I går fick jag 700 italienska mejl med synpunkter på diskussionen om att tillåta embryonal stamcellsforskning eller ej. Alla negativa, med hänvisning till livets okränkbarhet. Jag fick ett positivt mejl också, från en patientorganisation.” Orden är den centerpartistiska EU-parlamentarikern Lena Eeks, när hon i tisdags berättade om den motvind abortförespråkare arbetar under i EU. Detta […]
I går fick jag 700 italienska mejl med synpunkter på
diskussionen om att tillåta embryonal stamcellsforskning eller ej. Alla negativa, med hänvisning till livets okränkbarhet. Jag fick ett positivt mejl också, från en patientorganisation.” Orden är den centerpartistiska EU-parlamentarikern Lena Eeks, när hon i tisdags berättade om den motvind abortförespråkare arbetar under i EU. Detta i en debatt med biståndsminister Carin Jämtin, i samband med en presskonferens apropå något så unikt som en svensk roman, till och med ”thriller”, om kvinnors utsatthet i en värld där rätten till abort inte är självklar.
Vi kanske borde ändra alla policydokument, fortsatte Eek, så att de slår fast att kvinnor inte har rätt att bestämma över sin egen kropp och livmoder, att det i stället är en statlig angelägenhet. Det vore ju mer med verkligheten överensstämmande…
Inte riktigt lika heligt förbannad, men synbart engagerad, fyllde biståndsministern i att det inte går att komma ifrån att rätten till abort faktiskt är en fråga om liv eller död.
En socialdemokrat och en centerpartist, rörande eniga. Också om problemet. Att de kristna fundamentalisterna i EU är enormt välorganiserade i sina lobbykampanjer. Och att USA om och om igen är det land som bromsar skrivningar om kvinnors reproduktiva hälsa i globala sammanhang.
Upprördheten som Eek och Jämtin känner är lätt att förstå mot bakgrund av att många tusen kvinnor dör varje år i osäkra aborter. IPPF, International planned parenthood federation, uppskattar att cirka 70000 kvinnor dör varje år till följd av osäkra aborter och att hundratusentals dessutom får allvarliga och till och med livslånga fysiska men.
Yttrandefrihet må vara ett honnörsord i många sammanhang, men när det kommer till kvinnors rätt till sin kropp är den inte självklar.
Den nederländska organisationen Women on Waves som kämpar för kvinnans rätt till preventivmedel, sexualupplysning och säker abort, har använt sig av internationellt vatten för att dela ut abortpiller och sprida information. För två år sedan var EU-kommissionens nuvarande ordförande José Manuel Durão Barroso Portugals premiärminister när flottan sattes in för att stoppa båten från att anlägga en portugisk hamn. Aktivisterna skulle inte utföra aborter – de skulle informera.
2001 återinförde Bush-administartionen policyn ”global gag rule”, att inga organisationer som informerar om abort kan få amerikanska biståndspengar, vilket naturligtvis försvårar kampen för kvinnors mänskliga rättigheter.
Men familjefundamentalisterna möter glädjande nog ett starkt motstånd. Många organisationer har resonerat som till exempel Family Health Options Kenya, FHOK som fortsätter informera men har tvingats stänga flera kliniker på grund av uteblivet bistånd.
Därför lanserade IPPF i februari i år ett motdrag: En internationell fond för rätten till säkra aborter. Genom den ska organisationer som drabbats av ”global gag rule” kunna söka pengar i stället. Sverige är ett av fem länder som ställt sig bakom initiativet och lovat skänka pengar om fonden verkligen blir av.
Bra, Jämtin. Men hur mycket pengar är fattiga kvinnors liv värda? Tio miljoner kronor lovar Sverige att bidra med. En spottstyver som sätter ribban behagligt lågt för andra länder som känner sig manade att följa efter inte heller vill att det ska kännas i den nationella plånboken.
Så mycket för den upprördheten.