Inrikes

”Vi blev blåsta”

Håkan Jaldung kallade alltid mig för Tigerryd. Den absolut första gången vi sågs i ett möte där han presenterade myspoliserna, snyggt utplockade för att kunna bonda med var och en av oss i den lilla kontaktgruppen för nätverket, sa han: – Det ska du veta Tigerryd att varje gång några utmanar staten så är det […]

Håkan Jaldung kallade alltid mig för Tigerryd. Den absolut första gången vi sågs i ett möte där han presenterade myspoliserna, snyggt utplockade för att kunna bonda med var och en av oss i den lilla kontaktgruppen för nätverket, sa han:
– Det ska du veta Tigerryd att varje gång några utmanar staten så är det alltid staten som vinner.
Att det inte var han och jag som skulle bonda var tydligt.
Det som hände i Göteborg ligger fortfarande så nära i tiden att det väcker starka känslor.
Jag tror inte, hoppas nog inte heller, att något liknande kommer att hända under min livstid, inte i den formen. Men jag hoppas och tror fortfarande på folkliga upplopp och det uppror som Göteborg väckte i sina bästa stunder.

Men, låt mig säga det från början. Min absoluta övertygelse är att vi blev blåsta. Strategin från polisens och kommunens sida var att slå sönder motståndet så hårt och effektivt som möjligt, att slå in kilar och skapa motsättningar, och de allra flesta av våra möten var där bara som avledande manövrar. Nog ville Göran Johansson visa att han minsann är demokrat. Och låta folkets röst göra sig hörd, det kunde han ju tänka sig med de rumsrena, i det här fallet bland annat Attac, men nu hade ju de tyvärr lierat sig med slöddret, de svarta, the evil ones, de maskerade. En av de tidigaste, och evighetslånga, diskussionerna inom såväl nätverket som i våra sittningar i Måndagsklubben och med myspoliserna var maskeringsfrågan. Det fanns flera stycken som redan innan Göteborg 2001 tyckte att maskering var onödigt, otänkbart, medan vi hävdade att det verkligen är allas rätt att vara o- eller maskerad.
Vi satt i otaliga möten där ingenting hände, vi slet verkligen som dragoxar för att få ihop boendena, vi ville ha Hvitfeldtska gymnasiet som ett kombinerat boende och centrum. Vi hade ett möte med rektorn där han var oerhört nedlåtande och skeptisk, men plötsligt ordnade det sig som om problemen aldrig hade funnits. Det var ju lika praktiskt för polisen att ha oss samlade lätt inringningsbara centralt i Göteborg, som det var för oss att ha en central samlingspunkt.
Naturligtvis skulle inte Bush störas av folklig pöbel, och naturligtvis var det rätta tillfället att ringa in oss just hans dag i Göteborg, det fattade vi inte förrän det var för sent.
Någonstans visste vi ju att de planerade att blåsa oss, men vi trodde att vi skulle kunna vara smartare och bättre rustade för att kunna möta det som statsmakten planerade.

Jag var på skolan när polisen började komma, skulle bara fixa ett par mindre klagomål från vaktmästaren. Plötsligt väller det fram poliser runt hela skolan.
Vi försökte ta oss ut på baksidan, men det var för sent det också, min starkaste minnesbild därifrån är hur vi sitter, två kvinnor och en man, på en kall fläck på marken medan kravallutrustade poliser står i solen i kedja runt oss, svettas och äter banan.
Så småningom släppte de ihop oss alla.
Det var verkligen, med tanke på vilket övergrepp vi faktiskt var utsatta för, en bra stämning inne på skolan, fastän folk naturligtvis var förbannade. Det gick tusen rykten om vad som skulle hända och det var fullständigt omöjligt att samlas till stormöten och diskutera eftersom polishelikoptern cirklade över oss hela tiden och ingen kunde höra den andre. Men jag minns en norsk kille som sa att han hade fan inte kommit till Göteborg för att försöka försvara någon jävla överklasskola om det var så att polisen skulle storma, vi skulle ut därifrån, demonstrera och ha party.
Mobiltelefoner fungerade inte, så amatörmässiga var vi att vi inte ens hade tänkt på laddare och gott om telefoner.
Resten vet ni, stormningen kom, vi fick alla sitta i bussar hela natten och släpptes lagom till att Georges W:s limousin lämnade hotellet.
När jag senare på dagen står högst upp på Avenyn och ser demonstranter driva tillbaka polis gång efter annan känner jag inget annat än stark och ogrumlad glädje och lycka. I ljuset av den känsla av förnedring och vrede som jag levt med hela torsdagen var Avenykravallerna det vackraste jag sett på länge.
Just då kunde jag inte ha gett mer fan i om det var taktiskt riktigt, en egotripp, ett uttryck för stark vrede över orättvisor eller en polisprovokation som också varit en av teorierna. Vilket skälet än var: Det var vackert, som en väl koreograferad balett av yppersta klass.

Jag minns också fredagskvällen när folk kom i en jämn ström in i den nya sjukstugan som vi i all hast plockat ihop på Schillerska gymnasiet med sönderslagna ögonbryn, spräckta skallar och blåmärken efter slag över hela kroppen och vi plåstrade om och plåstrade om. Ryktet började gå att polisen skjutit någon till döds och vi bestämde oss för att stanna på skolan under natten om det skulle bli ännu värre. Vi visste att polisen stod utanför, beredda att gå in.
Jag minns hur våra kamrater från Frankrike bildade en stark och obrytbar kedja vid Andra Långgatan, när poliserna ställt upp sig på den och började gå mot demonstrationen på lördagen i syfte att provocera det svarta blocket. Hur de stod där, orubbligt, och poliserna liksom kom av sig.
Men framför allt minns jag med värme det kamratskap som växte fram under två bråda veckor innan toppmötet. Då när nästan ingen sov, dagarna gick åt till förberedelser, kvällarna till (mer eller mindre) politiska diskussioner på Kellys.

Det som förvånat mig så här i efterhand är att ingen någonsin refererat till EU-toppmötena som nutidens Eriksgator, där furstarna prövar sina undersåtars lojalitet och vilka maktbefogenheter man kan använda mot oppositionen.
Så. Vann vi i vänstern något på mobiliseringen mot EU-toppmötet? Naturligtvis gjorde vi det, även om svaret aldrig blir entydigt.
Fascismens ansikte fick tydligare konturer. Det visade sig vara lättare än någon föreställt sig att krympa det demokratiska rummet och låta repressionen bli oerhört hård, men även det föder i sin förlängning ett hårdare motstånd.
Inom SAC Syndikalisterna – inte minst i Göteborg – har vi haft en massa slitsamma konflikter som gjort att det blivit så mycket tydligare, och vi har hittat nya strategier för motstånd genom den fackliga reorganiseringen som vi försöker renodla som en effektiv lokal kampform. I dag ansluter jag mig mycket mer till Gogol Bordellos valspråk ”Act locally, fuck globally” än vad jag gjorde innan EU-toppmötet.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984