Inrikes

Vår epok: walmartismen

När jag var liten var biltillverkaren GM världens största företag, vill jag minnas. Nu har den platsen tagits över av lågprisvaruhuskedjan Wal-Mart, med 1,6 miljoner anställda världen över och en omsättning på drygt 2000 miljarder kronor – nästan som Sveriges BNP. Kanske säger det något om vår tid. När jag läste Sverker Lindströms artikel om […]

När jag var liten var biltillverkaren
GM världens största företag, vill jag minnas.
Nu har den platsen tagits över av lågprisvaruhuskedjan
Wal-Mart, med 1,6 miljoner anställda världen över
och en omsättning på drygt 2000 miljarder kronor
– nästan som Sveriges BNP.

Kanske säger det något
om vår tid.

När jag läste Sverker Lindströms
artikel om Wal-Mart i Dagens Nyheter den 29 maj kom jag att
tänka på Henry Ford, den excentriska företagsledaren
som präglade hela 1900-talet. 1914 började hans
fabrik i Detroit spotta ut T-Fordar på löpande
band. För att få arbetskraft till de monotona jobben
längs banden, och i förlängningen köpare
till bilarna, fördubblade Ford lönen till fem dollar
för en åttatimmarsdag.1914 blev det symboliska
födsloåret för fordismen, som så småningom
skulle erövra hela västvärlden: ett samhällssystem
där massproduktion länkades till masskonsumtion.
Till priset, enligt den marxistiska klassikern Harry Braverman,
av själva arbetets degradering.

Fordismen stod i zenit under 1950-
och 60-talen då världsekonomin växte och de
flesta fick det bättre, åtminstone ekonomiskt.
Men allting har sitt slut, och ännu i dag debatteras
vad som hände och vad som egentligen kom sedan: informationssamhället,
nätverkssamhället, imperiet? Kanske kommer vår
samtid att i en framtid benämnas efter ett annat storföretag,
tänkte jag: walmartismen?

Åtminstone finns det paralleller.
Henry Ford höjde lönerna för att de anställda
skulle stanna kvar, jobba hårt och ha råd att
köpa en T-ford. Wal-Mart gör det omvända; sänker
lönerna till ett minimum så att de anställda
inte har något annat val än att handla på
Wal-Mart, eftersom priserna där är 15-20 procent
lägre.

Fordismens väg från företagsekonomi
till samhällsideologi gick över två världskrig
och intensiv klasskamp. Henry Ford var djupt reaktionär
och ingen vän av statliga ingripanden i ekonomin. Under
1930-talskrisen höjde han på ett nästan rörande
sätt sina arbetares löner för att höja
samhällets efterfrågan och få fart på
ekonomin igen. Men det var ett dödfött projekt som
slutade i fiasko – strategin måste adopteras av staten
för att fungera, mer specifikt av en stat inom en nationell,
industribaserad ekonomi där höjda löner ger
ökad konsumtion och vice versa i en uppåtgående
spiral.

Walmartismen, däremot, är
anpassad för en globaliserad konkurrensekonomi, där
låga priser förutsätter dumpade löner
och arbetsvillkor och tvärtom, i en nedåtgående
spiral som ställer stat mot stat och arbetare mot arbetare
– det berömda racet mot botten. Wal-Mart vältrar
årligen över miljardkostnader på staten genom
att betala så låga löner att deras anställda
hamnar under fattigdomsgränsen. Samtidigt står
Wal-Mart nu ensamt för en tiondel av USA:s import från
diktaturen Kina.

Medan fordismen gynnade och gynnades
av stora men stympade fackföreningar är fackföreningsfientligheten
det sammanhållande kittet för Wal-Marts ideologi:
om minsta lilla fackliga sympatiyttring upptäcks av företagets
spioner bekämpas det kraftfullt av den centrala företagsledningen
för fackföreningsjakt. De två gånger
arbetargrupper ändå har lyckats bilda fackklubbar
har det slutat med nedläggning av hela verksamheten.

Hellre inget varuhus än ett organiserat
varuhus.

Världen är verkligen inte
postindustriell, men i västvärlden minskar sedan
länge andelen industriarbetare. Begreppet walmartism
lämnar inget över åt de idylliska tolkningarna
av denna nya serviceekonomi, som att ”alla” skulle
få kreativa jobb eller en ny blomstringstid för
hantverksbaserad småskalighet. I likhet med bland andra
sociologen Saskia Sassens teorier pekar det i stället
på hur orättvisorna ökar: å ena sidan
de välavlönade producenterna av kvalificerade tjänster,
å andra sidan de lågbetalda producenterna av enkla
tjänster till de förra. Och i botten de som producerar
tjänster åt de lågbetalda: Wal-Marts anställda.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984