fundamental okunskap om vad Hizbollah är. A och O i Hizbollah är frihet för Libanon.
Men Hizbollah har också ett annat mål. Det är frihet för palestinierna. När Hizbollah-kommandot genomförde sin gränsoperation hade Gazas en och en halv miljoner invånare förblött i sitt lilla dike i veckor utan att väst gjort minsta ansats till att så mycket som stanna på vägen och skänka dem en blick. Inte heller FN, inte heller arabvärldens härskare – men Hizbollah ingrep som enda kraft i Mellanöstern på palestiniernas sida. Den hedern bär rörelsen med sig genom resten av historien, och fyra miljoner palestinier på de ockuperade områdena vet att värdera den högt.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984