Debatt

Arbeta mindre – för miljöns skull

Det är egentligen inte så förvånande att arbetstidsfrågan återigen poppar upp i debatten. Vi kommer aldrig att lösa industrisamhällets dilemma genom att sticka huvudet i sanden och betrakta 40-timmarsveckan som en naturlag. Ett problem i industrisamhället är ju att vi anstränger oss frenetiskt både för att avskaffa och skapa arbete. I bästa samförstånd rationaliserar företag […]

Det är egentligen inte så förvånande att arbetstidsfrågan återigen poppar upp i debatten. Vi kommer aldrig att lösa industrisamhällets dilemma genom att sticka huvudet i sanden och betrakta 40-timmarsveckan som en naturlag.

Ett problem i industrisamhället är ju att vi anstränger oss frenetiskt både för att avskaffa och skapa arbete. I bästa samförstånd rationaliserar företag och anställda för att kunna minska arbetsinsatsen. Samtidigt strävar politiken efter att skapa arbete, det vill säga arbetstillfällen, för så många som möjligt.

I dag fungerar detta dåligt. När tempot blir högre och oron för att sägas upp ökar blir allt fler människor stressade och sjuka. Ändå kanske det inte räcker. Det sägs ofta att vi måste jobba mer för att kunna konkurrera med Kina och Indien. Detta hävdar bland andra LO-ekonomen Lena Westerlund i Arbetaren nr 3/2006. Hon väljer emellertid att bortse från två viktiga aspekter: arbetets ekologiska belastning och ohälsan.

Jobbandet stöter helt enkelt mot en ekologisk gräns: varje arbetad timme är en ekologisk belastning. Mer i exempelvis industrin än i vården men alltid en belastning. Arbetet är alltså avgörande för miljön och resursförbrukningen, eftersom det leder till en allt större produktion som också ska användas. Dagens ohållbara konsumtion hänger direkt samman med en ohållbar överproduktion som beror på ett ohållbart överarbetande.

Den växande konsumtionen i västvärlden är alltså ett ekologiskt problem. Samtidigt förmår den inte längre öka välbefinnandet. Många undersökningar visar på samma sak: trots ökad tillväxt blir inte människor i västvärlden lyckligare. Det är paradoxalt men samtidigt hoppingivande, nu går det inte längre att motivera ökad konsumtion, högre löner och mer arbete som en väg till lycka och välbefinnande.

Sociala relationer framstår i stället som avgörande för människors välbefinnande. Och arbetet har andra betydelser än lönen: skaparglädje, sammanhållning och gemenskap. Därför ska vi sträva efter att alla ska kunna jobba, men det behöver inte vara en och samma lösning för alla individer. I dag vill många arbeta men får inte. Andra vill sluta arbeta men har inte råd. Många vill arbeta på en annan sorts jobb men kan inte byta. Många har arbete men vill arbeta mindre, eller mer. Här har vi minst fem olika grupper av människor med olika behov och önskemål.

Westerlund skriver att en minskad arbetstid är att rent samhällsekonomiskt utsätta löntagarna för risk. Men utsätts inte folk för risk om de arbetar så mycket och så ”effektivt” att de blir sjuka? Är det inte bättre att underlätta för människor att få livspusslet att gå ihop genom att låta dem jobba kortare dagar, och samtidigt skapa fler arbetstillfällen och minska den ekologiska belastningen? Bara uttaget av övertid motsvarar ungefär 20000 jobb per år, menar TCO i en rapport. Att så många människor arbetar för mycket och så många inte alls (249 000 arbetslösa i december) är både ett ohållbart och ineffektivt sätt att använda samhällets resurser.

Westerlund angriper också – hela fyra gånger i samma artikel – förkortad arbetstid med bibehållen lön. Men förkortad arbetstid med bibehållen lön är, som Inga-Lisa Sangregorio också påpekar i Arbetaren nr 1–2/2006, ett enfaldigt krav. Utrymmet för kortare arbetstid har alltid tagits ur rationaliseringen och så måste man göra även nu. En viktig fråga är ju att garantera att det går att försörja sig på mindre arbete än 40 timmar per vecka.

Och hur ska vi ta vara på andra intressanta lösningar som går utanför det konventionella lönearbetet? Ett exempel, från bland annat England, är tidsbanker som innebär att människor lokalt hjälper varandra med olika sysslor för att sedan själva få hjälp med motsvarande mängd timmar. Att alla är både givare och mottagare bygger upp en tillit över sociala, åldersmässiga och kulturella gränser. Hur kan vi bygga framtidens sociala arbetsliv som även tar in sådana värden? Det vore en intressantare debatt än den som dogmatiskt bara talar om att vi måste arbeta mer.

Kanske borde vi anstränga oss mindre för att skapa arbete för att fylla dagens heltidsnorm på 40 timmar, och mer på att försöka skapa välfärd och välbefinnande?

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984