Mellan mullor och krigsmuller

Arbetarens bilaga om situationen för den iranska arbetarrörelsen (se nr 51–53/2004) har väckt intensiv debatt bland iranier i Sverige. Utvecklingen i det gamla hemlandet tränger sig åter på – inte minst som USA:s och Israels hot om militära angrepp blir mer högljudda för varje dag. Arbetaren samlade fyra iranier med olika utgångspunkter för att diskutera […]

Arbetarens bilaga om situationen för den iranska arbetarrörelsen (se nr 51–53/2004) har väckt intensiv debatt bland iranier i Sverige. Utvecklingen i det gamla hemlandet tränger sig åter på – inte minst som USA:s och Israels hot om militära angrepp blir mer högljudda för varje dag.

Arbetaren samlade fyra iranier med olika utgångspunkter för att diskutera arbetarrörelsen och krigshoten.

Dagen innan vårt samtal störtdök börserna över hela världen. En explosion hördes i närheten av en av Irans kärnkraftsverk: hade kriget börjat? Paniken spreds, oljepriset sköt i höjden och iranier över hela världen höll andan – tills vi fick veta att det var falskt larm. Explosionen kom från ett dammbygge. Men under ett par ovissa timmar tycktes de värsta farhågorna ha besannats.

När vi träffades på Arbetarens redaktion satt nervositeten fortfarande i. Men den första frågan gällde inte krigshotet, utan den iranska arbetarrörelsen. I bilagan gavs en delvis ny och annorlunda bild av Irans moderna historia. Historieskrivningen utmynnade i att ett huvudproblem i den stora revolutionen 1979 var vänsterns splittring i en rad olika partier, medan den verkliga kraften och styrkan fanns i de råd, främst arbetarråd, som bildades: shorarörelsen.

Hur ser ni på denna bild? Är den riktig? Finns det någonting i rådstraditionen man kan bygga vidare på?

Sholeh Irani: Jag tycker att det var en bra helhetsbild. Något som det inte har pratats om så mycket är just shorarörelsen, hur folk under några få månader 1979 och 1980 försökte organisera sig och ta över allt. Det började underifrån, men stoppades ovanifrån. Det var det största bakslaget demokratirörelsen drabbades av.

Shahram Khosravi: När jag gjorde fältarbete i Teheran mötte jag ungdomar som hade shoraje mahalli, en lokal förening. Det var ingen politisk förening – det här var välmående medelklassungdomar – men de förde intressanta diskussioner om miljöfrågor, kvinnofrågor, ungdomsfrågor och försökte förbättra situationen i sina egna kvarter. Det finns många gräsrotsrörelser i Iran. Jag vet inte om det hänger ihop med rörelsen i början av revolutionen, men det här känns mer autentiskt.

Vahid Aban: Det finns mycket att problematisera runt rådsidén. Vid tiden för revolutionen hade inte Irans arbetare någon struktur för sina råd. Man hade bara den här heroiska bilden som odlats inom vänstern i decennier, bilden av att människor sitter runt ett bord och bestämmer om allting. Men det var svårt att få det att fungera i verkligheten. Man måste ha strukturer för rådsorganisering, rutiner, personal, lokaler, tidningar… Hur ska miljoner och åter miljoner arbetare annars kunna hålla greppet om ett stort land som Iran? Men sådant fanns inte på den tiden. Under shahen fanns bara diktaturen å ena sidan och den väpnade kampen å den andra: man missade att bygga upp en fackföreningsrörelse. Den vänster som dominerade på den tiden avvisade fackligt arbete. Så efter revolutionen fanns inte mycket att stödja sig på. Vi förlorade tre värdefulla år innan den islamiska fascismen slog ned på allihop.

Vilka möjligheter har dagens iranska arbetarrörelse att påverka utvecklingen? Har det arbetarnätverk som Arbetaren beskrivit några särskilda svagheter och problem, som ni ser det?

Sholeh: Ett problem gäller synen på arbetarklassen. Man får inte begränsa sig till industriarbetare. De som lever på sin lön och arbetar för att kunna överleva är fler: sjuksköterskor, lärare, många tjänstemän som ibland tjänar betydligt sämre än industriarbetare. Om man ska tala om arbetarklassen i dagens Iran måste man inkludera dem också. Men om man får med dem tror jag inte att det är omöjligt för arbetarrörelsen att påverka utvecklingen i dagens Iran. En storstrejk skulle stoppa landet helt och hållet.

Vahid: Kärnan i arbetarrörelsen måste vara att organisera sig fackligt – helt oavsett om USA attackerar eller inte. Det måste skapas en struktur för att försvara arbetares rättigheter.

Shahram, du har ju tittat mer på medelklassen. Tror du att det är snarare medelklassungdomar som kommer att genomföra förändringarna?

Shahram: Ungdomarna utgör en majoritet av den iranska befolkningen. Men den största skadan av den 25-åriga islamiska regimen är att de har blivit avideologiserade, de strävar inte efter en revolution. De reser sociala krav, inte politiska. Därför kunde Mohammad Khatami vinna presidentvalet 1997 med löften om att killar och tjejer skulle få hålla hand offentligt. Men ungdomarna har en väldig styrka bakom sina krav, eftersom de utgör en majoritet av befolkningen, och eftersom arbetarklass- och medelklassungdomar för första gången har samma krav. De blir arresterade och förnedrade för samma brott. Bortsett från att medelklassungdomar har pengar för att ta sig ut ur arrest och slippa straff är problemen gemensamma. Generationskonflikten – ungdomarnas krav på ett friare liv – är, tror jag, den mest påtagliga och kommer att spela störst roll i framtiden.

Har inte de kulturella och sociala protesterna nått en återvändsgränd, nu när den islamiska regimen sitter kvar och reformisterna är utslängda ur parlamentet? Måste det inte till en mer politiskt artikulerad protest?

Nasser sadeghi: Jo, visst är det så. Ungdomarna är inte en homogen grupp. De har olika bakgrund och i grunden väldigt olika intressen. Det var ett misstag att hoppas på att studentrörelsen skulle vara den stora förändrande kraften. Att sminka sig eller dra bak huvudduken är ytliga politiska handlingar. I de rika norra delarna av Teheran ser man många tjejer som går klädda som tjejer här i väst, men i fattiga södra Teheran finns inte den protesten – om man ens kan tala om det som en protest. I mina ögon är sminkningen i Iran ett sätt att tänja på vissa samhällsnormer, men det kan inte vara en förändrande kraft.

Det iranska systemet är väldigt patriarkalt och kvinnoförtryckande. Räcker det med en arbetarrörelse, eller måste det till en oberoende kvinnorörelse för att förändra det iranska samhället?

Sholeh: Det är klart att det samtidigt måste finnas en självständig, oberoende kvinnorörelse som driver gemensamma krav – rätten att välja sin egen klädsel, rätten till skilsmässa. Oavsett vilken klass man tillhör har man problem som kvinna. Den feministiska rörelsen är fortfarande liten i Iran, men jag tror att den kommer att växa mer de kommande åren. Det stora problemet är att arbetarklasskvinnor hittills inte har fått möjlighet att organisera sig. Men för första gången ser jag nu tidskrifter som handlar enbart om arbetarkvinnor och deras problem!

Hur tycker ni att progressiva krafter i Iran bör förhålla sig till alla vänsterpartier i exilen? Har partierna någon roll att spela över huvud taget?

Vahid: Man får inte kasta ut barnet med badvattnet. Det finns många positiva sidor hos den iranska vänstern. Men om den ska ha en chans måste den bli frihetlig och göra upp med sina stalinistiska traditioner.

Nasser: Jag tycker att det ska finnas ett samarbete mellan exilen och rörelserna i Iran, men exilgrupperna ska absolut inte ställa krav. De som är kvar i Iran har av naturliga skäl en mer korrekt bild av vad som pågår. Exilgrupper borde vara mer ödmjuka, många grupper här är alldeles för fördömande.

Vahid: Det är klart att de människor som bor i Iran har bättre kännedom om situationen där – men man ska inte tänka att vi som bor utomlands inte kan göra någonting. Vi kan till exempel berätta hur man gör för att bygga upp en fackförening.

Shahram: Vi ska komma ihåg att de individer som var socialister under revolutionen och nu har levt 20, 25 år i exil har kommit i kontakt med värdsamhället. De kan skicka tillbaka erfarenheter till Iran. De kan skriva böcker, översätta, ordna debatter, bjuda in folk från Iran, ordna symposier… Jag vet en artikel som har blivit jättekänd bland intellektuella i Iran, skriven av en svensk sociolog och översatt till persiska, om hur det svenska föreningslivet fungerar. Ett annat exempel är bokförlaget Baran i Stockholm som har publicerat böcker på persiska och smugglat in i Iran.

Nasser, du som ung iranier som bor i Sverige – känner du att du kan gå in i någon av alla exilvänstergrupper?

Nasser: Å ena sidan är jag uppvuxen i en familj som var inblandad i den första generationens vänster, jag har det med mig i bagaget. Men samtidigt har tillvaron i Sverige format mig så att jag tillhör en annan vänster, som arbetar utifrån svenska förutsättningar. Jag har inte samma behov av att hacka ner på andra iranska grupper som ”gjort fel”. Så nej, jag känner inte att jag hör hemma i iranska vänstergrupper.

Betyder det att den gamla iranska vänstertraditionen dör ut med den nya generationen?

Sholeh: Jag hoppas att den traditionen dör ut med oss, faktiskt. Vi behöver nytt blod och en ny rörelse som tänker annorlunda. Jag är mycket positiv och optimistisk när jag ser hur självständigt unga vänsterorienterade i Iran försöker tänka.

Nyligen hade USA:s utrikesminister Condoleezza Rice och Storbritanniens Jack Straw en gemensam presskonferens där de uttalade nya hot mot Iran. Tror ni att USA eller Israel kommer att slå till mot Iran, och i så fall hur?

