Debatt

Lasermannen är ingen parentes

Det handlar väldigt mycket om Lasermannen just nu. I teve, på teaterscenen och i Gellert Tamas utmärkta bok som fortsätter att säljas och läsas. Jag förstår fascinationen – John Ausonius är en unik figur i svensk brottshistoria. Samtidigt var det inte just Lasermannen, John Ausonius, själv som grep mig mest när jag läste boken. Snarare […]

Det handlar väldigt mycket om
Lasermannen just nu. I teve, på teaterscenen och i Gellert
Tamas utmärkta bok som fortsätter att säljas
och läsas. Jag förstår fascinationen – John
Ausonius är en unik figur i svensk brottshistoria.

Samtidigt var det inte just Lasermannen,
John Ausonius, själv som grep mig mest när jag läste
boken. Snarare då skildringen av den där tiden
för snart 15 år sedan då han härjade
på våra gator.

Boken tog mig tillbaka till ett Sverige
där Ny demokrati drog in i svensk riksdag med sin flyktingfientliga
politik. Jag påmindes om hur handfallna våra politiker
var (minns Friggebos allsångsövningar med ”We
shall overcome”) samtidigt som molotovcocktails kastades
mot flyktingförläggningar i stort sett varje helg.
Just helheten, beskrivningen av det galna Sverige där
saker hände som jag aldrig sett förut, tycker jag
är bokens stora behållning.

Det vore roligt att kunna säga
att det var en parentes. Det var det inte. Tvärtom känns
det kallare än någonsin. 1991 gick folkpartiledaren
Bengt Westerberg ut ur teve-studion i protest när Ian
Wahtmeister och Bert Karlsson kom in. Nu talar folkpartiet
om ”kravliberalism” och en uppgörelse med ”snällismen”
– vokabulären har de lånat från de ännu
mer flyktingfientliga danska liberalerna.

Då tågade fackeltågen
genom vintriga svenska städer i protest mot avvisningar,
dålig rättssäkerhet i asylprocessen och mot
den tidens nazister och skinnskallar som stod för våld
och terror på gator och torg.

Visst protesterar människor än
i dag, till exempel har vi sett en bred uppslutning för
uppropet för amnesti för flyktingar. Men det känns
inte längre som om vi som protesterar är del av
en bred folkrörelse på samma sätt som 1991.

Protesterna på gator och torg
har i stort sett tagits över av Antifascistisk aktion,
Afa, och liknade grupper. Måhända är det våldet
och de antidemokratiska inslagen i dessa grupper som håller
vanligt folk borta. Men jag tror inte det är så
enkelt, det handlar också om en uppgivenhet som gör
att vi inte längre vågar tro att det hjälper
att protestera.

2005 har vi Schengen och EU-medlemskapet.
Sverige är en liten del av ett större sammanhang
som hanterar flyktingfrågorna. Så var det säkert
även förr, men det har blivit ännu tydligare.
Vi har fått fingeravtrycksdatabaser och principen om
”första land”, det vill säga att den som
söker asyl i ett EU-land inte kan resa vidare och pröva
lyckan i något annat.

En gång initierade EU:s institut
mot rasism och främlingsfientlighet, EUMC, en boj-kott
mot Jörg Haider och hans främlings-fientliga parti
i Österrike. En protest som var en flopp och rann ut
i tomma intet.

I dag talar ingen i EU om Berlusconis
inflytande i den italienska regeringen och andra liknande
politiker i ett Europa som blir allt mer främlingsfientligt.

USA lägger sig också allt
mer i vår flykting- och invandrarpolitik. 1991 hade
ingen hört talas om kriget mot terrorismen.

Vi hade inte haft CIA-flygplan som
landade i Sverige och hämtade personer som avvisades
till Egypten för att fängslas och torteras där.

Vi hade ännu inte sett hur tre
somalier i flera år fått sina tillgångar
frysta på grundval av diffusa anklagelser om terrorism.
En av dem är för övrigt fortfarande på
”svarta listan”, trots att FBI erkänt att misstankarna
mot al Barakat, den somaliska banken som de tre männen
använt sig av, var felaktiga.

Det vanliga vardagliga våldet
ökar också. I början av 90-talet dokumenterade
jag tillsammans med Gellert Tamas rasistisk och främlingsfientlig
brottslighet för många redaktioner, eftersom myndigheterna
på den tiden inte tillhandahöll någon sådan
samlad information. Sedan 1997 sätter Säpo ihop
en årlig rapport. Under de första fem åren
den kom ut ökade hatbrotten i Sverige med 70 procent.
Under 2003 anmäldes drygt 4 000 hatbrott som riktades
mot invandrare, homosexuella, judar, muslimer, romer och andra
grupper.

Det finns fler områden att jämföra,
och bilden skulle förmodligen bli den samma: det är
värre i dag. Mycket värre.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984