Jag berörs inte personligen av barnsomsorgsdebatter, men kan nog tycka att Nina Björk har en poäng i att lyfta fram omsorg och modrande som viktiga mänskliga värden, snarare än ”kvinnliga” värden. Att debatten förs av främst kvinnor är symptomatisk. Hur ser mäns erfarenheter av dagis ut? Vad säger män om dagens arbetsliv? Vad säger män […]
Jag berörs inte personligen av
barnsomsorgsdebatter, men kan nog tycka att Nina Björk
har en poäng i att lyfta fram omsorg och modrande som
viktiga mänskliga värden, snarare än ”kvinnliga”
värden. Att debatten förs av främst kvinnor
är symptomatisk. Hur ser mäns erfarenheter av dagis
ut? Vad säger män om dagens arbetsliv? Vad säger
män om att inordna sig i hierarkier och villkor som skapats
av andra män?
Hur ser män på modrande?
Jag använder filosofen Ulla Holms term för att skilja
på omsorgen om barn och reproduktionen. Staten står
ekonomiskt för en stor del av modrande och omsorg men
kvinnor levererar alltjämt merparten av dessa värden,
både för statens räkning och privat. Att kvinnor
bär foster har legitimerat synen att kvinnor är
bättre lämpade att ta hand om barn. Det är
fortfarande en utbredd åsikt. Att kvinnor är döttrar
tycks legitimera att de är bäst lämpade i låglöneyrken
inom äldreomsorgen också.
När kvinnor vill behålla/behöver
ett heltidsjobb sker det på barnens bekostnad heter
det. Arbetar hon deltid förlorar hon ekonomiskt. Hur
kvinnor än gör straffas de. Männen ges inte
lika dåligt samvete för att jobbet prioriteras.
I hetero-familjer tjänar ofta mannen mer och då
är den lösningen okej. Fast jag tror att i praktiken
har många män inte gjort upp med idén om
att vara familjeförsörjare.
Det handlar också om mäns
– likväl som kvinnors – ansvar att ifrågasätta
arbetslivets och marknadskapitalismens villkor för arbetstagarna.
Huruvida barn helst vill vara på dagis många timmar
eller inte låter jag vara osagt men vi vet att många
vuxna bågnar av att vara många timmar på
jobbet och av de villkor som råder i arbetslivet. Det
är varken barn- eller vuxenvänligt.
i förra veckan föreläste
jag för en grupp blivande genuspedagoger på universitetet.
De få männen och en del kvinnor i studentgruppen
hade tidigare på dagen oroat sig för hur ”vi
ska få män intresserade av jämställdhet”
och ”kvinnor har ju lagt beslag på frågan.”
Kursledaren, en man, blev förbannad och röt ifrån
nåt i stil med: Kvinnor äger mindre, tjänar
mindre, har mindre makt och utsätts för könsrelaterat
våld. Det är väl inget märkligt att kvinnor
verkar för jämställdhet? Och lagt beslag på
frågan? Män har varit fria att engagera men valt
att inte göra det.
Slut på mansdaltet alltså.
Kanske har vi alltför länge
vädjat till mäns känsla för rättvisa
i kampen för jämställdhet. Krav på ansvar
kan tvinga fram ställningstaganden och aktion snabbare.
Mansupproret i Piteå och nu vita-bands-aktionen mot
våldtäkter är exempel. Män ställer
krav på andra män. Män vill också visa
att alla män inte är våldsverkare. Ännu
vet vi inte något om effekter av aktionerna. Symboliskt
visar de att män vägrar springa ärenden åt
patriarkatets kärntrupper genom tystnad.
Under 1990-talet talades det om den
lekfulle mannen som gärna tog del i barnens bus och aktiviteter.
När ska den modrande mannens tid komma?