Sholeh: Ingen kan förutse vad George W Bush hittar på. Tydligen förbereder sig USA, men jag tror att den iranska regimen kommer att försöka komma överens i sista stund och på så sätt slippa en attack.

Shahram: Faktum är att Israel ser Iran som ett allvarligt hot. Jag tror att de kommer att attackera på något sätt, oavsett vad mullorna gör, med målet att förstöra kärnkraftsanläggningarna. När jag var i Iran i julas var alla övertygade om att det skulle bli en attack – inte som i Irak, med marktrupper, men med smarta bomber. Alla väntar, och med reaktionen på incidenten igår blev det extra tydligt. Så tyvärr tror jag att det blir konfrontation.

Sholeh: Men mullorna har varit skickliga förhandlare.

Shahram: Hur skickliga de än är så är det svårt den här gången. USA kräver att de lägger ner all kärnkraft och kärnvapen, men mullorna säger att de har rätt att ha kärnkraft.

Sholeh: Det har de också. Precis som alla andra.

Vahid: Men de har inte rätt att ha atombomber.

Sholeh: Jag tycker inte att det är rätt att någon har atombomb. Men om Iran ska avskaffa sina vill jag att Pakistan och Israel ska göra det också.

Vahid: Jag tror inte att det blir en markattack. USA och Israel har sina egna intressen, legitima eller illegitima, men man ska inte bara fokusera på det utan också se vad den iranska regeringen gör. Den är en fascistisk aktör i världspolitiken. Den organiserar alla terrorister överallt. Den har en destruktiv kraft.

Sholeh: Så du menar att det är legitimt av USA att hota Iran? Jag förstår inte ditt resonemang.

Vahid: Jag är trött på de vänsterkonservativa värderingar vi har. Vänstern ska alltid vara antiamerikansk. Det är ett arv från att vänstern ingick i den ryska intressesfären. Om USA attackerar Iran kommer de vänsterkonservativa att på ett eller annat sätt förena sig med de islamiska fascisterna i Iran. Och det är fel. Vi ska aldrig någonsin gå samman med fascisterna – även om USA attackerar. De är värre än USA!

Nasser: För det första måste man ha en analys av USA:s och Israels roll i regionen. Israels säkerhet bygger på att andra länder i området är svaga och hålls nere. Iran är ett stort land med stora oljereserver och en stor marknad. Iran kan bli Mellanösterns handelscentrum, ännu mer än Gulfstaterna har blivit. Och så kommer USA att sätta proamerikanska liberaler vid makten.

Hur tror du att Iran kommer att försvara sig?

Nasser: Iran har en stor armé och stöd av andra, som Hizbollah i Libanon. Om det blir en markinvasion kommer självklart andra grupper att stödja Iran. Jag tror inte att folket kommer att försvara regimen, men man kommer antagligen att försvara landet precis som i Irak.

Shahram: En attack kommer att få katastrofala konsekvenser. Iran kommer i första hand att stänga av Hormuzsundet. Armén kommer att skicka missiler överallt, över Israel… det är bara att använda fantasin. Utvecklingen efter 11 september 2001 i USA, med ett permanent undantagstillstånd, kommer att upprepas i Iran: mer av inskränkningar i mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Snart är det presidentval i Iran och för första gången finns militärer på kandidatlistan. Anledningen till det är just det militära hotet. Ungdomar, kvinnor, intellektuella, alla oliktänkande betalar ett högt pris för det här hotet.

Sholeh: Det kan också vara så att den iranska regimen ser hotet som en räddning, en chans att hetsa upp folks nationalistiska känslor. På så sätt får man utrymme att genomföra ännu fler mord på oliktänkande och människor som höjt rösten de senaste åren. Oavsett om USA attackerar eller om mullorna vinner vid förhandlingsbordet så blir förlorarna det iranska folket.

Ska antikrigsrörelsen runt om i världen vara emot en attack?

Vahid: Det är komplicerat. Folk i Iran kommer inte att försvara regimen, det är uteslutet. Skulle ni försvara Hitler i Sverige? Skulle ni försvara era fascister här i Sverige?

Sholeh: Men vadå? Iran attackerar inte något annat land, Hitler attackerade hela världen. Irans regim är värsta diktaturen, men det finns en internationell lag och USA ska inte vara världspolis. Det är inte USA:s uppgift att läxa upp alla diktaturer de en gång i tiden själva stött.

Om det blir krig mellan USA och Iran, vem hoppas du vinner?

Sholeh: Svår fråga. Jag vill att man lämnar det iranska folket i fred. Jag kommer att stå på det iranska folkets sida – både mot USA och mot den regim som utsätter folket för förtryck. Dagens politik är inte så enkel att man kan välja sida. Ibland kanske man måste kämpa mot alla sidor.

Vahid: Iranska ambassaden har börjat snacka öppet om att alla iranier nu har samma intressen i försvaret mot USA. Det finns krafter som vill ha den här enade fronten. Men vänstern får aldrig gå ihop med Hizbollah (en av den islamiska regimens militära enheter, ”Guds parti”).

Om USA började bomba den iranska regimen, tycker du att det vore bra om regimen blev utplånad?

Vahid: Ja, på en gång. Men USA kan inte utplåna en regim.

De gjorde ju det i Irak.

Vahid: Det var tio politiska partier också. Inte bara USA.

Shahram: I dag var det en artikel i Washington Post om att (den regimfientliga iranska exilgerillan) Mujahedin redan har börjat användas av USA. Men det handlar inte om att USA kommer och befriar Iran, utan om ren traditionell kolonialism. Det är ingen ny kolonialism – det är klassisk, gammaldags 1800-talskolonialism.

Vahid: Hela problemet ligger i vad vi gör själva. Om vi bara säger att vi är emot USA händer det ingenting. Det iranska folket måste samlas runt en demokratisk plattform och krossa regimen – allt beror på oss!

Shahram, tycker du att vänstern i Iran återigen måste ta upp kampen mot imperialismen? Om Iran blir ockuperat – måste vänstern på nytt ropa ”marg bar Amrika!” (död åt USA) som 1979?

Shahram: Kanske inte i samma form, men det måste bli en kamp för befrielse. En kamp mot ockupationen och kolonialismen.

Så om det skulle bli ett väpnat motstånd mot en amerikansk ockupation i Iran, skulle du stödja det motståndet då?

Shahram: Jag kan tänka mig att åka ner och…

Sholeh: …delta…

Shahram: …delta i befrielsen!

Vahid: Det är den här biten jag tycker man ska problematisera. Ingen av oss bedriver någon väpnad kamp mot den värsta fascismen – den i Iran. Och så säger ni att vi ska gå och beväpna oss mot USA? Är iranska fascister snällare än amerikanska? Varför finns den här vänstertraditionen ”det är tredje världen och då ska vi försvara vilken skit som helst”? Iran är redan ockuperat av fascister.

Så det spelar ingen roll om det kommer en annan ockupation?

Vahid: Jo, det spelar roll. Men det är inte vänsterns uppgift att stå bredvid den värsta fascismen – mullorna – mot USA. Om vi ska förhindra ett krig så måste vi göra någonting själva mot regimen nu, innan någon annan gör jobbet åt oss. Och glöm inte att det är Iran som driver på den här konflikten.

Nasser: Jag tänker återigen på USA:s roll i Mellanöstern och i världen. Du säger att Iran är fascism och visst, islamismen är till sin natur och sitt sätt att styra ganska fascistisk. Men är det inte USA som skapar motsättningar?

Sholeh: Om amerikanerna hade lämnat det iranska folket i fred under 1940- och 50-talet skulle dagens läge vara helt annorlunda. Nu bromsar USA demokratiseringsprocessen än en gång: just när det iranska civilsamhället håller på att organisera sig underifrån kommer de igen. Hur många gånger ska de blanda sig i vår historia?

Vahid: Men vad ska vi göra då?

Sholeh: Du pratar om att vänsterrörelsen ska gå ihop med rojalister och alla andra, bilda en front för att störta den iranska regimen. Rojalisterna har fått luft under vingarna av USA, de passar väl in i USA:s nya plan för Mellanöstern: att skapa USA-trogna oppositioner. Men jag tänker aldrig ena mig med dem.

Finns det några i Iran som vill ha en amerikansk invasion?

Sholeh: Det är främst överklassen och en del av medelklassen. Situationen är ju ett helvete i Iran. En amerikansk invasion skulle vara en lösning för dem.

Vahid: Även en del av arbetarklassen.

Shahram: Det var stor skillnad på iraniernas reaktioner efter ockupationen av Afghanistan och efter ockupationen av Irak. När USA drev bort talibanerna var iranierna glada och sade: ”kan de inte komma och göra samma sak här?”. Men när de ser vad som pågår i Irak vill de inte att samma sak ska hända i Iran. En invasion kommer att skapa samma situation som i Irak: oberoende självständiga små grupper som gör motstånd lokalt.

Nasser: Man ska komma ihåg att efter de 25 år som gått har folket lärt sig att allt regimen säger ska man automatiskt vara emot. Som med Palestinafrågan – många vanliga iranier är ju emot Palestina bara för att regimen är för – och ibland kan man få en annan bild av USA också i Iran. Folk tänker att allt regimen säger om USA måste vara lögn.

Vahid: Det enda alternativet till ett krig är att vi iranier från olika grupperingar går ihop och bildar en provisorisk regering.

Menar du att detta ska hända inom några månader nu, innan USA eller Israel slår till?

Vahid: Det här snacket pågår överallt, det är inte bara jag som säger det.

Shahram: Men hur blir du av med regimen?

Vahid: När olika politiska grupperingar samlas så att de har stöd från hela befolkningen kan man gå ut i generalstrejk i en vecka.

Shahram: Hur vet du det? Det här är en vacker bild, men jag tror inte på den.

