Besvikelse är kanske att ta i. Men lite lurad på konfekten känner man sig allt efter att ha läst Americanos. Kanske är det invändningar i marginalen men förväntningarna är stora. Magnus Linton har gjort långa resor i Latinamerika och måste ha träffat enormt många människor som skulle kunna komma till tals i den ganska tunna […]
Besvikelse är kanske att ta i.
Men lite lurad på konfekten känner man sig allt
efter att ha läst Americanos.
Kanske är det invändningar
i marginalen men förväntningarna är stora.
Magnus Linton har gjort långa
resor i Latinamerika och måste ha träffat enormt
många människor som skulle kunna komma till tals
i den ganska tunna uppföljaren till succédebuten
Veganerna.
Det gör de också. Emellanåt.
I sex reportage berättar Linton
om det ”nya” Latinamerika i globaliseringens och
nyliberalismens efterdyningar.
Från arbetarägda företag
i Buenos Aires via indianuppror i Bolivia, jordrättsrörelsen
i Brasilien, feministisk kamp i Colombia och livet efter Chávez
i Venezuela. Slutstationen är migrationsmetropolen Los
Angeles där facklig organisering av papperslösa
latinos har gett arbetarrörelsen i USA ny kraft och radikalitet.
Det är således ett grandiost
uppdrag han har gett sig själv.
Ibland är resultatet, ursäkta
språket, så jävla bra att man aldrig mer
vill läsa någon annan reportagebok.
Linton inleder stycken med meningar
som ”Det är torsdag och hård sol när
Gualberto Arispe balanserar över sista stocken”
och man vill falla ner på knä så bra är
det. Han målar bilder, som i reportaget om Colombia,
av ett helt lands bakgrund, problem och framtida möjligheter
med hjälp av små, små streck och ger inte
bara en känsla av Latinamerika just nu utan även
en glimt av hur det kan bli sedan.
Ibland är det ? lite tråkigare.
Det är när Magnus Linton glömmer bort sina
intervjupersoner och sin omgivning och kastar loss i teoretiserande
stycken fyllda av långa meningar och överlastade
metaforer. När det blir för många – och pliktskyldiga?
– referenser till böcker och akademiker i stället
för kött, blod och egna upplevelser.
Det är ju närvaropennan
som är Lintons största styrka. Utan den blir det
skrivbordsjournalistik som gränsar till c-uppsatser i
Latinamerikakunskap.
Så det hjälps inte. Genom
hela Americanos står omdömet om Veganerna – citerat
på omslaget – i eldskrift över sidorna. ”Bitvis
lysande och rätt igenom läsvärd” gäller
nämligen den här boken också.
Och det är inte för att
Magnus Linton är dålig på något sätt.
Man vill bara att han ska vara lysande. Hela tiden.
Följ oss på Mastodon
Följ oss via rss