Kopiera mera

Polisens razzia mot hemsidan The Pirate Bay den 31 maj liknar allt mer en riktig skandal. Att 50 poliser avsätts för ett tillslag mot en verksamhet som förmodligen inte är brottslig är allvarligt. Kanske ska det – som Rasmus Fleischer sade i sitt tal på Pirat-byråns demonstration i lördags – ses som ett sabotage mot […]

Polisens razzia mot hemsidan The Pirate Bay den 31 maj liknar allt mer en riktig skandal. Att 50 poliser avsätts för ett tillslag mot en verksamhet som förmodligen inte är brottslig är allvarligt. Kanske ska det – som Rasmus Fleischer sade i sitt tal på Pirat-byråns demonstration i lördags – ses som ett sabotage mot fildelningen snarare än ett försök att få en fällande dom, vilket i så fall är allvarligt. Att en rad andra oskyldiga, som hyrde utrymme på de beslagtagna servarna, drabbas är också allvarligt. Att rättsväsendet agerar mer eller mindre på uppdrag av starka kommersiella intressen – Hollywoodorganisationen MPAA och svenska Antipiratbyrån – är riktigt skandalöst. Att Antipiratbyråns Henrik Pontén säger i Dagens Industri den 1 juni att de snarare var ute efter Piratbyrån, som bedriver opinionsbildning, än The Pirate Bay, som ju är direkt involverat i fildelningen, är skrämmande (Pontén hävdar dock att han blev felciterad).

Utgången av ”fildelningskriget” är tämligen uppenbar. Faktum är att förloppet ganska exakt följer Marx schema över hur produktivkrafternas utveckling revolutionerar produktionsförhållandena. Den nya tekniken och dess spridning kommer att leda till att film- och musikbranschen tvingas tänka om – eller gå under när dess enda funktion är parasitens. Staten och samhället borde redan nu fundera på vad som ska ersätta dagens upphovsrätt, i stället för att skärpa lagarna och slösa bort stora resurser på att stötta industrin i deras bakåtsträvande kamp.
Vad som sannolikt kommer att hända är att digitalt lagringsbar information – texter, musik, film, dataprogram med mera – kommer att bli gratis eftersom de är busenkla att kopiera. En bok, däremot, kommer även fortsättningsvis att ha ett ekonomiskt värde. Liksom en biovisning, en konsert, och till och med en snyggt förpackad cd-skiva. Industrin kommer alltså inte att gå under, de måste bara framställa varor som någon vill betala för.

Oron över att exempelvis musik inte kommer att produceras för att inga kommersiella vinster går att hämta är alltså överdriven – och för övrigt har den mesta musiken alltid gjorts utan vinstintresse. Om industrin ändå får sig en knäck är det ett lysande tillfälle för samhällssektorn att ta initiativ. Varför inte till exempel bygga offentliga inspelningsstudios, öppna för alla?
Filmer görs redan nästan alltid med offentligt stöd, men videobutikerna går nog en mörk framtid till mötes. Dock – vilken kulturell vinst vore det inte om biblioteken skapade filmarkiv på internet, med ett brett utbud tillgänglig för vem som helst med ett bredband?
Bland annat miljöpartiet vill tillåta fildelning och
i stället införa en bredbandsskatt, som läggs på all internettrafik och fördelas till organisationer som Stim. Det skulle dock förstärka upphovsrättsinnehavarnas – industrins – ställning snarare än artisternas, eftersom Stim fördelar kosingen efter antalet radiospelningar. Men med modifieringar är det en väg värd att diskutera.
Sammantaget är fri kopiering inget hot annat än mot ganska perifera intressen, utan en utveckling fylld av löften.