Vahid: Om vi inte närmar oss den vackra bilden kommer USA eller någon annan att göra det – och vad ska vi göra mot kriget? Skriva artiklar? Inte ens miljoner demonstranter lyckades stoppa attacken mot Irak.

Tror ni att krigsrisken verkligen kan undanröjas om Iran fick en demokratisk regim? Skulle USA och Israel inställa alla krigsplaner då, även om regimen fortsatte att ha kärnkraftsanläggningarna?

Vahid: Ja! Till hundra procent. Det är den nuvarande iranska regimen som utgör ett hot för hela området och som driver USA mot en attack.

Iran får skylla sig självt alltså?

Vahid: Ja, det är Iran som är drivande i det här.

Är det Iran som är den aggressiva makten?

Vahid: Iran är den aggressiva makten.

Shahram: 1981 bombade Israel Iraks kärnkraftsanläggningar. Det var just då Saddam hade full uppbackning av USA. Oavsett vilken regim som har makten i Iran kommer USA och Israel att attackera, så länge Iran försöker skaffa kärnkraft.

Sholeh: USA:s hot försvinner först när Iran börjar lyda USA. Och det här med demokrati – är Pakistan ett demokratiskt land? Är Saudiarabien ett demokratiskt land? Nej. Jag går inte på – jag tror inte att någon gör det – att USA är ute efter en demokratisering av området. USA tänker inte på det iranska folkets intressen.

Nasser: Självklart ligger islamismen och USA-imperialismen mycket närmare varandra ideologiskt, så om det kommer en vänsterregering till makten i Iran kommer motsättningarna med USA att bli ännu större. Det är en av anledningarna till att de flesta regimer i Mellanöstern ser ut som de gör: USA har sett vänstern som det största problemet och de regimer som nu finns har kommit till genom att rensa ut vänstern.

Vahid: Så länge Sovjet fanns stöttade och försvarade USA islamistiska fascister i Mellanöstern. Men nu finns inte Sovjet längre. Vi måste säga hej då till den gamla synen att USA alltid är för diktatur och mot demokrati. USA kan tjäna mer på ett demokratiskt Iran än på ett diktatoriskt Iran. Varför ska vi vara mot ett demokratiskt Iran?

Sholeh: Det är inte amerikanernas uppgift att bestämma hur iranier ska ha det. Kanske vill iranierna ha mullorna?

Vahid: Vem vill ha kvar mullorna?

Sholeh: Jag menar teoretiskt – om en majoritet av iranierna vill ha kvar mullorna, är det då USA:s uppgift att komma och ändra på det?

Vahid: Det är min uppgift, din uppgift, Nassers uppgift, Shoras uppgift!

Sholeh: Iran åt iranierna. Punkt slut!

Shahram: Hörde ni den här amerikanske generalen i San Diego härom veckan som sade att det var kul att döda männen i Irak som slår sina kvinnor? Det var nästan exakt samma formulering som under den brittiska ockupationen av Indien: den vite mannen kommer för att befria den svarta kvinnan från den svarte mannen. Herregud, hur kan man förbise alla dessa signaler som de här kolonialmakterna ger?

Vahid: Nej, kolonialmakterna har ändrat strategi – de kommer in på ett annat sätt nu. Ta Sverige som exempel, kommer USA-imperialismen att ockupera Sverige? Nej – och varför inte? För att Sverige är ett demokratiskt land.

Sholeh: Nej, för att Sverige inte ligger i Mellanöstern.

Vad kan svenska grupper konkret göra för att stödja progressiva rörelser i Iran och få till stånd en förändring?

Shahram: Med Irak som exempel förstår man vikten av att organisera, mobilisera och skapa opinion mot kriget. Vi ska göra ännu mer än när det gällde Irakkriget för några år sedan. Vi måste arbeta ännu hårdare för att förhindra ett krig.

Vahid: Den stora hjälpen som utländska krafter kan ge är att trycka på iranier för att de – och det handlar om månader – ska gå samman och ta över sitt land med sina egna händer, med sina egna hjärnor. Annars blir det bara tomma slagord i luften. Iranier måste bilda en provisorisk stat som tar fram en ny lag, en ny konstitution, en ny riksdag. Den kan kontrollera att inget blodbad sker.

Nasser: Ska jag vara ärlig så vet jag inte hur man ska göra. När vi pratar om svenska politiska grupper är de ganska svaga. Har svenska fackföreningar kraft kvar att solidarisera sig med iranska fackföreningar? Det hade varit underbart.

Sholeh: Det gör mig kritisk mot vänsterrörelsen i världen att det är så här… Det tog sju, åtta år innan man stoppade Vietnamkriget, men man gav inte upp. Med Irak gav vi upp fort. Vi hade världens största demonstrationer i början, men det värsta händer ju nu under ockupationen. Allt som sker i världen just nu är så äckligt att man inte orkar röra i skiten! När det gäller Iran kan det handla om att uppmärksamma allt det motstånd som pågår i landet – ofta helt osynligt – och stödja ickestatliga, självständiga rörelser. De politiska partierna får klara sig själva. Det är gräsrotsrörelserna vi måste stödja.

Publicerad
4 days sedan
Jona Elings Knutsson är läkare, kolumnist och författare. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Vendela Engström

Jona Elings Knutsson:
Var är solidariteten bland de andra facken?

Vill byggarbetare, handelsanställda eller metallare inte ha en fungerande sjukvård? Tycker
de att saker som rast är trams? Det är lätt att få det intrycket när det uteblivna stödet för Vårdförbundets stridsåtgärder är kompakt. Det skriver Jona Elings Knutson i Arbetaren och efterlyser en bred facklig solidaritetsrörelse, både bland vårdarbetare och andra yrkesgrupper.

Låg utbildning och tom plånbok ökar risen att bli sjuk, skadad och att dö i förtid. De som bäst
behöver sjukvård är alltså sannolikt LO-medlemmar. Vårdförbundet har ensamma tagit
ansvar för att rädda sjukvården genom övertidsblockad och strejk. Ändå är tystnaden
skrämmande påfallande från LO-förbunden.

Vill byggarbetare, handelsanställda eller metallare inte ha en fungerande sjukvård? Tycker
de att saker som rast är trams?

Att planerad ständig övertid inte är så mycket att hetsa upp sig över, i alla fall inte när det gäller sjuksköterskor?

Sjukvården står inför kollaps

Det är lätt att få det intrycket när det uteblivna stödet för Vårdförbundets stridsåtgärder är kompakt. I hierarkist styrda fack så som Byggnads, Handels och Metall är det förvisso inte medlemmarnas sak att bestämma om stöd, men resa krav på de egna organisationerna är knappast omöjligt.

Den offentliga sjukvården står inför en kollaps. På vissa håll är kollapsen redan ett faktum.
Ja, jag tittar bland annat på er, Region Västernorrland. Samtidigt har allt fler svenskar privata
sjukvårdsförsäkringar som ger gräddfil till sjukvård. Dessa allt fler svenskar är inte de som
behöver vården mest. Tvärtom är det människor med pengar, det vill säga, med bättre hälsa
och längre förväntad livstid.

Vårdförbundets stridsåtgärder är helt nödvändiga för att få behålla och kunna rekrytera personal till den offentliga vården. För alla där månaden räcker längre än lönen är således Vårdförbundets kamp en fråga om hälsa eller sjukdom, liv eller död. Det tycks inte bättre än att den svenska arbetarklassen drabbats av suicidala drag.

Fack som inte kan stava till solidaritet

Att Läkarförbundet mumlar något otydligt om Vårdförbundets kamp förvånar inte ett dugg. Det är knappast något stridbart fack, utan har tvärtom sedan länge accepterat reallönesänkningar och kraftigt försämrade arbetsvillkor för de egna medlemmarna.

Att Kommunal som organiserar undersköterskor heller inte varit synliga i konflikten förvånar kanske mer. Å andra sidan har undersköterskornas villkor förblivit usla utan att Kommunal brytt sig nämnvärt. Kanske ser de också sjuksköterskorna som mer priviligerade efter förhållandevis lyckade år av kamp, där åtminstone lönerna höjts.

Och om Kommunal skulle stötta Vårdförbundet tydligare i strejken kan de egna medlemmarna komma att kräva liknande åtgärder. Och det verkar Kommunal alldeles ointresserade av. Med fack som inte kan stava till solidaritet är det dags för oss alla att steppa upp.

Delta i Vårdförbundets demonstrationer! Gå med fika till strejkvakterna! Använd sociala medier!
Kräv åtgärder från ditt eget fack! Gör allt som står i din makt, åtminstone om du förväntar
dig att bli omhändertagen om du blir sjuk eller skadar dig.

En förlust för Vårdförbundet riskerar att göra klassklyftan i hälsa allt djupare. En tom plånbok ska inte vara synonymt med sjukdom, smärta och död. Det är inte svårare än så. Det här handlar om själva livet.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Shabane Barot om hur valaffischerna vare sig vi vill eller inte flyter runt i vårt kollektiva (o)medvetna. Foto: Janerik Henriksson / TT, Julia Lindblom

Shabane Barot:
Parodisk upptagenhet vid gränser

EU-valet är över och resultatet innebär en liten utandning trots de fascistiska partiernas framgångar i södra Europa, skriver Shabane Barot men menar att kampanjbilderna och budskapen med fokus på gränser som har förmedlats ändå skvalpar runt i vårt kollektiva omedvetna och kommer att segla upp igen i framtiden.

Min psykolog liknar de ”ohjälpsamma tankar” som kan segla upp i huvudet ibland vid EU-valaffischerna som kantar innerstadens gator. ”Man måste fråga sig – betyder de här budskapen någonting överhuvudtaget? Behöver jag lyssna på dem?” 

