Kultur

Gemensam sak mot Iraks kvinnor

Innan Gulfkriget 1991 hade kvinnorna i Irak kommit avsevärt längre än sina systrar i Mellanöstern. Irak hade de högsta siffrorna bland alla arabländer vad gällde andelen förvärvsarbetande och läskunniga kvinnor. Baathpartiet var en gång i tiden influerat av socialistiska tankar om kvinnors rättigheter och under 1970-talet blev kvinnor och män nästintill jämlika inför lagen. Kvinnor […]

Innan Gulfkriget 1991 hade
kvinnorna i Irak kommit avsevärt längre än
sina systrar i Mellanöstern. Irak hade de högsta
siffrorna bland alla arabländer vad gällde andelen
förvärvsarbetande och läskunniga kvinnor. Baathpartiet
var en gång i tiden influerat av socialistiska tankar
om kvinnors rättigheter och under 1970-talet blev kvinnor
och män nästintill jämlika inför lagen.

Kvinnor fick fem månaders betald
mammaledighet och tjänstledigt upp till fem år
om de ville stanna hemma med sina barn. Ville de inte det
fanns det dagis på alla stora arbetsplatser.

Så kom bakslaget. Först
i och med sanktionerna som riktades mot Irak under 1990-talet.
När arbetslösheten steg var det kvinnorna som först
förlorade sina jobb.

Sedan dess har de inte kunnat resa
sig igen – för hur reser man sig när man är
hungrig eller sjuk, när det faller bomber på ens
hus eller när ockupationssoldater patrullerar vägarna?

Det är lätt att skylla kvinnornas
situation i dagens Irak på ockupanterna – gick någon
på lögnen om att Bush ville befria de irakiska
kvinnorna? Men ansvaret vilar inte bara på Bush &
co utan också på de som på ett eller annat
sätt kämpar mot ockupationen för att uppnå
sina egna mål.

Det gäller både shiitiska
Khomeini-wannabees, vars våtaste dröm är att
omvandla Irak till ett Iran vid tiden för revolutionen,
där kvinnan är värd hälften av mannen,
och wahhabiter som inte bryr sig om de dödar civila irakier,
vare sig det är barn, kvinnor eller arbetssökande.
Båda grupperna är lika fientliga mot kvinnors rättigheter.

Varje gång jag läser eller
hör om den nya irakiska regeringen och konstitutionen
går det en rysning längs ryggraden. Det enda jag
tänker är ”ett nytt Iran”, ett sådant
Iran som jag växte upp i. Jag ryser inte när jag
ser kvinnor bära slöja i Sverige, men när jag
läser om de övergrepp kvinnor utsätts för
i Basra i södra Irak för att inte ha burit slöja,
kan jag inte mer än ställa mig bakom de irakiska
arbetarkommunisternas slöjbränningskampanj.

Man kan knappast kalla Saddam Hussein
för feminist, men under hans tid var inte lagarna i landet
baserade på sharia.

Med den nya konstitutionen – som är
baserad just på sharia och som ger makt åt mullorna
att bestämma över alla familjeangelägen-heter
– är kvinnorna i Irak ljusår från det kvinnorörelsen
en gång lyckades med, ljusår från jämlikhet.

Och så finns det element som
retar gallfeber på mig – nämligen kvinnor som VILL
bli förtryckta, som en irakisk läkare jag läste
om i The Guardian. I artikeln sa hon att mannen mycket väl
kan slå sin kvinna om hon är olydig – bara han
inte lämnar några spår på hennes kropp.

Så ser det ut när ännu
ett land i Mellanöstern går i Irans fotspår.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984