Kultur

Ett budskap av intolerans

Det var snudd på att jag tog nattvarden – av pur solidaritet med mina lesbiska, bisexuella och homosexuella vänner – på dopet under EKHO:s mässa. Samma vecka som pastor Åke Green friades från hets mot folkgrupp i Högsta domstolen. EKHO står för Ekumeniska gruppen för kristna homo- och bisexuella. Vi satt i en cirkel runt […]

Det var snudd på att jag tog
nattvarden – av pur solidaritet med mina lesbiska, bisexuella
och homosexuella vänner – på dopet under EKHO:s
mässa. Samma vecka som pastor Åke Green friades
från hets mot folkgrupp i Högsta domstolen. EKHO
står för Ekumeniska gruppen för kristna homo-
och bisexuella.

Vi satt i en cirkel runt koret i Oscar
Fredriks kyrka och det kändes viktigt att samlas denna
fredagskväll, som en manifestation till en nyfödd
människas och hans mammors ära. Lars Gårdfeldt
– som på Luciadagen disputerade med avhandlingen Hatar
Gud bögar? – höll predikan, mot hatet, för
kärleken, för allas lika värde och även
den som är så otroende som jag greps av livets
storhet filtrerad genom kristen retorik och liturgi.

Efteråt bjöds det champagne
och godsaker i församlingshemmet och jag kom i samspråk
med ett gaypar, aktiva just inom den missionskyrkoförsamling
i Kållered där jag själv fått alla mina
dåliga erfarenheter av församlingsliv. Kyrkan låg
tvärsöver vägen från mitt hyreshusområde,
det enda bland villor och radhus och det var närmare
dit än till Svenska kyrkan, så det föll sig
naturligt för gårdens ungar att börja söndagsskolan
där. Sedan följde scouterna, kören och konfirmationslägret,
tre veckor på Donsö. Jag klarade dem genom att
vända mig utåt – till yttre rymden, UFO:n och liv
på andra planeter och genom att förneka guds existens.
Mobbning pågick mot en av killarna men varje försök
att få ledarna att gripa in möttes av tystnad.
Vi var ju alla så fina, goda kristna som varken var
elaka, söp eller knullade. Inget de lärde ut kändes
verklighetsprövat. Det var svårt att förstå
att så mycket hycklande, så stor intolerans kunde
rymmas i en och samma församling, tyckte jag. Det var
ingen sekt, men där fanns en kultur som inte rimmade
med min bild av kristendomen. Snart efter myndighetsdagen
lämnade jag också Svenska kyrkan.

Avgörande för mitt ställningstagande
var motståndet inom kyrkan mot kvinnliga präster
och homosexuella, i högsta grad politiska såväl
som personliga skäl för mig med starka kvinnor och
homosexuella män i familjen. På sätt och vis
var det motståndet som fick mig att inse att religion
är en social konstruktion, som vi skapar och återskapar,
inte något givet.

det tog drygt tio år och en
mängd konflikter för församlingen att acceptera
gayparet. De blev katalysatorer för all skit som sopats
under mattan sedan 1950-talet, minst. De tvingade människor
att bekänna färg. Nu sitter en av dem i styrelsen
och till våren kanske EKHO ska ha en mässa i kyrkan.

De gånger jag känner glädje
och gemenskap i kyrkan är i queera sammanhang; när
de verksamma ser bortom stelbenta konventioner som reglerar
klass, kön, etnicitet, sexualitet och visar sann, radikal
medmänsklighet. Det är då jag som medelålders,
välutbildad, vit heterokvinna kommer till min rätt.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984