Kultur

Lika villkor olika krav

När jag gick i lågstadiet hemma i Tanum hade vi en extralärare – fröken Siv. Vissa lektioner fick några elever pipa ner en trappa till hennes rum och få undervisning i lugnare takt, med färre elever och med tid att ställa fler frågor. Några fick träffa den populära fröken Siv, andra inte. Vi behandlades olika […]

När jag gick i lågstadiet
hemma i Tanum hade vi en extralärare – fröken Siv.
Vissa lektioner fick några elever pipa ner en trappa
till hennes rum och få undervisning i lugnare takt,
med färre elever och med tid att ställa fler frågor.
Några fick träffa den populära fröken
Siv, andra inte. Vi behandlades olika för att på
så sätt få större chanser att ta till
oss undervisningen och i slutändan klara samma prov.
Det perspektivet låter självklart när vi tänker
barn med olika förutsättningar. Tänker vi män
och kvinnor, däremot, är perspektivet inte lika
självklart.

Lika villkor, olika krav.

Om du är kvinna eller man spelar
ingen roll. Du har samma rättigheter, möjligheter
och skyldigheter. Så borde det ju vara. Målet
att kön inte ska spela någon roll är så
självklart. Men för att nå dit måste
vi inse att i dag spelar kön roll – vi måste ha
genusglasögon på oss när vi studerar verkligheten
och formulerar politiken. Den feministiska kampen är
i sån motto motsägelsefull – könet måste
framhävas för att kön så småningom
inte ska spela någon roll. Vi kräver lika villkor,
men belyser samtidigt de sociala konstruktioner som formar
olika villkor i skola, arbetsliv och sociala sammanhang. Just
med denna insikt i ryggsäcken har den feministiska kampen
förts framåt.

Nu har den socialdemokratiska regeringen,
som kallar sig feministisk, klurat på vilka steg som
bör tas härnäst.

Har den landat i att genomföra
lagstadgad rätt till heltid, eftersom kvinnor drabbas
värst av ofrivilligt deltidsarbete? Nej.

Har den landat i att genomföra
individualiserad föräldraförsäkring, eftersom
männen tar ut en hopplöst liten del av dagarna,
och kvinnor halkar efter i karriären? Nej.

Har den landat i att genomföra
massiva insatser mot mäns våld mot kvinnor, för
att hejda de ständigt pågående våldtäkterna,
slagen och förnedringen? Nej.

I stället har regeringen tagit
fasta på detta med lika villkor och lika behandling.
Och kommit på att barnbidraget inte automatiskt ska
betalas ut till mamman. För det finns ju inget ”lika
– oavsett kön” i det. Så då är
det per definition gammalmodigt och oförenligt med en
modern, feministisk, politik. Åtminstone om vi ska tro
familjeminister Berit Andnor.

Just nu diskuteras frågan med
samarbetspartierna. Miljöpartiet är med på
noterna men vänsterpartiet har invändningar så
än är den inte riktigt i hamn.

i ett samhälle där kvinnor
tjänar mindre än män, där kvinnor gör
mer av det obetalda hemarbetet och där kvinnor tar större
ansvar för barnen – borde inte en politiker med feministiska
ambitioner först försöka skapa incitament för
att förändra detta och sedan reformera barnbidraget?

I stället för att kalla
det feministiskt att göra det ännu sämre för
kvinnor – i rättvisans namn.

Att förstå feminismen är
tydligen inte så lätt. Inte lika lätt för
alla. En fröken Siv på regeringsnivå, hur
vore det?

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984