Debatt

Kamali viftar bort utsatt grupp

I Arbetaren 24/2005 intervjuas regeringens integrationsutredare Masoud Kamali och ger sig bland annat in i diskussionen om det så kallade hedersrelaterade våldet. Kamali är inte bara missnöjd med terminologin. Han gillar inte att man särskiljer detta våld från annat våld mot kvinnor. Jag har tidigare argumenterat för att det finns goda skäl att göra det, […]

I Arbetaren 24/2005 intervjuas regeringens
integrationsutredare Masoud Kamali och ger sig bland annat
in i diskussionen om det så kallade hedersrelaterade
våldet.

Kamali är inte bara missnöjd
med terminologin. Han gillar inte att man särskiljer
detta våld från annat våld mot kvinnor.
Jag har tidigare argumenterat för att det finns goda
skäl att göra det, trots det tvivelaktiga begreppet.
Bland annat har debatten lett till att man börjat anpassa
stödåtgärderna, vilket är till fördel
för de drabbade. En annan positiv följd är
att man tagit relaterade frågor, som arrangerade äktenskap
och tvångsäktenskap, på större allvar.
Tack vare det slopades undantaget som gjorde det lagligt för
vissa barn med utländsk bakgrund att ingå äktenskap
innan de blivit myndiga.

Att synliggöra den här formen
av våld mot kvinnor innebär inte per automatik
att inget annat våld mot kvinnor förekommer eller
att inte allt våld mot kvinnor har en gemensam grundförklaring.
Visst förstår jag att frågan används
som ett rasistiskt slagträ i debatten, men detta kan
motverkas på andra sätt än genom att osynliggöra
problemet. Det är möjligt att kämpa för
kvinnors och barns rättigheter samtidigt som man bekämpar
rasismen. Detta är vitsen med ett feministiskt antirasistiskt
perspektiv.

När till och med socialtjänsten
numera medger att den brister i sitt stöd till ungdomar,
framför allt flickor, som utsätts för hedersrelaterat
våld, envisas Kamali med att påstå motsatsen.
Kamali menar att ungdomarna inte bara får den hjälp
de behöver, det har gått till överdrift.

Om det är något som länsstyrelsernas
kartläggningar av det hedersrelaterade våldets
omfattning visar, så är det att merparten av fallen
aldrig ens kommer till socialtjänstens kännedom.
Det är i regel skolpersonal och frivilligorganisationer
som kontaktas. De ärenden där socialtjänsten
är inblandad är oftast de där ungdomarna drabbats
av grövre fysiskt våld under en längre tid
och/eller annan problematik finns med i bilden vilken föranleder
myndighetens uppmärksamhet. Min och andras erfarenhet
är densamma. Tjejerna kontaktar inte gärna socialtjänsten
utan använder hellre andra strategier för att förbättra
sin situation.

Kamali menar å sin sida att
”en hel del invandrartjejer” felaktigt anklagar
sina föräldrar enbart i syfte att få egna
lägenheter. Vad har han för belägg för
denna uppfattning?

Ett allvarligt problem som Kamali
tar upp är att socialtjänsten kulturaliserar sociala
problem. Jag delar denna uppfattning men menar att det är
något som framför allt drabbar de hjälpsökande
tjejerna. Jag kan inte se att det är ett problem att
föräldrarnas auktoritet begränsas när
den utövas genom fysiskt och psykiskt våld. Kamali
menar dock att svensk lag neutraliserar föräldrarnas
influens över barnen och kritiserar socialtjänsten
för att utgå ifrån en ”traditionellt
svensk syn” på hur en välfungerande familj
får se ut och därför ingripa i onödan.

Det är en sak om han pratar om
huruvida barn ska få leka ute själva, en helt annan
när det är frågan om barn som utsätts
för våld. I det senare fallet får det inte
finnas en syn på vad som är acceptabelt i ”svenska”
familjer och en annan för familjer med utländsk
bakgrund.

Tyvärr är det så i
dag. Enskilda barns rättigheter relativiseras av socialtjänsten
när de har utländska föräldrar. Då
anses barnen ibland må bättre av att leva enligt
föräldrarnas ”annorlunda” värderingar,
även när våld är ett medel för att
upprätthålla dessa. En lösning som enligt
”traditionell svensk syn” är oacceptabel men
som har stöd i direktiv som socialtjänsten alltjämt
följer.

Det här är en form av diskriminering
som borde engagera en statlig utredare med uppdrag att avslöja
majoritetssamhällets behandling av minoriteter. I stället
väljer Kamali att ständigt vifta bort en utsatt
grupps situation och bekymrar sig mer över föräldrarnas
förlorade auktoritet. Är det meningen att föräldrarnas
självbild ska upprätthållas på bekostnad
av barnens välbefinnande?

Olika former av förtryck såsom
rasism, sexism och klassförtryck kan i givna situationer
vara svåra att skilja från varandra. Det hedersrelaterade
våldet som är en form av sexualiserat våld
inom familjen, är just ett sådant exempel på
hur olika förtryckande mekanismer samverkar och utformar
en specifik form av maktbruk.

Precis som han med all rätt menar
att Mauricio Rojas borde fundera över sin avsaknad av
klassperspektiv, borde Kamali ta sig en ordentlig funderare
på vad kön spelar för roll för hans egen
analys av kärnfamiljen och maktförhållandena
inom densamma. Att förstå detta är nödvändigt
för att se hur sexism, strukturell diskriminering och
rasism begränsar alltför många unga tjejers
liv i Sverige i dag.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hallå  👋

Vill du läsa senaste numret av vårt låsta Månadsmagasin gratis på webben? Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Läsare av nyhetsbrev får 👇

✔ Senaste rubrikerna två gånger i veckan

✔ Utvalda reportage på söndagar