Kultur

Den tysta kampens film

Inte för att de båda filmarna saknar material. Tvärtom har de timmar på band med mannen som vägrat att uttala sig sedan den infamösa presskonferensen i Örebro sommaren 2004. Mehdi Ghezali kom hem till Sverige den 8 juli 2004. Bortsett från en intervju med Nils Funcke, som publicerades i Dagens nyheter och Nerikes allehanda, förblev […]

Inte för att de båda filmarna saknar material. Tvärtom har de timmar på band med mannen som vägrat att uttala sig sedan den infamösa presskonferensen i Örebro sommaren 2004.
Mehdi Ghezali kom hem till Sverige den 8 juli 2004. Bortsett från en intervju med Nils Funcke, som publicerades i Dagens nyheter och Nerikes allehanda, förblev han tyst ända till den där sommardagen i arbetarekommunens lokaler på Stortorget i Örebro.
Det var då alla ville veta vad han tyckte om Usama bin Laden, hur han kände inför al Qaida och 11 september, vad han hade haft för sig i Afghanistan.
Inte på vilka sätt han blivit torterad under sina två och ett halvt år på Guantánamo, eller hur han fördes till Kuba från uppsamlingslägret i Afghanistan iförd ögonbindel, blöja och hand- och fotfängsel.
Erik Gandini och Tarik Saleh kallar presskonferensen för ”en svart dag för svensk journalistisk heder”.
– Han ville verkligen berätta något den gången, men folk ville veta något helt annat, säger Tarik.
– Det var en enorm seger för den amerikanska propagandamaskinen, de lyckades med att låta misstanken om skuld styra helt över frågan om rättvisa, säger Erik och jämför det med ett talesätt från hemlandet Italien: ”När fingret pekar på månen tittar idioten på fingret”.
Tarik berättar att han mådde väldigt dåligt av att träffa Mehdi.
– Jag har träffat tortyroffer förut, men de har varit äldre och torterade för längre sedan. Men att sitta framför en kille som är fem–sex år yngre än mig och som kommer från Örebro…
Han tystnar.
– Du blir fysiskt sjuk när du träffar honom, och det är samma supermakt som har skadat honom som gör musiken vi lyssnar på, snabbmaten vi äter och filmerna vi ser.
Erik Gandini och Tarik Saleh ville göra Gitmo för att å ena sidan försöka ringa in vad Guantánamo är för ställe och å andra sidan skipa någon slags rättvisa för dem som suttit, och sitter, där.
Det senare visade sig svårt.
Varken Mehdi Ghezali eller Jamal, en brittisk fånge som också medverkar i filmen, tyckte särskilt synd om sig själva och de var heller inte ute efter ”rättvisa” i traditionell bemärkelse.
– Tystnaden är en central fråga i filmen. Varför är det så tyst om Guantánamo? Varför är inte de här killarna som släppts därifrån ute och håller världskonferenser? säger Erik, och berättar att en del av förklaringen kom när han och Tarik förde Genèvekonventionen på tal och Mehdi Ghezali bara skakade på huvudet och sa att den inte betyder någonting.
– De som suttit på Guantánamo tappar alla illusioner om ett civiliserat samhälle, för dem blir tystnaden ett alternativ – ett sätt att göra motstånd, ”ni fick oss inte att prata”. Vi tyckte mer synd om Mehdi och Jamal än vad de själva gjorde. De uttryckte en stolthet över att, trots att de var brutna, ha ”besegrat” världens mäktigaste nation genom att tiga och de litar på att rättvisa kommer att skipas till slut. De sa: ”De tror att de är Gud, men Gud är större än dem”, fortsätter han.

Filmen är uppbyggd på ett väldigt pedagogiskt sätt, med den ovetande kameran som lägger kunskapspussel tillsammans med åskådaren, bit efter bit till dess att sanningen om den iskalla logiken bakom Guantánamo ligger färdig.
Enligt Tarik och Erik är det inte bara ett dramaturgiskt knep, de ville skildra sina känslor under den upptäcktsresa det var att göra filmen. Det är också därför Mehdi Ghezali är med i så få och så korta sekvenser. Bilderna av honom visar deras känsla av att intervjua en människa som verkligen inte vill bli intervjuad.
– Att visa mer hade varit att manipulera verkligheten, säger Erik.
Den största upptäckten av alla under arbetet med Gitmo var att Guantánamo inte alls är ett fångläger för misstänkta ”terrorister”, utan bara ett sätt för amerikanerna att samla information i det så kallade kriget mot terrorismen.
– Det var en stor insikt för oss, att det är därför beteckningen ”illegala kombatanter” är så viktig. Det är inte många som förstår att Guantánamo är ett förhörsläger, säger Erik.
Det är dessutom ett försöksläger. Det finns dokumentation som visar hur de brutala förhörsmetoderna från skandalfängelset Abu Ghraib i Irak först prövades ut och förfinades på Guantánamo.
Och det är ett läger som det talas tyst om. Sedan 2001 har tusentals muslimer förts till gallerburarna på Kuba. Ingen har åtalats, ingen har bevisats vara farlig. Medierna har med ytterst få undantag stått knäpptysta vid sidan om.
Ändå är Tarik och Erik hoppfulla.
– Det är skillnad mellan Guantánamo och till exempel Rwanda eller nazityskland. Inte för att det som hände där inte var lika hemskt, utan för att här finns ett hopp: Guantánamo är ett brott mot gällande lagar, och allt som händer där finns på papper, säger Tarik Saleh.
– Det är bara att börja. n

Gitmo, egentligen GTMO, är en förkortning av
Guantánamo Bay och vad den amerikanska militären kallar basen.
Filmen har premiär i helgen på Göteborgs filmfestival.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984