Dags för svettorgie

Ni kommer att känna igen oss på våra ovanligt rosiga kinder, pigga ögon och raska gång – samt det dystra uttrycket i de i övrigt så fräscha ansiktena. Det väntas nämligen dystra tider för oss tevenördar. Sporttider. VM-tider. Till mitt försvar måste jag säga att jag faktiskt har försökt. Sedan jag var liten har jag […]

Ni kommer att känna igen oss på våra ovanligt rosiga kinder, pigga ögon och raska gång – samt det dystra uttrycket i de i övrigt så fräscha ansiktena. Det väntas nämligen dystra tider för oss tevenördar. Sporttider. VM-tider.
Till mitt försvar måste jag säga att jag faktiskt har försökt. Sedan jag var liten har jag följt min brors uppslukande intresse för i stort sett allt som har med att springa, hoppa, sparka, åka och slå att göra. Har man ett äldre syskon är liksom striden om fjärrkontrollen förlorad redan från början. Men inte ens vanans makt har kunnat få mig att uppbåda minsta lilla engagemang, vare sig det gäller svenska basketligan eller OS.
Jag förstår att dessa mäns och kvinnors svettande tydligen kan generera gigantisk glädje för åskådaren, jag förstår bara inte varför. Med förvåning ser jag annars kloka, trevliga vänner förvandlas till hysteriskt skrikande monster, som talar i termer av ”vi” (nej, de är inte själva med och utför vad det nu är idrottspersonen i fråga gör) och ”dem”. Som, som den naturligaste sak i världen, sätter på teven hemma hos en kompis på dennes födelsedagskalas för att ”det är Magdalena på tremilen” eller som kommer med lama ursäkter för att inte hänga med på roliga saker eftersom landslaget spelar någon vänskapsmatch mot Lichtenstein.

Sport har alltid tagit en stor del av teveutrymmet, men när det är dags för de manliga spelarnas fotbolls-VM går all media samfällt i orgastisk spinn. Varje redaktion med självaktning har redan haft Tysklandsanalyser, arenaanalyser, landslagsreportage, spelarintervjuer, spelaranalyser, laguppställningsspekulationer, sammanställning av det perfekta VM-soundtracket , snackstest med mera.
Ta måndagens toppnyhet: Andreas Isakssons möjligtvis stukade rumpa! Och det kommer bara att bli värre. Mellan 9 juni och 9 juli förvisas alla program utan medföljande boll till landet ingenstans, en exil bland omöjliga sändningstider eller mörkret utanför tablåerna. Förutom själva matcherna, alla matcher, bullar man upp med för- och eftersnack, sammanfattningar, mer analyser och så de vanliga sportsändningarna förstås. Parallellt i flera kanaler. TV4+ sänder dessutom från svenska landslagets träningspass, så man aldrig ska behöva vara utan Henkes och Zlatans svettningar.

Bara att bita ihop och dammsuga det i övrigt magra utbudet för att överleva in i juli. Och lyssna på VM-låten från P3:s Äntligen tisdag, med en vildsint wailande fejk-Carola och efterföljande kommentarer från likaledes fejkade fotbollsprofiler. Det är i alla fall lite roligt.