Ledare

Skrota industriavtalet

LO-facken inom ABB, med 3000 medlemmar, gick förra året ut i ett upprop och krävde 1000 kronor mer i månaden för sina medlemmar vid nästa löneförhandling. Skälet var att de i flera års tid har halkat efter tjänstemännen inom ABB, som nu har 43 procent mer i lön. Detta trots att det finns ett samarbete […]

LO-facken inom ABB, med 3000 medlemmar, gick förra året ut i ett upprop och krävde 1000 kronor mer i månaden för sina medlemmar vid nästa löneförhandling. Skälet var att de i flera års tid har halkat efter tjänstemännen inom ABB, som nu har 43 procent mer i lön.
Detta trots att det finns ett samarbete inom hela industrin kallat Industriavtalet. Avtalet skapades 1997 och syftet var, enligt Industriavtalets hemsida, att ”säkerställa en bättre fungerande lönebildning” som ”gör det möjligt att kombinera låg arbetslöshet och stabila priser.”
Avtalet omfattar flera arbetsgivarförbund, LO-förbund och tjänstemannafack som har upprättat en förhandlingsordning i syfte att undvika konflikter. Nya kollektivavtal ska vara undertecknade innan de gamla går ut, all retroaktiv lön försvinner om ett fack varslar om stridsåtgärder, och i avtalet ingår medlare kallade Opartiska ordföranden, OpO, med rätt att skjuta upp varslade stridsåtgärder i 14 dagar.
På så sätt är avtalet förstås lyckat – så gott som inga arbetsmarknadskonflikter äger ju rum inom industrin. Problemet är bara att Industriavtalet är orsaken till den orättvisa löneutvecklingen.
– Centralt är facken överens, men sedan åker tjänstemännen hem och plockar ut betydligt mer lokalt medan vi håller tillbaka lönekraven, säger Stig Stolpe, ordförande för LO-facken inom ABB, till Dagens Arbete.

Nya rapporter visar att orättvisorna inte bara gäller ABB utan hela den svenska industrin. Enligt Medlingsinstitutets årsrapport för 2005 har tjänstemännens löner ökat en procent mer än arbetarnas varje år sedan 1998, då Industriavtalet var färskt.
Uppenbarligen fungerar Industriavtalet rätt bra för tjänstemännen men är en blåsning för arbetarna. Tjänstemännen har, utöver det centrala avtalet, fått en betydande löneglidning, medan arbetarna, på grund av sämre förhandlingsposition och fackliga representanter som predikar återhållsamhet, bara har den centrala uppgörelsen att falla tillbaka på. Blåsningen avslöjas också av att industriarbetarnas löneutveckling har varit sämre än många andra arbetares. Byggnads och Transport har exempelvis ökat sina löner med drygt fem procent mer än industriarbetarna sedan 1997.

Men orättvisorna beror inte bara på att tjänstemännen kapar åt sig – industrifacken har också misslyckats kapitalt med att ta för sig av det snävt definierade löneutrymme som ändå finns. Löneutrymmet beräknas som produktivitetsutvecklingen plus inflationen. Produktivitetsutvecklingen har varit mycket kraftig i svensk industri, och Konjunkturinstitutet uppskattar löneutrymmets storlek mellan 1997 och 2004 till drygt 33 procent. Samtidigt ökade industriarbetarnas löner bara med 24 procent, enligt LO-tidningen.
När inte lönerna ökar i samma takt som produktiviteten blir resultatet i stället rekordhöga vinster åt industriföretagen. Arbetaren har tidigare skrivit att vinstprognosen för de börsnoterade företagen förra året var ofantliga 520 miljarder kronor, och att den totala aktieutdelningen väntades bli 110 miljarder kronor.
Om LO har för avsikt att åtminstone hålla jämna steg med produktivitetsutvecklingen är ett första steg att riva upp Industriavtalet och börja ta för sig. Än är det inte olagligt att använda sig av stridsåtgärder.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984