Jag tycker liknelsen är briljant: valaffischerna som en manifestation av det skräp som flyter runt i vårt kollektiva (o)medvetna. Upptagenheten vid gränser är parodisk: “Gränser och frihet” (KD), “Håll gränsen mot förtryckarna” (C), “Sätt gränser för kriminella – inte för polisen!” (M) 

Floskler och tomma ord

”Mest floskler och tomma ord” konstaterar en mediavetare intervjuad i Dagens Nyheter den 19 maj. Men ”Gränser och frihet” är inte bara nonsens eller en floskel – det förmedlar KD:s politiska vision. Gränser för vissa – frihet för andra. 

Affischernas bildspråk är minst lika intressant som innehållet i partiernas valslogans. En vän som arbetar med och forskar inom grafisk design uppmärksammar mig på estetiken i Sverigedemokraternas kampanj. 

Hon har fotat av en bildsvit bestående av fyra stora affischer som hänger intill varandra nere vid tunnelbaneperrongen i Skanstull. Här ser vi en grupp mörkhåriga män i en upploppssituation: kravallstaket och brinnande polisbilar figurerar i bakgrunden. Rad efter rad av pixliga tegelstenar ställs upp framför männen, tills hela bildytan är täckt av en hög blå mur med texten ”Mitt Europa bygger murar – Mot invandringskaos, mot gängkriminella, mot islamister”. 

Utseendet på de blåa byggstenarna för tanken till TV-spelet Minecraft och målgruppen verkar vara just barn och unga. Sverigedemokraterna blev också största parti i skol-EU-parlamentsvalet med 24,5 procent av rösterna. 

Total avsaknad av progressiv politik

I valrörelsens slutskede passerar jag en av Liberalernas affischer, som är utformad av den ukrainska illustratören Nataliia Mykhailetska. Estetiken är tydligt influerad av 1930-talets politiska propaganda. 

Den svenska och ukrainska flaggans färger dominerar det rum som avbildas, där tre individer med kraft försöker trycka igen en blå dörr som står på glänt. Genom den öppna springan är en hord rödfärgade manskroppar på väg att tränga in. De klättrar nästan över varandra och har alla identiska ansiktsdrag: en stiliserad Vladimir Putinmask. Bildspråket efterliknar på ett uppenbart sätt den antikommunistiska propaganda som spreds i Tredje riket och i USA under kalla kriget.

”Blågul solidaritet” är också en dubbeltydig paroll – solidaritet med Ukraina men nog anspelar Liberalerna även på en exklusivt svensk solidaritet.

Socialdemokraternas valaffisch ”Gör något stort” är i sin tur enkelt komponerad med vit text mot röd bakgrund, en blinkning till partiets och arbetarrörelsens historia. I de åtföljande bilderna på Magdalena Andersson klädd i tweed stående vid sitt skrivbord, eller sittande framför detsamma flankerad av toppkandidaterna Heléne Fritzon och Johan Danielsson, råder dock en total avsaknad av progressiv symbolik. 

Det är en påtagligt proper, iögonfallande vit trio som avbildas: Fritzon är klädd och friserad som en moderat på Bo Lundgrens tid, i pärlhalsband och sober dräkt, medan Magdalena Andersson ser ut mest som en rektor. Bildernas dissonans med parollen ”Gör något stort” blir plågsam – här finns ingen folkrörelse i sikte. 

Oinspirerat har fungerat

När jag cyklar hem från jobbet möter jag MUF som delar ut flyers på Karolinska institutets campusområde och Thomas Tobé vars ansikte pryder baksidan på varenda blå innerstadsbuss som passerar. Tidögängets affischer kantar cykelbanan hela vägen fram till Mälarhöjden, där blommande syrénbuskar skärmar av villaträdgårdarna från gatan. 

I Bredäng verkar dock ingen till höger om Centerpartiet tycka att det är mödan värt att affischera. Vi föräldrar till vänster om Vänstern skrattar lite på väg hem från skolan åt den mysiga bilden på Jonas Sjöstedt och Nooshi Dadgostar där parollen ”Är du trött på högerpolitiken” påminner väl mycket om klassiska reklamslogans i stil med ”Är du trött på din dåliga andedräkt?” eller  ”Är du trött på diskmedel som inte gör jobbet?”. 

Samtidigt kör Miljöpartiet helt oinspirerat på parollen ”Klimatet klimatet klimatet”, men det verkar ha fungerat i alla fall. 

Valet, vars resultat innebär en liten utandning trots de fascistiska partiernas framgångar i Italien, Frankrike och Tyskland, är över för den här gången. 

Kampanjbilderna och budskapen som förmedlas skvalpar dock runt i vårt kollektiva omedvetna och kommer att segla upp igen, forma och ta form av de politiska konflikter vi har framför oss. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och dotter. Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga gamla dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

Tisdag 18 juni, kl: 08:19

Igår fyllde Sama 10 månader. Tänk, snart är hon ett. Långt från sitt hem, sin säng, sina kläder och leksaker.

Hon är mitt solsken och varje morgons ljus. Hon vaknade och sjöng med sina obegripliga ord men med en vacker och glad melodi.

Efter att jag städat upp i rummet åt vi kokta ägg till frukost. Sedan gick vi över till våra grannar som har en katt med samma namn: Sama.

Min dotter verkligen älskar den lilla varelsen. När hon träffar katten är det som hon får syn på en vän hon inte sett på flera år. Hennes ögon fylls av nyfikenhet och hon skyndade sig fram för att klappa och leka.

Det var trevligt att vara där och när vi kom tillbaka somnade Sama och jag pratade med mamma och mina syskon för att kolla hur de mådde. Vi bytte nyheter och uppdaterade oss om läget. Tyvärr inget nytt om vapenvila.

Jag saknar mitt riktiga hem. Varje hörn av det saknar jag. Det är en stor sorg för mig att vi tvingades lämna allt och jag önskar att jag bara för en dag fick gå tillbaka i tiden och leva som vi gjorde där innan kriget.

Det kommer hela tiden minnen. Från tidigare storhelger som alltid var fyllda av utflykter och lycka, till skillnad från nu då allt bara känns fattigt.

Jag hoppas att jag i framtiden inte kommer att minnas den här perioden. Och jag hoppas på nya, bättre dagar för att glömma all smärta och sorg.

Sama vaknade och vi lagade pasta med grönsaker.

Grannen kom över och vi drack te och pratade.

Senare på kvällen satt jag med min man och pratade. Vi delade våra minnen och bad till till gud om bättre tider. 

Den här dagen slutade verkligen i en märklig blandning av sorg och glädje.


Lama Majdi

Söndag 16 juni, kl: 21:26

Idag är det söndag den 16 juni, den första dagen av Eid. Jag vaknade vid 06 till de vackra ljuden av takbeer, men på grund av min djupa sorg gick jag tillbaka till sängen och somnade om- det finns inte längre någon glädje för Eid. Två timmar senare vaknade jag till igen, kollade Samas blöja och förberedde frukost: Lite te och ostsmörgåsar. Jag gjorde gröt till Sama och vi lekte tillsammans med hennes leksakspolisbil. Hennes skratt är vad som ger Eid dess smak.

Hon fick ta ett bad och jag klädde henne i sina finaste kläder.

Min man och jag gjorde oss i ordning för att besöka våra grannar, vi hade en trevlig stund med dem och sedan åkte vi till min familj och spenderade dagen med dem.

Resan hem var svår med utmanande transporter.

Det var en händelserik och tröttsam dag där Sama träffade många vänner, lekte med katter, vandrade bland tälten och satt under olivträden med sin farfar för att njuta av den friska luften. Och så slutade ännu en dag.


Lama Majdi

Söndag 16 juni, kl: 21:25

Förlåt för att jag inte skrivit förrän nu. Men det har varit en intensiv helg full av händelser eftersom det är Eid och jag har träffat familj och vänner.

I lördags var det Arafat-dagen, när pilgrimerna står på berget Arafat. Min dag började klockan 02:30 med att förbereda suhoor, göra smörgåsar med ost och gurka. Jag borstade tänderna och tvättade mig för Fajr-bönen.

Sama vaknade klockan 8 på morgonen, och började dagen med lekfulla upptåg för att väcka sin pappa så att de kunde leka tillsammans. Jag förberedde frukost åt Sama och matade henne medan vi lyssnade på hennes favoritsånger. Hon började leka och försöka gå, jag städade rummet och gick till köket för att diska och städa upp.

Sama började gråta och behövde en kort tupplur. Jag vaggade henne, sjöng en vaggvisa, och hon somnade fridfullt.

Medan jag satt med min man, tänkte vi tillbaka på det förflutna, en dag fylld med händelser från tidigare år. Jag brukade städa huset, förbereda kakor, gå och köpa choklad, Eid-godis och juicer, och sedan återvända hem för att dekorera inför Eid.

Mitt i minnena fick jag ett samtal från min mamma som frågade hur vi mådde och önskade oss en glad Eid. Ljuden av takbeer steg över allt annat, men i alla fall kom Eid till oss—jag kan inte bära det. Jag förlorade mitt vackra hus fullt av minnen. Min lilla dotters gråt väckte mig ur min sömn på grund av den intensiva värmen.

Jag förberedde frukost, okrasoppa. Trött, en lång dag väntade under den obarmhärtiga hettan, att ta hand om ett barn i behov mitt under fastan visade sig vara utmanande. När iftar-tiden kom vid 8 på kvällen, bad jag för att återvända till vårt förstörda hem, att kriget skulle ta slut, för tålamod med denna prövning, och för min familjs säkerhet. Jag dukade upp iftar-bordet med soppa, bröd, vatten, dadlar. Jag avslutade städningen när Maghrib kom. När det var läggdags kunde Sama inte sova på grund av den intensiva hettan. Jag försökte kyla ner henne, tvättade hennes händer och ansikte tills hon äntligen somnade, vilket lämnade mig utmattad. Jag bytte kläder och min man kom med lite anis, och jag gick och lade mig. Jag hade bett en vän att delta i en TikTok-livestream för att stödja vår kampanj, men jag var för trött. Jag bad min man att ta min plats. Han gick med och vi fick lite stöd.


