Kultur

Ständigt denne Bob Dylan

För ett par veckor sedan gjorde Bob Dylan återigen ett kort stopp i Stockholm, på den ”never ending tour” han gärna hånas för att vara ute på sedan början av 1970-talet. Som vanligt blev många i publiken oändligt besvikna på konserten, vissa sprang ut innan den var slut och smällde i dörren: ”Han sviker publiken”, […]

För ett par veckor sedan gjorde
Bob Dylan återigen ett kort stopp i Stockholm, på
den ”never ending tour” han gärna hånas
för att vara ute på sedan början av 1970-talet.
Som vanligt blev många i publiken oändligt besvikna
på konserten, vissa sprang ut innan den var slut och
smällde i dörren: ”Han sviker publiken”,
”värdelöst”, ”fy fan, vad dåligt”,
hörde jag människor upp i sextioårsåldern
utbrista med gråten i halsen eller med ilskna ådror
som svällde i pannan. Dylan har gjort människor
besvikna sedan han drog igång en elförstärkt
Maggie?s farm på Newportfestivalen 1965 och fansen nästan
svimmade av harm. 1966 skreks det ”Judas” från
publikplats, 2005 hörde jag i Globen en förtvivlad
röst: ”Spela nånting bra för fan”.
Hur kan det komma sig att Bob Dylans musikaliska utveckling
orsakade (och orsakar) sådana känslosvall hos hans
fans? Martin Scorsese, som gjort No direction home som sänts
först i kunskapskanalen och sedan i SVT2 de senaste två
söndagarna, är nog den förste som verkligen
fått stjärnan själv att resonera kring fenomenet.
Han som talade för en hel generation menar att han aldrig
sett sig som protestsångare. Hans känsla av att
vara fångad i förväntningarna och kraven ledde
till en trötthet och – tydligt i såväl Scorseses
film som i den citerade Don?t look back – förakt gentemot
publiken i allmänhet och journalister i synnerhet.

Miniserien om Dylans musikaliska roll
i sextiotalets USA knyter an till SVT:s höstserie Get
up, stand up på ett oväntat sätt. Pete Seeger,
som där framstod som frisk och radikal, framträdde
här som dogmatisk och trångsynt. Med en yxa ville
han kapa elektriciteten till Dylans gitarr, ”Det gick
ju inte att höra texten”. I bakgrunden kan man nästan
höra det taktfasta ljudet av fackföreningsrörelsens
stora slagdänga från 1930-talet, som blivit musikrörelsens:
”Wich side are you on? Wich side are you on?”.

Inmotandet i fållan fick Bob
Dylan att vända sig bort från den ”radikala”
musik-rörelsen. Och gjorde honom kanske till den mest
radikala av dem alla. Som den gamle protestmusikern Dave van
Ronk säger i Scorseses film: ”Vi tyckte att han
var otroligt politiskt naiv, men i efterhand kan man undra
vem det var som var naiv.”

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984