Debatt

DN under täcket med USA:s armé

Efter att ha läst Peter Englunds artiklar och ”bloggar” från Irak, (DN 9/10, vecka 39-40) måste man fråga sig varför DN sänder ner folk för att bli ”inbäddade” av USA:s armé. Vi vet att kriget byggde på en rad lögner: om USA:s vilja att sprida demokrati, om massförstörelsevapen, om respekten för civila eller att olja […]

Efter att ha läst Peter
Englunds artiklar och ”bloggar” från Irak,
(DN 9/10, vecka 39-40) måste man fråga sig varför
DN sänder ner folk för att bli ”inbäddade”
av USA:s armé.

Vi vet att kriget byggde på
en rad lögner: om USA:s vilja att sprida demokrati, om
massförstörelsevapen, om respekten för civila
eller att olja och pengar inte hade med saken att göra.

Dessa lögner spred de inbäddade
journalisterna. De kunde inte göra mycket annat. De halvsanningar
de faktiskt också förmedlade visade sig snart otillräckliga.
Det var ju inte de som avslöjade förstörelsen
av Falluja eller lyfte fram tortyrskandalerna.

Så varför bädda in
sig i Irak? Trodde Englund och fotograf Paul Hansen att just
de kunde vara både inbäddade och kritiska? Kanske,
men Englund medgav i DN att: ”att vara inbäddad
är att vara i en bubbla.” Motivet tycks egentligen
mer personligt: ”att bara närma sig världen
via pennan och skrivbordet är otillfredsställande
(?) För en gångs skull får jag se den här
verkligheten när den händer”.

Det slående med deras rapportering
från verkligheten i bubblan är att den är
identisk med skildringarna vi fick från andra inbäddade,
för drygt två år sedan: samma intervjuer
med ”frusterade” sergeanter, samma foton på
soldater i sandfärgade uniformer, samma solglasögon
och vapen. Englunds egna bidrag till genren är blott
mängder av triviala detaljer om USA-soldaternas favoritmusik,
om de Hollywoodfilmer han associerar till när han flyger
helikopter eller ligger och slappar på luckan eller
– ”självutlämnande” – om färgen på
sin urin. Några irakier syns överhuvudtaget inte
till.

Englund inser förstås att
något måste tillföras klichéerna.
Så därför är han inte bara en inbäddad
reporter, utan också en tänkare, som berättar
att kriget måste fortsätta: ”Det första
stora misstaget var att alls invadera Irak; ett minst lika
stort vore om man nu lämnade landet, i detta kaotiska,
förvirrade, blödande och sönderslagna skick.”
Att få ut detta budskap är ju förstås
syftet med att bädda ned reportrar och styra deras bevakning.
Men Englund säger det rakt ut: USA måste stanna.
Han uttrycker förvisso kritik av USA:s alla ”misstag”,
men bara sådana som de nu gett upp hoppet om att kunna
förljuga.

Englund påstår också
att Irakkriget inte är ett nytt Vietnamkrig. För
tänker vi så blir det ju svårt att försvara
USA:s fortsatta närvaro. Skillnaden, hävdar Englund,
är att i Vietnam var USA:s soldater värnpliktiga
medan de nu är yrkessoldater. De senare ”?gör
detta för att de vill, inte för att de måste”.

Man tar sig för pannan. Jämförelsen
med Vietnam har aldrig handlat om rekryteringsformer. Värnplikt
är ju i praktiken redan införd. USA:s armé
dammsuger fattiga områden och fängelser efter rekryter
och lockar med pengar och strafflindring. För övrigt,
varför skulle en ockupation bli mer legitim för
att de ockuperande soldaterna vill delta? Nu framhåller
allt fler pressröster, kongressledamöter och en
majoritet av landets intellektuella likheterna mellan de två
krigen: återigen har USA:s självöverskattning
lett till ett krig på en annan kontinent under falska
förespeglingar; återigen spricker lögnerna
i takt med att tortyrskandaler och massakrer blottläggs;
återigen växer fredsopinionen. Precis som då
har USA kört fast i ett krig som är moraliskt och
militärt oförsvarbart.

Inte ens Englund själv kan frigöra
sig från parallellerna till Vietnam. Motståndet
i Irak beskriver han som ”ett slags Tetoffensiv i ultrarapid”.
Och apropå Irakkrigets eskalering till inbördeskrig
citerar han Dick Cheney som under förra Gulfkriget varnade
att USA, om de gick in i Irak, skulle hamna i ett ”bottenlöst
träsk” (quagmire). Englund förstår inte
att när Cheney då varnade för ett ”quagmire”
så använde han medvetet ett laddat ord som på
70-talet beskrev just fastlåsningen i Vietnam och som
klingar ”katastrofalt fiasko” för de flesta
amerikaner.

Men kanske var det inte kriget, utan
en annan sida av abstraktionerna, pennan och skrivbordet,
som Englund längtade till, nämligen källorna.
Han som så grundligt underkastat sig källkritikens
prövande konst har kanske drabbats av en längtan
att själv få bli en källa. Men tyvärr
Peter, jag tvivlar på att framtidens historiker kommer
att bry sig om de inbäddade rapporterna. De kommer nog
bara gäspa till sina studenter: ”Man visste redan
då att de inbäddade blev till megafoner för
krigsklichéer. Men ni kan ju alltid analysera dem som
exempel på fiffig men ändå genomskinlig propaganda.
Det var visst nån i Akademien som drogs in i det där?”.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984