Lama Majdi

Lördag 15 juni, kl: 10:44

En dag som började med en blandning av optimism, tack vare att vi närmar oss Eid och förhoppningen om eldupphör, men samtidigt sorg över allt som pågår runt om oss. Jag började med att storstäda vårt rum och satte ner min dotter i gåstolen som hon fick leka av sig.

Frukost med falafel och humus. Samtidigt fortsätter svälten i norra Gaza tillsammans med bombningar och förstörelse här i de södra delarna: Det finns verkligen ingenstans att fly längre.

Till lunch åt vi vår älskade palestinska rätt Ruz al-Quadra. Min dotter gillade det.

Imorgon är det Arafah-dagen, som föregår Eid, då de flesta muslimer fastar.

Jag ställde klockan på 02:15 för att vakna till suhoor, som ger oss den nödvändiga styrkan och uthålligheten att fasta under hela dagen. Åt en ostsmörgås med lite gurka. Sedan somnade jag om igen med hopp om att bättre dagar är på väg.


Lama Majdi

Fredag 14 juni, kl: 09:37

Jag vaknade tidigt igår av Sama grät. Hon måste ha drömt för jag vet inte vad som fick henne att gråta så mycket. Vi gick upp och gjorde kamomillte, jag är förkyld och det fungerar och medan jag drack så lekte Sama med de leksaker vi lyckades få med oss innan vi blev fördrivna från vårt hem.

Hon fick hummus till frukost och fortsatte sedan att leka på golvet medan jag städade upp.

Vid lunch kontaktade jag några vänner som är oroliga över vår situation. Sama somnade igen men vaknade ganska snart, skrämd av ljudet från beskjutningen i kvarteret bredvid. Jag fick krama henne länge för att lugna. Sedan lekte hon tyst och trött.

Jag tittade på telefonen i hopp om ett eldupphör eller några goda nyheter, men fann inga. I stället fick jag veta att de verkar vara en upptrappning på gång även i Libanon och det gör mig ännu mer deprimerad. 

Min man, som är bra på att lyssna, försöker ge mig hopp och säger att det kommer att bli bättre.

Till lunch stekte vi tomater, ett gammalt palestinskt recept från förr. Sama fick för första gången smaka och hon gillade det verkligen.

På eftermiddagen ringde min syster och ville ses. Vi möttes här utanför och hon blev verkligen överraskad över hur mycket Sama vuxit sedan sist.

Jag återvände till rummet där vi bor, vår tillfälliga tillflyktsort, och pratade med mamma en stund innan vi åt middag. Somnade tidigt.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och sin åtta månader gamla dotter. Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

Torsdag 13 juni, kl: 08:14

Igår när jag vaknade upptäckte jag att min dotter fortfarande sov. Jag hann scrolla igenom mina sociala medier för att kolla hur det går med mina kampanjer. Många visningar men tyvärr dåligt med stöd.

Sama, min dotter alltså, vaknade och vi lekte en stund tillsammans innan vi bytte om och åt frukost. Falafel och te medan min man gick ut för att skaffa bröd.

Efter att jag städat ordning rummet och sett hur Sama fortsätter att kämpa för att lära sig gå så somnade hon på nytt utmattad av ansträngningarna.

Vi fortsatte då att planera för hur vi ska gå vidare med kampanjen att ta oss härifrån.

Det finns en organisationen som hjälper Gazabor med sådana saker, kampanjer på sociala medier alltså.

Till lunch lyckades jag göra några ostpajer som vi åt innan vi gick ut en sväng. Min man hämtade vatten medan jag rullade runt Sama i vagnen på den närliggande marknaden.

Senare på eftermiddagen satt jag tillammans med våra grannar och pratade. Väl hemma igen föll Sama i djup sömn.

Förhandlingarna verkar fortfarande pågå men under tiden lider folk av hunger, bombningar och förstörelse.

Jag försökte göra popcorn. Det misslyckades. Jag antar att det var dålig kvalitet, men till slut fick jag ändå ihop till en liten skål.

Pratade också med min mamma under kvällen. Vi hade inte haft någon kontakt på hela dagen på grund av att telefonnätet låg nere. Det känns viktigt att försäkra sig om att hon och resten av familjen är okej.

Efter det gick jag och lade mig till ljudet av bomber och flygplan. Sama vaknade flera gånger under natten, ljuden skrämmer henne, men jag lyckades trösta henne och hon kunde ganska snabbt somna om.

Lama Majdi

Onsdag 12 juni, kl: 10:20

Återkommande dagar av tråkig väntan på det faktiska resultatet av förhandlingarna som nu pågår. Bägge parter med klausuler och reservationer som de vill ha med. Samtidigt fortsätter beskjutningen och eldstriderna tycks aldrig avta. Varje gång ny förstörelse och nya offer. Överallt i hela Gaza…

Dagens lunch bestod av potatis med tahini, risk och några gröna paprikor jag fick tag i: Det smakade bra. 

Däremot finns det fortfarande många varor som är otillgängliga, som till exempel rengöringsmedel och fryst kött. Priserna är dessutom ofattbara. En liter bensin eller ett kilo gas till matlagning: 25 dollar. Knappt någon har råd.

Men som al-Shafi´i (Muhammed ‘Idris ash-Shafi’i född 767 och död 827 och den person som tillskrivits grundandet av den tredje största sunnitiska rättskolan, reds anm.) ”Svårigheterna kommer inte att vara för evigt, och lättnaden kommer där efter, även om jag en dag trodde att det aldrig skulle ta slut.”

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Victor Pressfeldt och polis på plats i samband med tältprotest i Lund.
Victor Pressfeldt, frilansjournalist och doktorand i historia samt medlem i Academics for Palestine, är kritisk till hur media rapporterade om vräkningen av studentlägret. Foto: Victor Pressfeldt/ Johan Nilsson, TT Kollage: Arbetaren

Victor Pressfeldt dömer ut hur media hanterar polisens uppgifter

Victor Pressfeldt, doktorand i historia, har följt studentlägret Palestinagård i Lund och delat filmer från protesterna på den sociala medieplattformen X. Han är kritisk mot de stora mediehusens hantering av polisuppgifter vid protesterna för Palestina.

Inför doktorspromoveringen förra fredagen upplöstes tältlägret Palestinagård, som var beläget i parken Lundagård i centrala Lund.

Tidigt på torsdagsmorgonen gav polisen en ordningshållande befallning till dem som tältade i parken att flytta på sig. Beslutet ledde till protester, som fortsatte både under torsdagen och fredagen i samband med doktorspromotionen i Lunds domkyrka.

Victor Pressfeldt, frilansjournalist och doktorand i historia samt medlem i Academics for Palestine, har funnit det angeläget att dokumentera det som skett i Palestinagård. Han har personligen varit närvarande i lägret nästan alla de 17 dagar det existerade och genomfört intervjuer med flera av studenterna.

– Jag upplever att det här är en historiskt unik situation. Det liknar 1968 som brytpunkt, det är en sån global rörelse, säger han.

Victor Pressfeldt är imponerad av både lägrets organisation och de demokratiska beslutsprocesserna. Han har också följt dialogerna med universitetet, där studenterna bland annat har arbetat för att få universitetet att lova att avsluta samarbeten med de israeliska institutioner som är involverade i ockupationen.

– De här dialogerna avbröts rätt hätskt med att två representanter som hade möten med rektorskansliet som satt och väntade på en ny mötestid blev utkastade. De blev nedsläpade för trappan med huvudet före, berättar Victor Pressfeldt.

Vill inte ha dialog med studenterna

Studenttidningen Lundagård har frågat universitetsledningen varför de inte vill ha en dialog med studenterna och fått följande svar från Anna Johansson, pressansvarig vid universitetsledningens stab.

”Demonstranterna har med all tydlighet framfört sina krav och åsikter och vi har hört dem. Vi uppfattar inte att flera möten med dem kommer att leda vidare i någon konstruktiv riktning. Studentinflytandet vid Lunds universitet är omfattande. Universitetsledningen kommer framöver att prioritera dialog och möten innanför ramarna för det organiserade studentinflytandet. Det innebär att LUS är den part som för fram de samlade studentkårernas talan till universitetsledningen och dem som ledningen för dialog med. Alla studenter vid Lunds universitet som har ett engagemang kan kanalisera detta via kårerna.”

En JO-anmälan har uppförts då demonstranterna inte tycker att LU uppfyller sin skyldighet som statlig myndighet, eftersom de inte svarar på inkommande frågor. Något Anna Johansson svarar Lundagård att universitetet inte har några synpunkter på.

Tidigt på torsdagsmorgonen uppmanas de som tältar att lämna Lundagård. Foto: Johan Nilsson/TT

Polisen upplöste lägret

I och med polisinsatsen som inleddes under morgonen torsdagen den 30 maj i Lundagård upprättade polisen ett PL 24 område, vilket innebär att allmänheten förbjuds vistas i ett specifikt område.

– Det var en icke tillståndsgiven allmän sammankomst, stör man inte ordningen eller säkerheten så gäller grundlagen om yttrandefrihet. De var där från den 14 maj. Men den 31 maj fanns det en tillståndsgiven offentlig tillställning på platsen. Det har de vetat hela tiden, säger Thomas Johansson på polisen.

Victor Pressfeldt var snabbt på plats och följde händelserna som utspelade sig under torsdagen och de efterföljande dagarna. Han beskriver hur såväl media som lärare och studenter strömmade till platsen och stod utanför avspärrningarna.

Dock var det svårt för honom att se exakt vad som pågick bakom polisens bilar, som han menar skymde sikten in mot lägret där de som inte följt polisens befallning frihetsberövades.

– Det verkar ha varit väldigt förvirrat, olika bud och megafonen hördes inte så bra, säger Victor Pressfeldt, som hävdar att alla som ville gå från lägret inte tilläts lämna området, utan hindrades av polisen från att följa polisens egna befallning. En uppgift som tillbakavisas av polisen.

