Alla kan nog vara ense om att många av Sveriges tidningar inte skulle kunna ges ut utan presstöd, och att det därmed ger ett starkt bidrag till pressens mångfald. När presskommittén i tisdags lade fram sitt betänkande ”Mångfald och räckvidd” till kulturdepartementet fanns därför en bred politisk enighet om att fortsätta med presstödet. Mediekritikern kan […]
Alla kan nog vara ense om att många av Sveriges tidningar inte skulle kunna ges ut utan presstöd, och att det därmed ger ett starkt bidrag till pressens mångfald. När presskommittén i tisdags lade fram sitt betänkande ”Mångfald och räckvidd” till kulturdepartementet fanns därför en bred politisk enighet om att fortsätta med presstödet.
Mediekritikern kan invända att de flesta tidningar ändå ser likadana ut, så varför ödsla pengar på dem? En stor del av presstödet går till att nära en orts andratidning, trots att dessa ofta inte skiljer sig markant från förstatidningen. Men även om andratidningarnas betydelse för samtalsklimatet inte är omvälvande, så är ju faktiskt antalet tidningar av betydelse för pressens förmåga att kunna tjäna demokratin – att informera och, förhoppningsvis, kritiskt granska makten, att ge utrymme åt debatt och folkbildning – vilket är motivet till att staten årligen lägger en halv miljard på presstöd.
En annan typ av invändning står folkpartiet och moderaterna för. De anser att presstödet utgör en marknadsstörning och vill i stället avskaffa reklamskatten, vilket säger det mesta om deras syn på mångfald. Förstatidningarna, som redan kapar åt sig den mesta annonsförsäljningen, skulle jubla, de flesta andratidningar gå under – kanske även moderata Svenska dagbladet. I ljuset av det måste man ändå beundra moderaternas principfasthet.
Att just Svenskan och Skånska dagbladet ensamma får en tredjedel av distributionsstödet – 65 miljoner var – var en av stötestenarna i kommittén. Kompromissen blev att successivt minska deras stöd med måttliga 4,5 miljoner per tidning och år.
Presskommitténs ordförande Sören Thunell påpekade dock på pressträffen i tisdags att det dyraste benet i presspolitiken inte är presstödet, utan den låga tidningsmomsen på sex procent. Och det tjänar ju drakarna mest på – han nämnde siffran 450 miljoner årligen för Bonniers fyra dagstidningar.
Slopat presstöd skulle även slå hårt mot idéburna, icke annonsfinansierade tidningar som denna. Utan presstöd skulle det till exempel inte finnas minst nio vänsterveckotidningar i Sverige, till mångfaldens förfång. Samtidigt är det kanske inte rimligt att journalistiskt betydligt mindre ambitiösa och även upplagemässigt betydligt svagare tidningar ska ha exakt lika stort presstöd som till exempel Arbetaren.
Sådana resonemang fick oss att författa en skrivelse till Presskommittén. Vi argumenterade för fortsatt presstöd med mångfalden i fokus, men med en stödnivå anpassad till upplagan, som gör att de som satsar på att bli större också uppmuntras.
Till vår stora glädje var Presskommittén på samma linje. I deras förslag ersätts den nu enda upplagegränsen för riksspridda ”lågfrekventa” tidningar på 2000 exemplar, till flera gränser mellan 1500 och 10000 exemplar. På pressträffen framkom att kommittén just i de lågfrekventa tidningarna ser de största möjligheterna för hela branschens förmåga att leva upp till mångfald och räckvidd, inte minst för minoriteter och områden i medieskugga.
Nu ska kulturdepartementet behandla betänkandet och förhoppningsvis lägga en i stort sett oförändrad proposition till riksdagen. Medan moderaternas representant Mats Johansson på pressträffen antydde att riksdagsvalet kan stjälpa förslaget, hävdade krist-demokraternas representant att förslaget ”nog” skulle överleva även en borgerlig valseger.
Vi håller tummarna.