Stevie Jackson har försovit sig. En nyvaken, luggsliten och ganska så rejält bakfull man dyker upp en halvtimme försent till vårt inbokade möte på Mariatorget i Stockholm. Dagen innan var Stevies lediga dag, så han passade på att träffa några av sina svenska kompisar.
Jag frågar om vi ska prata lite senare i stället?
– Nej, vi kör nu. Det brukar bli bäst när man är så här avslappnad, säger han.
Belle & Sebastian är bandet från Glasgow som för tio år sedan gjorde ett skolprojekt som blev skivan Tigermilk. Tio ganska lågmälda poplåtar som var och en berättade en egen historia, som en spännande novell fast i kompakt form. Skivan fick jättemycket uppmärksamhet och öppnade dörrarna på vid gavel till ett liv som popstjärnor för sju oförberedda skotska ungdomar som inte riktigt visste vad de skulle göra med sina liv.
Bandet har genom åren varit duktiga på att återuppfinna sig själva. De hittar nya infallsvinklar, nya sätt att göra den sorts musik de alltid gjort. De flesta som gillar Belle & Sebastian har vid ett flertal tillfällen garanterat känt att NU är deras musik inte angelägen längre. Lika många gångar blir man överraskad när en ny skiva kommer och det liksom inte går att låta bli att gilla dem igen.
– Vi går medvetet in för att hela tiden förändra oss. Inte bara musikaliskt, även som grupp och politiskt. Som grupp har vi gått från dysfunktionell till fullt fungerande. Vi har hittat trygghet och kontinuitet hos varandra nu. Vi har också blivit mer politiska, till exempel är vi med och arrangerar fler spelningar med politiskt syfte.
Deras senaste skiva The Life Pursuit har kallats för mainstream och blivit kritiserad för att vara en ”readers digest”: en mer lättuggad variant på deras tidigare mer komplexa material. En strategi för att hitta en större skara skivköpare helt enkelt.
– Jag gillar inte uttryck som mainstream eller underground. Jag har aldrig förstått skillnaden. När man gör musik tänker man ju inte så, liksom planerar: nu gör vi en undergroundskiva…det blir väldigt fel. Vår musik har alltid gjorts för att vara inkluderande, inte för en mindre elitgrupp. Men visst, vi tänkte nog innan att den här skivan skulle appellera till en bredare publik. Det är inte samma sak som att vara mainstream.
När de spelade i Stockholm i förra veckan flyttades konserten från ”lilla” Berns till stora Annexet vid Globen. Biljettförsäljningen gick alldeles för bra, trots det saftiga priset på 325 kronor biljetten.
I början var det en mindre skara hardcorefans som följde och gillade er, nu är ni snarare en institution. Hur känns det att gå från underdog till att bli näst intill ihjälkramade?
– Haha, vi var väl knappast underdogs, snarare lyckligt lottade som hade en möjlighet att hålla på med musik. Det har inte varit en kamp, framgången kom lätt. För mig är framgång att kunna försörja sig på musiken. Jag har inte varit lönearbetare sedan 1997.
I april förra året reste två av bandmedlemmarna Chris Geddes och Stuart David till Israel och Palestina. De blev inbjudna av anti-krigsorganisationen War On Want. En av medlemmarna var ett Belle & Sebastianfan. Idén var att skapa mer uppmärksamhet kring vad som pågår i området.
Efter den resan har det gått rykten om att bandet bojkottar Israel, vilket fått massor av israeliska ungdomar att chatta ilsket på deras hemsida. På flera ställen kan man också läsa om bandets aktiva engagemang i att få bort muren.
Hur har folk reagerat på er Israelbojkott?
– Vi har aldrig gjort någon Israelbojkott. Däremot sade Chris när han var i Palestina att han inte ville spela i Israel, men det är ju inte samma sak som att säga att vi som grupp går ut och bojkottar Israel. Det har blivit en jättekonstig grej. Vi har aldrig spelat i Mellanöstern, har aldrig blivit inbjudna att spela där. Om vi hade blivit det hade saken varit helt annorlunda. Då hade vi som grupp kunnat ta ställning till om vi skulle bojkotta eller inte. Därför känns det jätteunderligt att massor med israeler bloggar om hur dumma vi är, när vi inte ens fått en förfrågan om en spelning. Det som blir kvar är en massa starka känslor.
– Självklart har vi åsikter, men det är en annan sak än att som grupp gå ut med ett statement. Och något engagemang i att aktivt få bort muren har jag aldrig hört talas om att vi är inblandade i. Det betyder förstås inte att vi tycker att muren är något bra. Men är det något land som vi borde bojkotta så är det Amerika, eller hur? Varför är det ingen som blir arg för att vi spelar där? Det är faktiskt något jag brukar tänka på. Fast egentligen borde vi bojkotta vårt eget land i första hand. Men som musiker tror jag å andra sidan att man gör saker bättre genom att spela än att inte spela.
Ni är ju så noga med att ständigt förändras. Hur har ni förändrats som politiskt band?
– För det första har vi aldrig och kommer aldrig att bli ett plakatband. Vi kommer aldrig att stå och predika hur folk ska tänka och tycka. Visst demonstrerar vi och liknande men det är inte det viktiga, tycker jag. Chris i bandet håller oss alla politiskt uppdaterade, håller oss på rätt köl. Han ser till att vi spelar och samlar in pengar till bra saker hemma i Skottland. Grannkoll är ett bra ord. För mig sammanfattar det min politiska grund. Att hålla ett öga på sin granne, i större mening, hålla ett öga på sig själv. Reflektera över vad man gör helt enkelt. De tankarna har jag fått med mig från min uppväxt. Mina föräldrar har väldigt mycket sunt förnuft, och stark arbetarmoral, så där som det var innan globaliseringen: att alla som jobbar garanteras en bit av den stora pajen. Jag kommer på mig själv med att jag också tänker så – fastän jag inte jobbat de senaste fem åren.
