Inrikes

”Vi måste skrämma skiten ur folk”

Mark Lynas tvingas bita sig själv i tungan när han hör hur folk planerar semestertrippar till andra sidan jordklotet. Själv har han ingen bil, cyklar för det mesta och skulle aldrig flyga på semester. Förra året kom hans bok Oväder ut på svenska. Sedan dess har klimatfrågan klättrat upp från en undangömd plats till toppen […]

Mark Lynas tvingas bita sig själv i tungan när han hör hur folk planerar semestertrippar till andra sidan jordklotet. Själv har han ingen bil, cyklar för det mesta och skulle aldrig flyga på semester.

Förra året kom hans bok Oväder ut på svenska. Sedan dess har klimatfrågan klättrat upp från en undangömd plats till toppen av nyhetsagendan, inte bara i Arbetaren.
Just nu sitter Mark Lynas i hemstaden Oxford i England och skriver uppföljaren 6 grader – vilket är den temperaturhöjning vi kan vänta oss om vi inte radikalt minskar utsläppen. I förra veckan besökte han Sverige och bjöd på en lektion som var allt annat än upplyftande.

Är det inte deprimerande att arbeta med en bok om vad klimatförändringen kommer att leda till?

– Det är deprimerande, men det blir bara deprimerande om vi låter det ske. Det är en varning. Om någon säger ”Ditt hus brinner!” så svarar du inte ”Oj, vad deprimerande!” och fortsätter kolla på teve, utan du går ut och försöker göra något åt det. Budskapet är inte att folk ska bli deprimerade och ge upp, utan agera och hindra vad som håller på att hända.

Är det inte deprimerande att folk inte verkar bry sig?

– Jo,

Vilket är det värsta tänkbara scenariot?

– Att vi bara fortsätter med utsläppen som om inget händer, vilket kommer att leda till en ökad koncentration av växthusgaser vilket i sin tur leder till en temperaturhöjning på sex grader, kanske mer. Det kommer i så fall att utradera allt mänskligt liv på planeten.

Finns det något hopp?

– Det finns tusen skäl att vara pessimistisk. Och det finns bara ett skäl att vara optimistisk: hoppet. Det finns inget skäl att inte hoppas att vi ska kunna göra något åt det hela. Även om det endast handlar om om det ska bli dåligt eller värre är det bättre att hoppas på att det bara blir dåligt. Det är aldrig någon idé att ge upp. Även om temperaturen höjs med tre grader kan vi fortfarande rädda vissa delar av civilisationen, vi kan fortfarande rädda vissa ekosystem och vissa arter. Vi kan fortfarande rädda oss själva.

I korthet. Vad krävs att vi gör?

– Vi måste göra oss av med de energisystem som kräver fossilt bränsle. Det är lättare sagt än gjort eftersom det inte finns något enkelt sätt att göra det på. Men det går att göra det på ett planerat och långsiktigt sätt. Problemet är att övertyga våra politiker, för även om politikerna tror på den globala uppvärmningen så är det inte säkert att de vågar göra vad som krävs. Till exempel kan man inte fortsätta bygga vägar för bensinbilar och man kan inte bygga ut flyget för det är de två största orsakerna till klimatförändringen. Jag tror att vi behöver ett globalt ransoneringssystem där var och en tilldelas en lika stor utsläppskvot. Det är det enda som världens fattiga kommer att acceptera. Jag stödjer till exempel idéen med Contraction & Convergence (se artikeln ”En plan för planeten”).

Är det möjligt att minska utsläppen radikalt i ett kapitalistiskt system?

– Det måste vara det. Det finns inga alternativ. Vi kan inte, som vissa av mina bästa vänner föreslår, vänta på att revolutionen kommer innan vi kan göra något. Det är förvisso sant att kapitalismen förstärker människans sämsta sidor som egoism och girighet. Men det bygger också på något så grundläggande som handel. Den storföretagsdrivna kapitalismen är körd, men jag tror att marknadsekonomi är det bästa sättet att sköta ekonomin. Eftersom det är så bråttom, måste vi ställa in oss på att genomföra det som krävs inom de politiska system vi har nu.

Din bok har öppnat ögonen för många vad gäller klimatfrågan. Vad fick dig att bli medveten om problemet?

– Det var flera av mina intressen som sammanföll med detta. Jag har alltid varit intresserad av att klättra och vara ute i naturen så jag blev upprörd när jag hörde att glaciärerna var på väg att försvinna. Och jag har alltid varit intresserad av väder och meteorologi. När jag var liten hade vi mycket snö på vintrarna. Nu har jag inte sett snö där jag bor på tio år.

– Jag var även engagerad i miljörörelsen. Bodde i trädkojor och gjorde hela anarkistgrejen. Allt det här tillsammans bidrog till att jag började bli medveten om klimatförändringen.

Även om jag är en totalt oreligiös person var känslan efter att ha läst din bok lite som att ha blivit frälst. Har du själv haft samma känsla?

– Absolut. Att förstå att klimatförändringen är det största hotet som någonsin drabbat mänskligheten är en sorts religiös känsla. Bara det att religion är en tro utan några som helst bevis, medan det här är en tro som bygger på alla bevis som vetenskapen tagit fram under decennier.

Jag kan känna mig lite ensam i den tron eftersom de allra flesta inte bryr sig alls. Gör ditt starka engagemang för klimatet att du känner dig ensam?

– Visst är det så. Särskilt när jag är på fest och folk pratar om att de ska åka på semester till Sydafrika. Min spontana tanke är ”ni borde inte åka till Sydafrika, hur kan ni ens tänka tanken när ni vet, eller borde veta, att det har en väldigt negativ effekt på klimatet”. Men så tänker inte folk och om jag skulle säga till varje gång skulle jag snabbt bli väldigt impopulär. Därför är det bättre att ibland bara hålla tyst och bita sig i tungan. Det gäller att ha tålamod, folk måste förändra sig sakta. Man får leva som en flykting i det kapitalistiska systemet så länge som det är nödvändigt.

Varför bryr sig inte folk mer om detta fundamentala hot mot deras framtid?

– Folk bryr sig om vad som händer i morgon, vad som är på teve, sådant som händer nu. Vi är inte vana att se 50 eller 100 år framåt, särskilt inte politiker. Vi fungerar som bin eller myror, sociala djur som bara handlar kollektivt. Så det som krävs är en kollektiv omvandling. Det är därför det här är ett politiskt problem snarare än ett tekniskt eller socialt.

Är problemet att folk får för mycket deprimerande information om klimatförändringen och blir apatiska, eller att de inte får tillräckligt?

– Jag tror på det senare. Folk är för apatiska för att reagera på information som är alltför optimistisk. Vi behöver skrämma skiten ur dem! För att göra det behöver man inte ljuga, det räcker med att berätta sanningen. Och sedan, när folk är rädda, då slänger man fram lösningarna.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984