Ledare

Vändpunkt för Europa?

Europa är i kris, löd rubrikerna i måndagens tidningar. Det är sant, men krisen startade långt innan det franska nejet i folkomröstningen om EU:s konstitution. Europas kris består av hårda fakta: skyhög arbetslöshet, utbredningen av otrygga och tillfälliga anställningar, nedrustning av sociala trygghetssystem, ekonomisk stagnation, växande klyftor och fattigdom, brutaliserad utlänningspolitik och hycklande handelspolitik. Detta […]

Europa är i kris, löd rubrikerna
i måndagens tidningar. Det är sant, men krisen
startade långt innan det franska nejet i folkomröstningen
om EU:s konstitution.

Europas kris består av hårda
fakta: skyhög arbetslöshet, utbredningen av otrygga
och tillfälliga anställningar, nedrustning av sociala
trygghetssystem, ekonomisk stagnation, växande klyftor
och fattigdom, brutaliserad utlänningspolitik och hycklande
handelspolitik.

Detta är krisen.

I det förslag till EU-konstitution
som fransmännen avvisade i söndags fanns alldeles
för mycket av de recept som har förstärkt krisen:
budgetdisciplin, avregleringar, privatiseringar, militarism.

Att konstitutionen nu avslås
är alltså inte början på krisen, utan
kan i bästa fall bli början på dess lösning.

En sak till hör till krisen:
avståndet mellan styrande och styrda, eller annorlunda
uttryckt frånvaron av politiska alternativ. När
den röd-gröna regeringen i EU:s andra huvudland,
Tyskland, åkte på en brakförlust i valet
i Nordrhein-Westfalen utlyste förbundskansler Gerhard
Schröder nyval. Hans regering sitter löst efter
impopulära beslut som minskar välfärden och
ökar klyftorna. Men nyvalet syftar inte till att söka
mandat för en ny politik – utan till att kunna fortsätta
på samma inslagna, nyliberala väg. I valet i september
kommer alltså huvudalternativen att stå för
i stort sett samma politik.

Gemensamt för hela Europas eliter
är också att de sluter upp bakom EU:s konstitution.
Eliternas strategi är nu att utdefiniera nejröstarna
som bakåtsträvande, isolationistiska, främlingsfientliga.
Delar av EU-motståndet kan förvisso beskrivas så,
men i fallet Frankrike är det osedvanligt falskt. Det
var i stället till övervägande del ett progressivt,
internationalistiskt vänsternej som segrade.

När nu EU:s herrar ska svettas
fram en ny kompromiss, som kan få stöd av en majoritet
av Europas befolkning, är det denna opposition de bör
ta hänsyn till. Till oss som inte räds den polska
rörmokaren, men vill att hon ska ha samma lön som
den franska eller svenska. Som inte räds Turkiets medlemskap,
men kräver mänskliga rättigheter och demokrati
före förhandlingar. Som inte räds gränslöshet,
men hatar social dumping.

Kanske har dynamiken som lett fram
till bakslagen för Schröder, Blair och Chirac också
börjat alstra hopp och alternativ. Fackliga och sociala
rörelser har kämpat tillsammans och knutit viktiga
kontakter inom och mellan länder. Nya politiska allianser
börjar uppstå – i Tyskland lutar det åt att
vänstern i öst och väst för första
gången går samman i en valallians med ”Röde
Oskar” Lafontaine i spetsen, och i den franska valkampanjen
har vänstern inom socialistpartiet och till vänster
därom samarbetat väl.

Hellre ingen konstitution än
en som befäster den felaktigt inslagna vägen. Eller
som tidigare har efterlysts på denna sida (nr 7/2005):
En konstitution som håller sig till att reglera politikens
former, men låter politiska kraftmätningar bestämma
innehållet.

Europa är i kris. Det minsta
man kan begära av en konstitution är att den inte
låser fast den politik som genererat krisen.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984