”Jag vågar påstå att en del av mina arbetsgivare kände tillfredsställelse när de kunde spegla sig i svettig underklass, personifierad i städerskan. Det var ett kvitto på att de själva hade en annan position och hade lyckats”. Så skriver Kerstin Fredholm i boken Fint hemma som handlar om när hon förklädde sig till hemstäderskan Anita […]
”Jag vågar påstå
att en del av mina arbetsgivare kände tillfredsställelse
när de kunde spegla sig i svettig underklass, personifierad
i städerskan. Det var ett kvitto på att de själva
hade en annan position och hade lyckats”.
Så skriver Kerstin Fredholm
i boken Fint hemma som handlar om när hon förklädde
sig till hemstäderskan Anita Lundin. Därmed bekräftar
hon en viktig tes för motståndarna till ”pigavdrag”:
att hemstädning symboliserar en återgång
till gamla tiders klass- och könssamhälle. I boken
visar hon också att städhjälpen alltför
sällan ses som en professionell yrkesutövare utan
som helt disponibel för köparens nycker – till och
med sexuella sådana.
Dessa argument är viktiga när
pigmotståndarna nu får höra att de ägnar
sig åt moralism, att deras kritik leder till en nedsättande
syn inte bara på hemstädning utan även hemstäderskorna.
Kritiken skulle ha visst fog om inte verkligheten visade att
just hemstäderskor har ett ytterst utsatt arbete, rimligen
värre än andra hemarbetare – rörmokare, målare,
snickare, etc.
Samtidigt är det svårt
att principiellt argumentera för att vissa tjänster
i hemmen ska skattesubventioneras, men andra inte. Arbetarrörelsen,
som hittills varit motståndare till skatteavdrag för
hushållsnära tjänster, stöder ju konjunkturbaserade
ROT-avdrag för (manliga) arbeten utförda i hemmen.
Förmodligen var det denna insikt
som fick ordförandena för Byggnads, Målarna,
Elektrikerna och Fastighets att förra fredagen på
DN Debatt frondera mot partiet och kräva avdrag för
hushållsnära tjänster.
Utspelet kom veckan innan socialdemokraternas
partikongress, som därmed får ytterligare en het
feministisk fråga i sitt knä (utöver kvoteringen
av föräldraförsäkringen). Även TCO,
Saco och regeringsmedlemmar som Thomas Östros, Mona Sahlin
och Ulrica Messing uppges vara positiva till pigavdragen.
Liksom förstås de borgerliga partierna inklusive
Junilistan.
Detta trots att erfarenheter från
Finland och Danmark visar att skatteavdragen verkar bli både
dyra för statskassan och ge en ytterst marginell sysselsättningseffekt.
Inte heller är det säkert att svartarbetet minskar,
för prisskillnaden är trots avdraget fortfarande
stor. Och det visar sig mycket riktigt att det främst
är välbeställda som utnyttjar möjligheten.
Därmed faller de politiska argumenten
för subventionerad hemstädning. Där bakom skönjs
i stället de verkliga motiven: Borgerligheten vill införa
en låglönemarknad för enklare tjänster.
Sänkt a-kassa och avdrag för hushållsnära
tjänster är delar av samma strategi.
I grund och botten är detta en
större fråga som handlar om hur produktivitetshöjningarnas
sociala guld ska fördelas. Vi går mot ett samhälle
där allt större värden – i strikt ekonomisk
mening – produceras på allt kortare tid. Allt färre
arbetstimmar behövs i den värdeskapande sektorn.
Detta är, eller borde vara, något
gott. Det skapar stora möjligheter för samhället
att 1) sänka arbetstiden och/eller 2) utföra arbeten
som i strikt ekonomisk mening inte är värdeskapande.
Antingen genom att 2a) demokratiskt besluta om hur denna arbetstid
bäst används för samhällets behov, exempelvis
i den offentliga sektorn, eller genom att 2b) gynna nya klasskillnader
så att välbeställda kan betala ett låglöneproletariat
att göra saker som samhället tidigare betraktade
som lågproduktiva.
Avdrag för hushållsnära
tjänster är ett led i det sistnämnda, och stoppas
bäst genom att hålla priset på arbete högt.
Det är beklämmande att Byggnads, Målarna,
Elektrikerna och Fastighets inte inser det.