Det arabiska motståndet vaknade till liv i den södra provinsen Khuzestan i Iran för snart två veckor sedan. Upprorssignalen förefaller ha varit ett dokument över regimens planer på att urvattna den arabiska befolkningsmajoriteten i området genom att flytta dit fler perser. Dokumentet spreds i området, med signatur från den förre detta vicepresidenten Mohammad Ali Abtahi, […]
Det arabiska motståndet vaknade till liv i den södra provinsen Khuzestan i Iran för snart två veckor sedan. Upprorssignalen förefaller ha varit ett dokument över regimens planer på att urvattna den arabiska befolkningsmajoriteten i området genom att flytta dit fler perser. Dokumentet spreds i området, med signatur från den förre detta vicepresidenten Mohammad Ali Abtahi, och utlöste svåra kravaller i provinshuvudstaden Ahwaz. Regimen förnekar dock dokumentets äkthet och hävdar att det rör sig om ett ”förfalskat brev”, men den brittisk-ahwaziska vänskapsföreningen, Bafs, bekräftar att det var äkta.
Drygt två miljoner araber bor i provinsen Khuzestan. De utgör omkring 3 procent av de knappt 70 miljoner iranierna, och är en av landets fyra stora minoriteter vid sidan om den persiska majoritetsbefolkningen.
Under de senaste åren har den iranska regimen konfiskerat mer än 90 000 hektar land från lokala araber, som ofta tvingats flytta från sin mark till icke-arabiska städer och provinser.
De senaste veckornas protester är de första mot vad många araber i Khuzestan länge uppfattat som ett ”etniskt omstruktureringsprogram”.
Vid den första protesten, som inleddes med att folksamlingar satte bilar i brand och attackerade banker och statliga byggnader, dödades minst fem personer. Den iranska armén satte in helikoptrar och sköt tårgas och gummikulor mot den enligt uppgift obeväpnade folkmassan. Bafs döpte snabbt protesterna till den ”ahwaziska intifadan”. På sin hemsida uppger organisationen att 130 människor har dödats i de fortsatta protesterna – däribland flera barn – medan 806 skadats och 1 700 fängslats.
Den iranska regimen säger dock att fem dödats och omkring 200 arresterats, varav en majoritet nu påstås vara släppta.
Många klanöverhuvuden, religiösa figurer och framstående lokala politiker i Ahwaz och andra städer i provinsen har gripits.
Amnesty International har tillsammans med den Parisbaserade Arabiska kommissionen för mänskliga rättigheter, ACHR, uttalat oro över den iranska regimens fortsatta våld i Khuzestan. ACHR har begärt att Iran ”slutar att använda dödliga vapen mot obeväpnade demonstranter”, omedelbart släpper de politiska fångarna och respekterar minoritetsgruppers yttrandefrihet. Amnesty förbereder nu en kampanj för alla fångar som arresterats under demonstrationerna och försöker pressa den iranska regeringen att åter sätta på vattnet och elektriciteten i Khuzestan, som varit avstängda de senaste dagarna.
Även USA:s utrikesdepartement har uttryckt sitt missnöje med hur den iranska regimen tacklat upproret, och därmed fått ytterligare en anklagelsepunkt i sitt pågående ordkrig mot Iran. Enligt nyhetsbyrån Reuters har utrikesdepartementets talesman Adam Erli förklarat att ”de oroligheter och gripanden som ägt rum inbegriper kränkningar av minoritetsgruppernas rättigheter i Iran. Allt undertryckande av minoriteters rättigheter ska fördömas och det här är inte första gången som Iran gör sig skyldig till detta brott”.
Araberna i Khuzestan får varken använda sitt modersmål i skolan eller trycka tidningar på arabiska. Innan kungen Reza Shah tog makten 1925 kallades provinsen Arabistan. Sedan dess och fram till idag har araberna – liksom de andra stora minoritetsgrupperna kurder, azerier, och balucher – varit förtryckta.
Under Iran-Irak kriget var denna provins hårt drabbad, då Saddam Hussein satte som ett av sina främsta mål att ”befria araberna”. Khuzestan har bördig mark och några av världens största olje- och naturgasfält. 90 procent av Irans olja utvinns där och marken innehåller 8 procent av världens oljereserver. Sockret och de grödor som odlas i Khuzestan exporteras till de rika i Teherantrakten. Missnöjet i provinsen grundas i lokalbefolkningens upplevelse av att de rikedomar som utvinns inte stannar där, utan endast kommer eliten i Teheran till godo. Bafs uppger att 50 procent av araberna i Khuzestan lever under fattigdomsstrecket och att många barn i området är kraftigt undernärda.
Provinsen har en lång tradition av oroligheter och revolter. Oljearbetarna i Khuzestan gick i spetsen för generalstrejken 1979 och bildade omedelbart arbetarråd.
Långt in på den islamiska regimen visade sig oljearbetarna beredda att gå ut i strejker, men under de senaste åren har de pressats tillbaka så hårt – genom stenhård övervakning på arbetsplatserna och systematisk sönderslagning av alla organiseringsförsök – att strejkerna tycks ha dött ut. För den iranska regimen är det avgörande att upprätthålla kontroll över oljeutvinningen, som ger staten 60 procent av dess intäkter. Detta är också anledningen till att regimen i Teheran försökt flytta in mer pålitliga etniska perser i provinsen.