– Det är inte sant, säger Thomas Johansson till Arbetaren.

Enligt polisen delges totalt 41 personer misstänksamma för ohörsamhet mot ordningsmakten, varav 27 personer kördes till arrester runt om i Skåne.

Felaktig anklagelse om flaskkastning

I efterspelet till att tältlägret upplöstes bevittnade Victor Pressfeldt några scener där det han själv såg på plats skiljde sig från polisens initiala rapporter, som snabbt spreds i media.

– Lite före lunch händer en situation utanför AF-borgen i Lund. Helt plötsligt smäller det till och de försöker gripa åskådare som ropat slagord och filmat. Jag ser hur polisen tar stryptag med en batong på en kille och brottar ner någon. 

I samband med att lägret tvingas flytta uppstår tumult. Polisen har anmält sig själva utifrån ett av de filmklipp som delas på sociala medier. Nu ska avdelningen för särskilda utredningar, utreda ingripandet.
Foto: Johan Nilsson/TT

Att få ambulans till platsen var svårt då Victor Pressfeldt säger att ambulansen meddelade att polisen fick avgöra om de skulle komma till platsen.

– När ambulansen kom ropades det arga saker mot polisen. Det är utifrån den situationen som polisen anklagade en av de personer som vårdades för att ha kastat flaskor på ambulanser. Detta blev direkt en toppnyhet på SVT.

Victor Pressfeldt ringde ambulansens ledningscentral som uppgav att inga flaskor kastades, men eventuellt en blomknopp. Detta fick han reda på vid 15-16 tiden på torsdagen. När han ringde upp polisen lite senare på eftermiddagen tog även de tillbaka uppgiften. 

– Trots det cirkulerar det är det en stor nyhet vid 21-nyheterna. Även nästa dag är den kvar i de flesta större medier. 

Det var Thomas Johansson, presstalesperson på polisen, som sade till journalister att en flaska hade kastats.

Folk strömmar till och det uppstår protester när Palestinagård tvingas flytta. Foto: Johan Nilsson/TT

– Ambulanspersonalen upplevde att det var väldigt aggressiv stämning och att en person kastar något. Det var jag som förmedlade uppgifterna om att det skulle ha varit en flaska som kastades. Men de uppgifterna backade vi från efter en timme, säger Thomas Johansson.

Att det inte var någon flaska som kastades innebär inte att det inte var blåljussabotage, uppger Thomas Johansson. Detta eftersom ambulanspersonalen avbröt sin insats, då de upplevde att de inte kunde arbeta i situationen.

I den situationen misstänktes tre personer för blåljussabotage.

SVT: “nåddes sent av informationen”

Enligt Thomas Johansson så backade man alltså från uppgifterna efter ungefär en timme.

Något som han menar att han kommunicerade till SVT:s reporter på plats och som man även kunde få reda på genom att ringa till polisens mediacenter.

Protesterna fortsätter under fredagen då doktorspromoveringen ägen rum i Lunds domkyrka.
Doktorn David Alcer, fysik, hade med sig en palestinaflagga och möttes av applåder och jubel av demonstranterna. Foto: Johan Nilsson/TT

SVT Skåne som rapporterade om händelserna, nåddes dock inte av informationen förrän på kvällen.

– Det kom inte oss till del. Då hade vi ändrat det direkt. Polisen dementerade inte uppgiften om kastad flaska till oss under torsdagskvällen. Vi sökte polisen under hela kvällen men fick ingen dementi, uppger Göran Eklund, redaktionschef på SVT Skåne.

Griper demonstranter

På lördagen följde Victor Pressfeldt med på en demonstration. Han gick längst bak i tåget med Emily, en av personerna som varit aktiv i lägret och haft mycket dialog med polisen.

– Vid ett tillfälle vänder sig Emily om och riktar megafonen mot en polisbuss som krypkört bakom demonstrationen. Hon skanderar mot polisbussen. Jag slår på kameran, och när jag räknar i efterhand så ser jag att hon står stilla i tre sekunder. 

Polisbussen slog då på blåljus varpå Emily flyttade sig. 

– Polisbussen stannar och de tar upp sidodörren, rusar ut och Emily börjar skrika ”I’m sorry, I’m sorry”. Och så lyfter de upp henne och bär in henne i bussen.

Victor Pressfeldt beskriver att folk ropade och filmade, men ingen använde våld. Emily kördes iväg och demonstrationen fortsatte.

Emily blir gripen för blåljussabotage och narkotikabrott. Först går polisen ut med att en person suttit framför bilen, vilket de sedan tar tillbaka och ändrar till att personen stått framför polisbilen. Något även SVT rapporterat om.

Thomas Johansson på polisen vill inte kommentera förundersökningen.

– Det är en sak vad ett utsnitt i en film på sociala medier visar. Låt oss se var det här landar, säger han.

“Helt uppdiktat”

– Detta är den andra anklagelsen om blåljussabotage som går ut via presstjänsten på två dagar som är helt uppdiktad. Återigen flashas det ut i nyhetsmedia.

Victor Pressfeldt tycker att det är oroande att polisen går ut med felaktig information.

– Man börjar undra om det finns en systematik här, är man vana att rikta sådana här anklagelser mot andra grupper i samhället som inte har en lika stark röst? 

Victor Pressfeldt pekar på att studenterna på Lunds universitet är resursstarka individer.

– Gör man såhär i Rosengård så kanske man kommer undan med det.

För Victor Pressfeldt är det viktigt att dubbelkolla källor och vara källkritisk, samt dubbelkolla med en oberoende part.

– Jag blir frustrerad när jag pratar med journalister från de större mediehusen som menar att om polisen går ut och säger något så måste vi rapportera det. Min bild av journalistik är att det är att man inte ska göra det, utan att uppgifterna ska kontrolleras.

Victor Pressfeldt har spridit material på sociala medie-plattformen X. Klippet där Emily stannar till framför polisbilen och sedan blir inburen i den har fått över en miljon visningar.

– Jag vet inte vad som hänt om jag inte hade haft den spridningsmöjligheten. Det gör mig lite rädd.

Polisen: “Första uppgifterna är skissartade”

Arbetaren frågar Thomas Johansson på polisen hur det kunde förekomma felaktiga uppgifter från polisen.

– Vi ska naturligtvis alltid lämna korrekta uppgifter. Men generellt är de första uppgifterna när vi arbetar ofta väldigt skissartade, i takt med att vi arbetar blir det tydligare och tydligare. När vi fick veta att det inte var en flaska så backar vi från de uppgifterna. Nästa steg är att det ska utredas. Vi tittar på bilder, vi tittar på film, vi förhör de inblandade och vittnen. Det är så polisen arbetar. Nu pågår utredningsarbetet.

Vad tänker du om oron för att detta sker ofta och vad som skulle hänt om personer inte varit på plats och filmat?

– Det ska man inte vara orolig för. Polisens jobb handlar inte om att sätta dit folk utan att klarlägga vad som har hänt, det kan ju lika gärna leda till att misstankar läggs ned. I dag har ju väldigt många poliser kroppskameror så att mycket finns dokumenterat.

Det skapar ju en bild av demonstranterna när man säger att de kastar flaskor. Bör man bli mer försiktig när man inte har koll?

– Svaret är ju egentligen ja. Sedan är ju saken såhär att jag står på plats och har femton reportrar framför mig som frågar om flaskan. Jag hade kunnat svara “Inga kommentarer, ni får vänta tills utredningen är färdig”. Jag tror att många redaktioner har en kunskap om att initiala uppgifter är just det. Samtidigt så ska vi inte ge felaktiga uppgifter, och vi backade från dem direkt.

SVT svarar på kritiken

Arbetaren frågar även SVT om varför de publicerat uppgiften om att en flaska kastats. En uppgift som visade sig vara felaktig.

Göran Eklund, redaktionschef SVT Skåne. Foto: SVT

Finns det anledning att bli försiktigare med att publicera uppgifter från Polisen utan att dubbelkolla med en annan part, med tanke på att den här bilden kom ut i Aktuellt vid 21 trots att polisen vid tidpunkten backat från uppgifterna?

– Vår hållning är att kolla så långt det är möjligt och ange källa och vara noggrann med att berätta att det är polisen som sa det här, vi slog inte fast att det var såhär. Vi ska alltid förhålla oss skeptiska till uppgifter och vara transparenta med vad vi vet och inte vet. Till exempel att påståenden får stå för den personen, eller den myndigheten. Hade vi haft anledning att tro att den där uppgiften var fel hade vi inte publicerat den. Det kommer ju ofta många uppgifter, det ställer stora krav på att vara transparenta och i de fall där vi har fel rätta, säger Göran Eklund.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Författaren Henrik Johansson skriver om vikten av organisering för att uppnå ett radikalt annorlunda samhälle där vi drömmer om mer än färre mord och minskad övergödning. Foto: Anna Klara Åhrén

Henrik Johansson:
Organisering – vägen till ett radikalt annorlunda samhälle

Det är något sorgligt, andefattigt, med att bara tänka i termer av minskad övergödning eller färre mord, skriver författaren Henrik Johansson, och menar att vi behöver ett radikalt annorlunda samhälle.

Det var i slutet av 80-talet, jag gick i gymnasiet några mil norr om Göteborg och världen började falla isär, världen som jag kände den var på väg att förändras med stormsteg. Berlinmuren föll och östblocket med den, strax efteråt kom en ekonomisk kris som drev upp arbetslösheten från under två procent till närmare tio.

Jag hade sett min storebror och hans klasskamrater komma ut till en arbetsmarknad som ropade på dem. Vi kom ut till arbetslöshet. Vi var den första generationen som fick det sämre än våra föräldrar. Politikerna pratade om stålbad, nedskärningar, privatiseringar och påbörjade den nyliberala korruptionsfest som fortfarande pågår. De pekade ut tärande och närande sektorer, pratade om invandrare och svenskar.

