Utanför Elverket råder en av vårens första varma kvällar. Bord och stolar har plockats fram på uteserveringarna och i parken strax intill springer lekande barn. Inne i salongen råder en munter stämning och publiken får ta del av ett bildspel med vatten, vågor, klippor och klassisk musik. Harmoni. Men plötsligt: Bang! Ut på scenen kommer […]
Utanför Elverket råder en av vårens första varma kvällar. Bord och stolar har plockats fram på uteserveringarna och i parken strax intill springer lekande barn. Inne i salongen råder en munter stämning och publiken får ta del av ett bildspel med vatten, vågor, klippor och klassisk musik. Harmoni. Men plötsligt: Bang! Ut på scenen kommer Ian och Cate och efter bara några sekunder befinner sig publiken i en helt annan verklighet och känslan av harmoni övergår till fasa.
Dramatikern Sarah Kane ville chocka sin publik och beröra fysiskt, rätt upp i ansiktet. Det gör hon.
Av svenska kritiker har Kane beskrivits som svårhanterlig och som ett rasande sorgebarn. Hennes självmordsförsök och att hon slutligen hängde sig i sina skosnören beskrivs med ett sensationslystet nyhetsspråk. Kanske stämmer beskrivningarna av ett svårhanterligt och rasande sorgebarn (vem är inte det i sina stunder?), men är hon inte samtidigt modig? (Vilket inte alla är i sina stunder.) Modig eftersom hon vågade gå till sig själv, tordes blicka in i sig själv och se sina mörka sidor.
– Min främsta källa till kunskap om våldets orsaker är jag själv, och på ett sätt är jag alla mina karaktärer. Jag skriver om människor och eftersom jag också är människa är sätten som människor beter sig på möjliga för mig att förstå, citerar dramatikern Jacob Hirdwall henne i förordet av utgåvan Sarah Kanes samlade pjäser.
Kanske är det brutala våldet som förekommer i Bombad – våldtäkter, uppätna ögon, gnagande på ett barn som nyss dött av hunger – inte ett försök att provocera, utan en strävan efter att förstå att det grymma också är mänskligt.
I Bombad får åskådarna följa Ian, en journalist i fyrtioårsåldern, 21-åriga Cate från den lägre medelklassen, som stammar lite när hon känner sig stressad, och så den namnlösa Soldaten.
Scenen är först ett hotellrum i Leeds. Men så, plötsligt, ytterligare ett bang! och scenen rasar samman. Efter knastrande och blinkande ljus har golvet brustit, lampor rasat och de få möbler som finns ligger huller om buller.
Hotellrummet har förvandlats till en grym värld där publiken tvingas se våldtäkter, vapen och kannibalism.
En åsikt är att hon påverkades av kriget i före detta Jugoslavien när hon skrev Bombad. Författaren Sara Stridsberg, som har översatt pjäsen till svenska, delar den.
– Jag tror att hon undrade över vad kriget som då rasade så nära henne, hade med England att göra. Sarah Kane ville bland annat ställa frågan om vad en ”vanlig” våldtäkt i Leeds hade att göra med krigsvåldtäkterna. Hon menade nog att de hade allt med varandra att göra, säger hon.
Det privata i ett hotellrum blir politik i stor skala. Kane säger att världen är hemsk, men utan att döma ens de vidrigaste av handlingar.
– Allt går att skildra på scenen. Den som säger att något inte går att visa säger att det här är något som inte går att tala om. Han eller hon förnekar därmed att detta ”något” ens existerar, som Sarah Kane själv utttryckte det.
Från Bombad till hennes sista pjäs, Psykos klockan 4.48, skalar Kane bort allt mer. Scenhänvisningar, geografi, rekvisita och ibland till och med karaktärernas namn, skrivs inte ut. Sara Stridsberg beskriver språket som en chock: ”Som ett blödande hjärta, som kristall.”
– För mig finns ett före och efter Sarah Kane. Hon lärde mig att skriva, säger hon.
I såväl Bombad som Psykos klockan 4.48, som också spelats i Sverige, finns en saknad av och längtan efter kärlek. Samtidigt tillskrivs kärleken ett livsnödvändigt värde.
Även hatet tar stor plats. I ena sekunden säger Ian till Cate att han älskar henne, strax därefter förolämpar, slår och våldtar han henne.
– Jag har alltid älskat dig, även när jag hatat dig, säger berättarrösten i Psykos klockan 4.48.
Men kärleken är en livskraft och räddning i en värld där det egentligen bara finns mörker och ingen mening. Där det inte finns någon Gud eller jultomte, inga älvor och inte heller något Narnia.
– Inget jävla ingenting, som Ian säger.
Att efter att ha sett Bombad komma ut i den sista stunden av kvällssol, där bilar och hus fortfarande står kvar lika prydligt och där inga bomber fällts, känns som att stiga ut i en annan verklighet.
Jag börjar gå mot tåget. Inne på tågstationen sjunger en kör av mansröster och en gitarr kompar. De är någonstans i byggnaden men jag ser dem inte. De framför en lite omgjord tolkning av Nationalteaterns översättning av Bob Dylans ”Tomorrow is a long time”, ”Men bara om min älskade väntar”.
Bara om jag vet att du väntar
Och kan höra ditt hjärta sakta slå
Bara om du låg här tätt intill mig
Kan jag bli, den jag var igår
Bara om min älskade väntar
Bara om min älskade väntar
Bara om min älskade väntar
Det känns som om Sarah Kane står någonstans i närheten och lyssnar på samma röster som jag. Jag tror att hon skulle le mot dem. Jag tror att hennes karaktärer skulle dra en lättnadens suck. Om det bara finns någon som väntar, ett hjärta du kan höra slå och någon som ligger tätt intill, då finns det plötsligt någonting. Då finns det ett bang, men inte det förödande banget utan det befriande.