Lars – allt är förlåtet!

Maj –68… En het månad som började i Frankrike med studenter som demonstrerade och hamnade i slagsmål med den erkänt stenhårda Parispolisen, samtidigt som miljoner arbetare gick ut i strejk i hela landet. Den fortsatte med de svenska studenterna som ockuperade sitt kårhus på Holländargatan i Stockholm. Den svenska revolutionen var som vanligt lite försiktigare, […]

Maj –68… En het månad som började i Frankrike med studenter som demonstrerade och hamnade i slagsmål med den erkänt stenhårda Parispolisen, samtidigt som miljoner arbetare gick ut i strejk i hela landet. Den fortsatte med de svenska studenterna som ockuperade sitt kårhus på Holländargatan i Stockholm.

Den svenska revolutionen var som vanligt lite försiktigare, men glåporden och hånskratten slog emot dåvarande utbildningsminister Olof Palme när han kom till lokalerna för att diskutera. SVT sände Dick Idestam-Almquists dokumentär om händelsen i helgen. Nitton personer som var med minns i dag vad som hände – med dem.

Bland studenterna, i ett rum bakom scenen fanns ett gäng ur ”rebellrörelsen”, den vid tillfället mest radikala grupperingen i Sverige, som satt för sig själva och planerade hur de bäst skulle utnyttja situationen och suga så mycket som möjligt ur den revolutionära yra som böljade som en feber i lokalerna.

I november sändes Bosse Lindquists dokumentär Rebellerna. Vänsterfundamentalisterna av maoistiskt snitt fick ett helvete när de, unga och formbara idealister, försökte leva upp till sin egen stränga politiska moral.

Var det i går? Nej, det är faktiskt mer än 35 år sedan och de medverkande ungdomarna är i dag 55+ och har en hel del makt över vad som visas i rutan. De tillhör 40-talisterna och tycker att deras ungdomsminnen är vad världen behöver mest av allt just nu. Revolutionen kom aldrig, inte heller fascismen. Därför kunde denna röda generation män (som det för det mesta förstås är frågan om) kliva vidare till journalisthögskolor, jurist- och läkarutbildningar och politiska poster inom socialdemokratin och skratta generat eller stolt åt ungdomens tokerier.

Men deras minnen börjar faktiskt kännas privata och kan ses som historiska kuriositeter i stil med sporthändelser eller kanske Snoddas i Hylands hörna.

Det är inte utan att man börjar sakna en torrboll som Lars Adaktusson – han kan åtminstone lägga fram en analys.