Det fanns en känsla av hopplöshet, som att vi hade blivit berövade vår framtid och vi var många som började leta efter alternativ. De lösningar vi sökte kunde inte finnas i det redan existerande, kunde inte finnas i det gamla Sovjet, en stelbent arbetarrörelse eller USA.

Syndikalistiskt forum i Göteborg – starten på en politisk resa

Arton år gammal klev jag in på Syndikalistiskt forum i Göteborg. Steget var långt men ändå inte. Farfar hade varit syndikalist så det verkade vara en naturlig startpunkt för en politisk resa. När han dog gav han mig två saker: ett fickur och sin gamla medlemsbok i Vänersborgs LS. Kapitalisterna ärver kapital, arbetare ärver arbete.

Jag var blyg men kom därifrån med Syndikalismen – en grundbok, av Sven Lagerström. Omslaget pryddes av ett svartvitt foto på gamla arbetare i blåkläder som drack kaffe. De mest krävande politiska texter jag hittills satt i mig var låttexter från Ebba Grön och New Model Army, så Lagerströms bok var en utmaning. För mig var den i stort sett oförståelig. Inte för att språket var svårt, men att förstå hur självförvaltning och federalism skulle gå till i praktiken var något jag hade svårt att greppa.

I förbifarten, som i en bisats, nämnde Lagerström att pengar inte kommer existera i det framtida drömsamhället. Jag läste om meningen flera gånger. Kunde han verkligen mena allvar? Jag idiotförklarade Lagerström och förstod inte alls hur ett samhälle utan pengar skulle kunna se ut. Vem skulle få vad, hur skulle det gå till?

Behov av utopier

För någon dag sedan damp Rasmus Hästbackas Vad vill syndikalismen? – En ideologisk grundskiss ner hos postombudet och påminde mig om Lagerströms bok och den oförståeliga bisatsen om pengar. 

Att det fanns människor som tänkte sig ett radikalt annorlunda samhälle än det jag levde i sådde ett frö i mig. Det gick att tänka annorlunda. Mitt behov av utopier var omättligt och är det fortfarande. Det är något sorgligt, andefattigt, med att bara tänka i termer av minskad övergödning eller färre mord.

Vi behövde ett radikalt annorlunda samhälle då och vi behöver det ännu mer i dag.

Vägen dit går genom organisering.

Henrik Johansson, Malmöbaserad författare, litteraturkritiker och aktiv i Föreningen Arbetarskrivare.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Gabriel Kuhn är generalsekreterare för SAC Syndikalisterna.

Tål den svenska modellen inga kritiska röster?

“Med ett eget avtal får driftssektionen utse skyddsombud, vara med i diskussioner om schemaläggningen och sitta runt bordet när nya löner förhandlas. Hur kan det utgöra ett hot för Medicarrier och Region Stockholm?” Det skriver Gabriel Kuhn, generalsekreterare för SAC Syndikalisterna, i en debattartikel i Arbetaren.

Strejken hos logistik- och transportföretaget Medicarrier i Stockholm, som började den 21:a maj, fortsätter till midsommar. Det är SAC:s driftsektion på företaget som driver den. Sektionen vill teckna ett eget kollektivavtal.

De 18 medlemmar utgör runt en tredjedel av företagets anställda. De jobbar i packningsavdelningen, företagets ”hjärta”, där allt material förbereds för leverans. Står avdelningen stilla blir sjukhus, kliniker och vårdcentraler i Stockholm utan nödvändigt vårdmaterial.

Medlemmarna vittnar om systematisk diskriminering. De säger ifrån när de blir illa behandlade eller när de förväntas utföra arbetsuppgifter de inte är anställda för.

Under pandemin var arbetarnas insatser särskilt viktiga. Det blev tydligt att de utför en så kallat ”samhällsviktig verksamhet”, den sortens arbete som samhället inte klarar sig utan. ”Essentiella arbetare” hyllades av medier och politiker. Men efter pandemin var allt glömt. Vardagen för arbetarna ändrades inte. Och den hos Medicarrier upplevs inte som särskilt vacker.

Den största delen av medlemmarna i SAC:s driftsektion är utlandsfödda. De har jobbat för företaget i upp till tjugo år. Uppskattningen från företagets sida har varit blygsam. Lönerna har inte vuxit i samma takt som för andra anställda, befordringar uteblev. Medlemmarna vittnar om systematisk diskriminering. De säger ifrån när de blir illa behandlade eller när de förväntas utföra arbetsuppgifter de inte är anställda för.

Medicarrier ägs av Region Stockholm

Är Medicarrier ett ”skurkföretag” med anonyma ägare i tredje land som saknar kunskap om den svenska modellen? Inte alls. Medicarrier ägs av Region Stockholm. På sin hemsida skriver företaget stolt att det ”avropar, lagerhåller, sampackar och distribuerar sjukvårds- och förbrukningsprodukter åt verksamheter i Region Stockholm”.

Vilket ansvar känner Region Stockholm för förhållandena på sitt företag? Inget som väger för tungt verkar det som. När strejken började sökte jag kontakt med regiondirektören. Två veckor senare svarar HR-direktören att ”frågan om att teckna ytterligare kollektivavtal för medarbetare på Medicarrier är en fråga för Medicarrier AB och deras arbetsgivarorganisation Sobona”.

För tidningen Arbetaren förklarar HR-direktören att Medicarrier, under tiden som strejken pågår, ”använder de verktyg som finns tillgängliga för att kunna utföra det uppdrag man har”. Konkret betyder det att Medicarrier hyr in bemanningspersonal. SAC:s fackliga samordnare Rasmus Hästbacka har kallat det för ett ”organiserat strejkbryteri”.

“Tål den svenska modellen inga kritiska röster?”

Medicarriers förklaring till varför de inte vill teckna ett kollektivavtal med SAC:s driftsektion är att det redan finns ett kollektivavtal med Kommunal. Och? Det står tydligt i driftsektionens varsel att deras avtal inte ska ”tränga undan gällande kollektivavtal på arbetsplatsen utan kommer i praktiken fungera som andrahandsavtal”.

Driftsektionen vill enbart säkerställa att deras medlemmar har samma rättigheter på arbetsplatsen som deras kollegor. Med ett eget avtal får de utse skyddsombud, vara med i diskussioner om schemaläggningen och sitta runt bordet när nya löner förhandlas. Hur kan det utgöra ett hot för Medicarrier och Region Stockholm? Tål den svenska modellen inga kritiska röster? I alla fall verkar den inte fungera särskilt bra för landets ”essentiella arbetare”.

Gabriel Kuhn, Generalsekreterare för SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och sin åtta månader gamla dotter. Foto: Privat

SMS från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

I ett samarbete med Arbetaren tillåter hon löpande publicering av hennes sms innehållande tankar och anteckningar som beskriver krigets vardag.

Tisdag 11 juni, kl: 10:01

Igår var det den 10 juni och jag hade förväntat mig betydligt starkare reaktioner efter Gantz avgång från det israeliska krigsrådet och den fruktansvärda Nuseirat-massakern som dödade omkring 280 civila där de sökt skydd i flyktinglägret.

FN:s säkerhetsråd har nyss beslutat att godkänna resolutionen om vapenvila och enligt den ska krigets avslutas i tre steg. Både Israel och Hamas har välkomnat förslaget och för oss i Gaza råder en allmän stämning av glädje, dock utan firande.

Vi är ju vana att bli besvikna och det har meddelats om vapenvila tidigare men trots det har kriget fortsatt.

Om nu kriget skulle upphöra kommer många av oss att få återvända till våra förstörda hem i samhällen helt tomma på liv. 

Och det är sant att vi har förlorat allt, men vi måste försöka bygga upp våra liv igen eftersom vi förtjänar det. Vi förtjänar att leva och vi förtjänar frihet.

Vi kommer aldrig att ge upp de tankarna!

Lama Majdi

Måndag 10 juni, kl: 08:45

Igår var det den 9 juni och jag undrar hur länge vi ska behöva vakna rädda och ängsliga över allt som händer. Även när Gantz nu meddelat att han hoppade av Israels krigsråd så kommer väl Ben Gvir i stället. Han som tidigare sagt att han vill släppa en atombomb över Gaza och förinta oss alla.

Alla människor i Gaza, inklusive jag själv, har sedan kriget började förvandlats till politiska analytiker. Vi förväntar oss nyheter som innehåller hopp för att på något sätt lura oss själva att känslan av lättnad är nära. 

Men samtidigt: När kriget väl slutar så kommer de svårigheter vi då står inför vara de bittraste eftersom vi har förlorat allt: Våra besparingar, hem och våra nära och kära med barn som tvingats växa upp utan att veta vad barndom egentligen innebär.

Ja kriget kommer någon gång att ta slut. Men omvärldens förräderi och de vi tvingats uppleva kommer aldrig att suddas ut ur våra tankar.

Lama Majdi

Söndag 9 juni juni, kl: 09:03

Igår var det den 8 juni och en av de mest skrämmande dagar jag varit med om. Massakern tog livet av minst 210 oskyldiga människor.

Fullt av eldstrider och obeveklig beskjutning överallt. Något som påminde mig om den där dagen i november när lägenheten ovanför oss bombades och alla där inne dödades. Det var jag då jag träffades av splitter och fick den där knäskadan som tack och lov läkte.

Men just nu är det bara känslor av rädsla och sorg som överväldigar oss: Vi vet inte längre var eller när nästa anfall kommer och vilka av oss som är måltavlor.

Jag har försökt att kontakta alla mina vänner för att informera dem om vår situation och att det inte längre finns några garantier för vad som kan hända.

På eftermiddagen minskade intensiteten i bombningarna och Israel meddelade att de återhämtat några av de som togs som gisslan.

Hela den här så kallade operationen måste ha varit ett underrättelsesamarbete mellan Israel och USA.

