Molnen på framtidens himmel drar ihop sig, blir allt svartare, hotfullare. Ett dovt muller hörs i fjärran: det är den förestående klimatkollapsen. Med den globala uppvärmningen som motor rullar den in, sakta men säkert, och det hot som förut bara var teoretiskt går nu att förnimma. Den abnorma höstvärmen i Sverige, orkanerna över mexikanska golfen som blir allt våldsammare och översvämningarna i Sydasien som sprider sig över allt större områden.
Och så det lama svaret från världens ledare: Kyotoprotokollet – som ska sänka de rika ländernas koldioxidutsläpp med några få procent.
”Men vakna någon gång!”, skriker forskningsrapporterna. Även om nord stoppade alla koldioxidutsläpp i morgon skulle enbart syds utsläpp kunna driva världen in i en klimatkatatstrof om 15 år om inget görs.
Läget är alltså hopplöst. Är planeten Tellus dömd att gå under?
Nej, inte nödvändigtvis – tack vare vissa grundläggande ekonomiska lagar och en brittisk violinist.
De ekonomiska lagarna först. I en kapitalistisk värld är det kapitalet som styr och tjänar kapitalet på fortsatt förbränning av fossila bränslen, och därmed utsläpp av koldioxid, kommer de att fortsätta.
Men kapitalismen bygger också på en ständig tillväxt, att världens totala BNP – bruttonationalprodukt, värdet på alla varor och tjänster – fortsätter att öka.
In i framtiden klättrar BNP-kurvan stadigt uppåt. Men den är inte ensam och ohotad på framtidens stäpp. Här finns också kurvan över kostnader orsakade av extrema väderhändelser – jordbävningar, tsunamis och andra naturkatastrofer oräknade. De närmaste årtiondena kommer kurvan över klimatkostnader att resa sig likt en kobra redo för attack. År 2065 beräknas den hugga BNP-kurvan i nacken, samtidigt som de korsar varandras väg.
Bakom dessa uträkningar står återförsäkringsbolagen, de som försäkringsbolagen försäkrar sig hos. Det är de som snabbast har tagit till sig insikten att världsekonomin inte har en chans om temperaturen höjs för mycket. I dag beräknas klimatförändringen kosta uppemot hundra miljarder dollar per år och siffran kommer att accelera i samma takt som uppvärmningen.
Och så den brittiske violinisten – Aubrey Meyer. För tjugo år sedan fick han en fråga från sin fyra åriga dotter: ”Pappa, håller verligen planeten på att dö?”. Eftersom Aubrey Meyer inte kunde komma på något bra svar hoppade han av Londons filharmoniska orkester, sålde fiolen och började istället engagera sig i miljöfrågor.
Men medan andra miljöengagerade kämpade för Kyotoprotokollet höll Aubrey Meyer med USA, som vägrade skriva på avtalet eftersom det inte avkrävde utvecklingsländerna några åtaganden. Liksom USA argumenterade Meyer för att alla måste vara med i kampen mot klimatförändringen: ”Kommande generationer kommer inte att tacka oss för Kyoto. De kommer förbanna oss.” Hans organisation the Global Commons Institute i London presenterade istället ett radikalt alternativ till Kyotoprotokollet. Ett alternativ som inkluderade alla världens medborgare i projektet rädda planeten: Contraction and convergence, C&C (på svenska minskning och utjämning).
Namnet må låta krångligt, men idén med C&C-projeketet är i grunden väldigt enkel.
Först måste världens länder enas om hur mycket utsläpp vi kan göra och under hur lång tid vi kan göra dem utan att vi ödelägger planeten. Det är den ena komponenten – en absolut sänkning av utsläppsmängden, på engelska ”contraction”.
Därefter delas den totala utsläppsmängden med antalet människor på jorden och varje person får en lika stor utsläppskvot. Det spelar ingen roll om du bor i Eritrea eller England, kvoten är densamma, även om den hanteras av respektive land.
Efter det följer en period av omfördelning av utsläpp från nord till syd, och detta är den andra komponenten: ”convergence”. Vid periodens slut ska utsläppskvoterna ha jämnats ut så mycket världen över att utsläppen per capita är i stort sett desamma i Eritrea som i England.
Under processens gång kan de rika länder som släpper ut för mycket koldioxid köpa kvoter från de fattiga som fortfarande släpper ut mindre än de har rätt till, med följden att kapital överförs från rika till fattiga. Samtidigt minskas kvoterna för varje år, för att om ett halvt sekel eller så ha kommit ner på en nivå som vi kan leva med.
Resultatet: Nord tvingas betala av sin ekologiska skuld till syd. Syd i sin tur får resurser att bygga upp sina samhällen.
Och ju mer miljövänligt de bygger, desto längre kan de fortsätta sälja utsläppskvoter. Omfördelningen av resurser från rika till fattiga blir enorm.
– Det här är en global överlevnadskris. Och priset för överlevnad är rättvisa, säger en entusiastisk Aubrey Meyer på telefon från England.
Han har argumenterat för C&C-modellen i över tio år och äntligen har folk börjat lyssna, miljöorganisationer såväl som politiker, även om världen i stort verkar helt passiviserad inför klimathotet.
– Vi fullkomligt vräker ut koldioxid just nu. Koncentrationen i atmosfären inte bara stiger, den accelererar! Snart har vi kommit till en nivå där det inte finns någon möjlig utgång. Ändå är det som om folk går i sömnen och plötsligt vaknar och säger: ”Å, herregud vad är det som händer?! Det här är för läskigt för att tänka på, jag fortsätter att sova.”
Meyer beskriver läget som att de mest svårflörtade länderna när det gäller utsläppsminskning – USA, Indien och Kina – alla håller foten på gaspedalen och vägrar ta bort den förrän de andra gjort det. Ett dödläge.
– Det är väldigt sorgligt, men förmodligen är det först när vi får fyra Katrina-orkaner i rad som det kan börja hända något.
Å andra sidan kommer folk då bokstavligen att ta politikerna i håret, släpa dem till förhandlingsbordet och säga ”skapa de arrangemang som krävs för att undvika den här katastrofen”.
I Sverige har C&C-modellen knappt diskuterats utanför miljörörelsen. Dennis Pamlin, klimatexpert på Världsnaturfonden, är en av dem som stödjer grundidén med en rättvisebaserad och radikal modell för minskning av ut-släppen.
– Det som gör C&C så oerhört intressant är att den siktar in sig på två fundamentala saker: planetens bärkraft och rättvisa. Eftersom planetens förmåga är begränsad och vi lever i en marknadsekonomi, som per definition inte känner till någon rättvisa, måste det till ett system som C&C, säger han.
Om nu C&C är exakt den modell som krävs är inte Dennis Pamlin säker på, men det viktiga är att ha en grundtanke, en målvision. Men att nå dit kommer inte att bli någon enkel resa.
– Vi måste tänka systemskifte. Ingen lösning på klimatproblematiken kommer att ske utan en revolution. Att minska utsläppen så mycket som krävs för att inte äventyra jordens framtid är inte möjligt i en kapitalistisk ekonomi.
Vad finns det för problem med C&C-modellen?
– På papperet kan C&C nästan låta lite för teoretiskt perfekt. Men risken är att det kommer att bli väldigt sårbart. Vad händer till exempel om några länder ställer sig utanför? undrar Dennis Pamlin.
Aubrey Meyer har ett enkelt svar på det:
– Då fryser vi ute de länderna! Det är i princip så som både USA och EU byggts upp.
Ett annat problem, menar Dennis Pamlin, är att de länder som är stora producenter kommer att släppa ut mer koldioxid än länder som är stora konsumenter.
– Vi kan inte flytta vår produktion till Kina och säga att nu har vi minskat våra utsläpp, för det har vi ju inte. På den svenska geografiska ytan åker det inte upp någon koldioxid, men vi lever ett liv som är väldigt koldioxidbaserat. Och det är ju det som är intressant, vilken livsstil vi har – inte var utsläppen sker någonstans.
Aubrey Meyers svar är att vi i så fall inte kommer flytta all vår produktion till Kina, för det blir för dyrt för Kina. Ekonomin kommer helt enkelt att tvingas anpassa sig, något som kommer att vara positivt för de allra flesta:
– Kina och Indien kommer att ha överskott av utsläppskvoter. USA å sin sida kommer ha ett underskott, men också ett överskott på kapital, åtminstone om de slutar spendera pengarna på idiotiska krig. Samtidigt som USA köper utsläppskvoter från Kina och Indien skulle de kunna sälja sin miljövänliga teknik till dem. Vi kommer att göra en ond spiral till en god cirkel, säger Aubrey Meyer.
Mer kritisk är Martina Krueger, klimatexpert på Greenpeace. Hon tycker inte att C&C-modellen är tillräckligt rättvis eftersom flera stora sydländer, bland annat just Indien och Kina, skulle ligga nära utsläppsgränsen. De rika länderna borde därför gå före och sedan hjälpa utvecklingsländerna med på tåget, så som tanken är med Kyotoprotokollet.
– Konceptet att alla har lika rätt till atmosfären och att vi måste göra en utsläppsbudget är bra, men som det är nu är det för orättvist. Det är lite som att ett gäng feta människor sitter och svullar i sig mat samtidigt som de säger åt de normalviktiga att låta bli sötsakerna.
Hon tror inte heller att C&C kommer att kunna införas.
– USA som knappt vill gå med på att sänka sina utsläpp med några få procent kommer att vägra. Och om det verkligen skulle införas rakt upp och ned blir följden att hela den västerländska ekonomin kollapsar, säger Martina Krueger.
Det är en vanlig invändning, säger Aubrey Meyer, men han hävdar bestämt att den måste bemötas med en motfråga:
– Vad blir konsekvenserna för USA och ekonomin i stort om vi inte inför C&C eller något liknande system? Jo, vi får ett system där ekonomin äts upp av kostnaderna för klimatrelaterade skador. C&C är helt enkelt billigare än inget C&C.
Klimathotet rullar närmare i en allt högre fart. Det är bara en tidsfråga innan nästa klimatkatastrof intar världens förstasidor. Samtidigt verkar de lågintensiva katastroferna i det tysta: glaciärerna smälter som glass i solsken, vattendrag, skogar och jordbruksmark blir till öken.
Aubrey Meyer känner sig stressad.
Han är inte ensam.
