Ledare

Medicin mot magont

Vilken förälder har inte någon gång ont i magen över att lämna sitt barn? Nina Björk får det ofta när hon lämnar sina barn på dagis och den krönika hon skrev i Dagens nyheter den 30 oktober utifrån den känslan har väckt höstens hetaste debatt, om förskola, feminism och lönearbete. Hennes slutsatser är att dagis […]

Vilken förälder har inte
någon gång ont i magen över att lämna
sitt barn? Nina Björk får det ofta när hon
lämnar sina barn på dagis och den krönika
hon skrev i Dagens nyheter den 30 oktober utifrån den
känslan har väckt höstens hetaste debatt, om
förskola, feminism och lönearbete.

Hennes slutsatser är att dagis
är dåligt, och att samhället i stort är
på väg åt fel håll. I stället
för

att bara jobba för att köpa
dyra grejer borde föräldrar jobba mindre och därmed
sänka sin levnadsstandard.

Det påminner en hel del om något
som i princip varit stendött i mer än ett årtionde:
Alternativrörelsens klassiska civilisationskritik i 1970-1980-tals-tappning.
Där fanns en uppfriskande utopism men inte sällan
också ett framstegsmotstånd och en frånvaro
av ett klassperspektiv. Det kunde med andra ord vara flummigt
värre.

Dessa beståndsdelar lever dessvärre
kvar i Nina Björks 00-talsvariant. Men det ska sägas
att klassperspektivet är lika frånvarande även
hos nästan alla hennes kritiker.

Man kan och bör vara kritisk
till kapitalismen, och vara medveten om att lönearbete
är lika med utsugning. Men att dra sig ur ackumulationen,
som Björk verkar förespråka, är sällan
ett framgångsrikt motstånd på en kollektiv
nivå. För vare sig vi vill eller inte är det
genom arbete vi får kollektiv makt och ekonomisk självständighet
under kapitalismen. Vilket är en förutsättning
för att kunna förändra något.

Man kan vara kritisk till att vi måste
lämna iväg våra barn till dagis och skola
som en förvaringsplats medan vi lönearbetar, men
till skillnad från Björk anser vi att om verksamheten
håller hög kvalitet så mår barnen bra
där. Att föräldrar kan få ont i magen
när de lämnar sina barn har många orsaker
– inte minst att dagarna är långa och att det känns
tråkigt att inte få träffa sina älskade
barn så mycket. Men den rimliga slutsatsen blir i så
fall att kräva sex timmars arbetsdag med bibehållen
lön.

Man kan och bör vara kritisk
mot kapitalets rovdrift och konsumtionshetsen, inte minst
av miljöskäl, men att förespråka sänkt
levnadsstandard, utan att precisera för vem, blir ett
klasslöst hån mot de föräldrar som har
de lägsta lönerna. För till exempel alla ensamstående
mammor i lågbetalda vårdyrken är Nina Björks
vision – mer tid, sänkt levnadsstandard – en omöjlighet.
De har inga sådana marginaler.

Man kan och bör kräva mer
tid med sina barn och andra närstående. Men kvinnor
ser redan till att ha detta, till ett mycket högt pris:
deltidsjobb, osäkra anställningar, låga löner.

Debatten om omsorgstiden borde därför,
i ett par decennier framåt, bara gälla män.
Det är bara genom att män tar större ansvar
för barnen som jämställdhet på arbetsmarknaden
kan bli möjlig.

Till skillnad från Nina Björk
anser vi därför att trygga heltidsanställningar
(men gärna med sänkt heltidsnorm) är A och
O – inte minst för småbarnsmammor.

Så av Nina Björks magonda
kapitalismkritik, med ett klass- och könsperspektiv adderat,
återstår: sänkt arbetstid med bibehållen
lön och individualiserad föräldraförsäkring.
Resten är flum.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984