Och USA som hävdar att de vill stoppa all blodspillan: Vilken skam!

Jag försökte sova, och lyckades faktiskt en liten stund, innan ångesten och sömnlösheten återigen tog över.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Om vi på allvar vill råda bot på förtrycket av migrantarbetare finns det bara en sak att göra: Organisera arbetarna fackligt, menar Emil Boss. Foto: Gustaf MŒnsson/TT, Axel Green

Emil Boss:
Lönegolvet har inte stoppat fusket

I ett försök att råda bot på förtrycket av migrantarbetare i Sverige införde regeringen i oktober 2023 ett lönegolv för arbetstillstånd. Ett halvår senare kan jag tyvärr rapportera att fusket fortsätter som vanligt, skriver Emil Boss.

”Så här gör vi för alla anställda. Byggnads och Migrationsverket kräver 195 kronor per timme, men vi betalar bara 159, så du måste betala tillbaka en del varje månad.” 

I ett inspelat samtal med en rivningsarbetare förklarar chefen hela upplägget. Alltihop skrivs sedan ut i prydliga SMS till alla anställda månad för månad. ”detta är den normala lönen (…) men detta är vad Migrationsverket kräver”. Chefen skickar en beräkning på hur mycket som ska betalas och den anställde gör en banköverföring av samma summa till chefens privatkonto. Ena månaden 6720 kronor. Andra månaden 10 650 kronor. 

Vid några tillfällen är det kontanter som gäller. Chefen skriver då vart den anställde ska åka för att möta henne och lämna pengarna. Samma sak på ett annat rivningsföretag: I tydliga SMS berättar företaget för alla anställda vilken timlön som egentligen ska betalas (den Migrationsverket kräver) och vilken timlön man betalar i verkligheten. Båda bolagen har kollektivavtal med Byggnads.

Snabb anpassning till nya lönegolvet för fuskande bolag

Utöver trettio till fyrtio kronors skillnad i timlönen betalar bolagen inte någon övertidsersättning eller OB, inte det SL-kort kollektivavtalet kräver och de anställda får själva betala för sina säkerhetsutbildningar och sina ID06-kort (en sorts säkerhetskort som krävs på svenska byggen).

Medan jag skriver detta kommer min kollega David in med ytterligare två nya ärenden. Samma öppna upplägg, samma kollektivavtal, ett av bolagen är till och med medlemmar i Sveriges Byggindustrier. I SMS:en står summorna och på en inspelning räknar den anställde sedlar: ”Ett, två, tre, fyra, fem, sex tusen tillbaka, varsågod”. Chefen säger att det egentligen fattas några hundralappar men att han bjuder på dem.

De fuskande företagen i byggbranschen tycks ha anpassat sig snabbt efter det nya lönegolvet. Det är mest lite större summor som betalas tillbaka. Förtryckarna är tydligen inte oroliga varken för myndigheterna eller för Byggnads eftersom de öppet skriver ut sitt fusk i hundratals SMS till mängder av anställda.

Att det skulle bli såhär var en lågoddsare. Politikerna har missat en dimension av problematiken. Så länge vanmakten hos arbetarna är tillräckligt stor kommer skurkarna kunna anpassa verksamheten efter nya lagar och regler. Det de förlorar på gungorna tar de så att säga igen på karusellerna. 

Facklig organisering enda motmedlet

Detta är ingen nyhet för arbetarrörelsen, så har det alltid fungerat. Ett tydligt exempel utspelade sig i Sydafrika för tio år sedan när lantarbetare strejkade och höjde minimilönerna med över trettio procent. Gårdsägarna svarade då omedelbart med att höja hyrorna motsvarande summor.

Så länge migrantarbetarna är vanmäktiga riskerar lagreformerna att resultera i större påtvingade uttag i bankomater. Om vi på allvar vill råda bot på förtrycket finns det bara en sak att göra: Organisera arbetarna fackligt. 

Återinför risken för de arbetslivskriminella bolaget. Ändra på sikt normerna i själva maktrelationen. Få bolagen att kalkylera med att arbetarna kanske går med i facket och att det kan skapa stora merkostnader när de stulna lönerna krävs tillbaka och kunderna drar sig ur samarbeten. 

Vad kommer att hända med de där två bolagen? Samma som vanligt. Syndikalisterna rycker ut och ser till att Byggavtalet följs. Det tjänar alla arbetare på.

Publicerad
3 weeks sedan
Lama Majdi och hennes familj kämpar för att överleva i krigets Gaza. Varje vecka publicerar hon sin dagbok i Arbetaren
Lama Majdi tillsammans med sin man och sin åtta månader gamla dotter.
Foto: Privat

Sms från Gaza

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.

I ett samarbete med Arbetaren tillåter hon löpande publicering av hennes sms innehållande tankar och anteckningar som beskriver krigets vardag.

Lördag 8 juni juni, kl: 10:54

Johan, jag vet inte om jag kommer kunna kontakta dig så länge till. De går in här i Deir al-Balah nu och allt är kaotiskt.

Men här kommer åtminstone gårdagens dagbok.

7 juni och vi vet inte längre hur det känns att sova. Faran är närmare än någonsin och min dotter vaknar och skakar av rädsla vid varje ny bombning. Sömnlösheten är total.

Frukosten består nu mer av sådan vi får från hjälpsändningarna. Det bara att äta vad som finns tillgängligt oavsett hur det smakar eller vad det är. 

Men på ett sätt får man vara tacksam för det lilla vi trots allt får.  För folk här svälter och dör av hunger och brist på sjukvård just nu. 

Jag lyckades åtminstone ge min dotter lite mjölk imorse som hon drack medan hon tittade på min telefon.

Senare tog min man och jag med henne ut. En tur till marknaden för att försöka få lite energi.

Att se människorna där och alla nya ansikten gör henne glad mitt i allt som pågår.

FN har nu lagt till israeliska militären på sin internationella lista över de som skadar barn i konflikt.

Åh alla frihetsälskande människor runt om i världen. Fortsätt att stå upp för oss och tvinga fram en ny verklighet. Fortsätt pressa era ledare att säga ifrån mot folkmordet som pågår.

All kärlek till er som stödjer oss och fortsätter att protestera mot kriget.

Mina djupa och kärleksfulla hälsningar till er.

Från min tillfälliga tillflyktsort i Deir al-Balah, mitt på Gazaremsan.

Lama Majdi

Fredag 7 juni juni, kl: 11:40

Jag har förlorat passionen för nästan allt här i livet på grund av den hopplösa situationen som vi befinner oss i.

Ändå har jag någonstans ett litet hopp om att det en dag kanske kan bli bättre.

Jag spelade in en video igår där jag försökte berätta om allt som händer. Tyvärr fick den inte så många visningar.

Däremot har jag blivit bättre efter några dagars sjukdom. Men fortfarande: Bomber överallt och minst 40 dödade i den där fruktansvärda attacken mot en UNRWA-skola där folk sökt skydd. De sade att det skulle vara en säker zon…

Den allmänna känslan just nu är frustration och faran kommer hela tiden närmare och närmare. Natten till igår var fylld av stridsflyg och hårda strider. Jag har helt förlorat förmågan att sova utan att hela tiden vakna till.

Lama Majdi

Torsdag 6 juni juni, kl: 09:13

Igår var det den 5 juni och jag vaknade utmattad, trött och desperat. Det blir farligare för varje dag som bombningarna tilltar här i Deir al-Balah.

Jag har svårt att ens hitta en gnutta hopp just nu med min kampanj. Ändå finns det inget annat alternativ än att fortsätta med den för att någon gång kanske lyckas återuppbygga våra liv.

Utmattad av sjukdom så lyckas jag dock fortfarande ta hand om min dotter tillsammans med min man som också hjälper till.

Byggnaden vi bor i har skakat flera gånger det senaste dygnet och skottlossningen utanför fortsätter oavbrutet. Samtidigt och hela tiden, det där ljudet av drönare och stridsflygplan ovanför oss. Vi är i verklig fara nu, mer än någonsin under det här kriget.

Jag slutade lägga upp mina filmer och berättelser på instagram eftersom deras policy inte längre tillåter palestinskt innehåll. De snarare bekämpar det, vilket har påverkat mina besökssiffror.

Jag är djupt frustrerad för ingen verkar längre bry sig om vårt lidande. Vad mer är det som de vill ha?

Efter att vi förlorat allt: Våra pengar, hem, nära och kära så vill de nu att vi ska dö och sluta existera. Skam över er och er falska medmänsklighet. Vi har fått nog!

I slutet av dagen kände jag mig lite bättre. Vi drack te och lekte med vår dotter.

Hejdå, och hoppas att vi kan ses någon gång. Om vi nu överlever det här.

Lama Majdi

Onsdag 5 juni juni, kl: 11:24

Hej Johan, förlåt att det dröjt med mitt meddelande. Men jag har mått väldigt dåligt den senaste tiden, det därför du får det först nu.

Igår var det den 4 juni.

Min feber tilltog och jag var sjuk för andra dagen i rad. Eftersom jag ammar finns det knappt några sätt att minska smärtan från huvudvärken så det blev en tuff dag där jag varken orkade äta eller dricka för att bli bättre. 

Min man tog hand om vår dotter medan jag vilade. Samtidigt påbörjade Israel ”en militär operation” i de centrala delarna av Gaza dit vi flytt och beskjutningen har därför eskalerat kraftigt de senaste dygnen. Ofta alldeles i närheten av oss. 

Vår byggnad skakade flera gånger av bomberna vilket gjorde att vår dotter inte kunde sova på hela natten. Det gör knappast min trötthet mindre. Jag vet faktiskt inte hur jag lyckades somna, men till slut gick det ändå.

Jag önskar faktiskt inte att någon människa ska behöva leva under våra förhållanden eller ens komma i närheten av att smaka på den bitterhet jag känner just nu.

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad