Debatt

Vänstern i knät på nyliberaler

För varje tvärsäkert ja till fildelning jag ser, vrider jag mig som en mask på en metkrok. Inte för att jag själv är tvärsäkert emot men för att jag uppfattar att det hör ihop med en underliggande, oreflekterad konstnärsmyt, som jag avskyr. Kraven att få ladda ner musik gratis kan bara ställas om man samtidigt […]

För varje tvärsäkert ja till fildelning jag ser, vrider jag mig som en mask på en metkrok. Inte för att jag själv är tvärsäkert emot men för att jag uppfattar att det hör ihop med en underliggande, oreflekterad konstnärsmyt, som jag avskyr. Kraven att få ladda ner musik gratis kan bara ställas om man samtidigt tänker sig musiken som en eterisk, fri abstraktion.
För mig som tonsättare kokar det ner till helt konkreta saker som hyra och mat, tandläkarräkningar och semester. Konsten är stor, visst, och fri, men människan som formulerar den är en människa. Vi utför ett arbete, tycker jag, varken mer eller mindre, och har samma materiella behov som vem som helst.
Det gäller att se skillnaden i filosofiska eller estetiska diskussioner som konstens frihet och individens rätt att uttrycka sig, och materiella som konstnärens lön och priset på en vara som cd-skivan. Det är bra att de som tjänat stora pengar på konstnärers arbete nu ifrågasätts och utmanas, men det som inte är bra är att det så ofta förenklas och vulgariseras.

I Arbetaren 23/2006 framhåller Rikard Warlenius fildelningens välsignelse i just ett sådant tvärsäkert ja. Mitt inlägg här gäller diskussionen i stort, inte bara Warlenius ledare, som i och för sig den med innehåller en del att förundra sig över. ”För övrigt har den mesta musiken alltid gjorts utan vinstintresse”, slänger han fram i en bisats. Det är möjligt att jag missuppfattar, men jag förstår inte det argumentet faktiskt. De flesta förlossningar genom tiderna har väl också assisterats av kvinnor utan vinstintresse; anser Rikard Warlenius att barnmorskor ska jobba gratis?
”Industrin kommer inte att gå under, den måste bara framställa varor som någon vill betala för”, står det också i artikeln. Det är moderaternas kulturpolitik i en mening. Den meningen hånar allt från lyrik till konsthantverk, den är som att sätta slöjdare i samma båt som H&M.
Med fildelningsfrågan har vänstern – i alla fall den som hörs – gjort ett jättehopp upp i nyliberalismens knä där den plötsligt sitter och tuggar ord som ”frihet” och spottar ut dem på konstnärerna. Stim, som företrätt tonsättares rätt till ersättning i nästan ett sekel, görs till åtlöje och buntas ihop med ”industrin”.
För från vänsterperspektiv syns bara ett diffust ”industrin” eller ”bolagen”. Jag vet inte vad man tänker sig, fast jag tror att det är en förvisso förståelig allergi mot cigarrer och konjak som spökar – men de flesta av oss är faktiskt inte multimiljardärer. Jag har vänner som stämplar som får mejl med frågan om de kan skicka bara omslaget till sina skivor, eftersom frågeställaren redan har laddat ner skivan från nätet.

Allmänheten vet inte att de allra flesta av oss får dåliga, om några, gager, att man samlar noll pensionspoäng på att skriva musik och text och därför är beroende av upphovsrätten för sin pension, att vi själva står för inköp och underhåll av våra arbetsredskap, och så vidare.
Den juridiska frågan måste innehålla kunskap om det här innan den besvaras. Annars blir det bara som med bilförespråkares snyfthistorier om den ensamma mamman som behöver bilen för alla sina matkassar – menar man allvar med att underlätta för ensamma mammor så vet alla med någorlunda trafikpolitisk kunskap att det är kollektivtrafiken som ska gynnas. På samma vis är inte alla med en dator och bredband för fattiga för att köpa den musik de vill höra.Vi behöver inte myterna för att komma vidare.
Det är en svag vänster som inte går längre i sin kulturradikalism än att vara emot polisen och regeringen med ett slappt ”all konst är fri”. Och om vi tar det där argumentet också, att konstnären själv har valt sitt yrke och därigenom yrkets förutsättningar, så är det både märkligt och extremliberalt – en snickare har också valt sitt yrke men har fortfarande rätt till lön, semester, pension.
Argumentet är felaktigt riktat mot konstnären som individ, för om inte jag väljer att syssla med detta kommer det ändå finnas andra – det är ett populistiskt argument inte värdigt för en socialist, och kan i förlängningen ursäkta usla arbetsvillkor för alla människor, i hela världen.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984