Utrikes

Mellan mullor och krigsmuller

Arbetarens bilaga om situationen för den iranska arbetarrörelsen (se nr 51–53/2004) har väckt intensiv debatt bland iranier i Sverige. Utvecklingen i det gamla hemlandet tränger sig åter på – inte minst som USA:s och Israels hot om militära angrepp blir mer högljudda för varje dag. Arbetaren samlade fyra iranier med olika utgångspunkter för att diskutera […]

Arbetarens bilaga om situationen för den iranska arbetarrörelsen (se nr 51–53/2004) har väckt intensiv debatt bland iranier i Sverige. Utvecklingen i det gamla hemlandet tränger sig åter på – inte minst som USA:s och Israels hot om militära angrepp blir mer högljudda för varje dag.

Arbetaren samlade fyra iranier med olika utgångspunkter för att diskutera arbetarrörelsen och krigshoten.

Dagen innan vårt samtal störtdök börserna över hela världen. En explosion hördes i närheten av en av Irans kärnkraftsverk: hade kriget börjat? Paniken spreds, oljepriset sköt i höjden och iranier över hela världen höll andan – tills vi fick veta att det var falskt larm. Explosionen kom från ett dammbygge. Men under ett par ovissa timmar tycktes de värsta farhågorna ha besannats.

När vi träffades på Arbetarens redaktion satt nervositeten fortfarande i. Men den första frågan gällde inte krigshotet, utan den iranska arbetarrörelsen. I bilagan gavs en delvis ny och annorlunda bild av Irans moderna historia. Historieskrivningen utmynnade i att ett huvudproblem i den stora revolutionen 1979 var vänsterns splittring i en rad olika partier, medan den verkliga kraften och styrkan fanns i de råd, främst arbetarråd, som bildades: shorarörelsen.

Hur ser ni på denna bild? Är den riktig? Finns det någonting i rådstraditionen man kan bygga vidare på?

Sholeh Irani: Jag tycker att det var en bra helhetsbild. Något som det inte har pratats om så mycket är just shorarörelsen, hur folk under några få månader 1979 och 1980 försökte organisera sig och ta över allt. Det började underifrån, men stoppades ovanifrån. Det var det största bakslaget demokratirörelsen drabbades av.

Shahram Khosravi: När jag gjorde fältarbete i Teheran mötte jag ungdomar som hade shoraje mahalli, en lokal förening. Det var ingen politisk förening – det här var välmående medelklassungdomar – men de förde intressanta diskussioner om miljöfrågor, kvinnofrågor, ungdomsfrågor och försökte förbättra situationen i sina egna kvarter. Det finns många gräsrotsrörelser i Iran. Jag vet inte om det hänger ihop med rörelsen i början av revolutionen, men det här känns mer autentiskt.

Vahid Aban: Det finns mycket att problematisera runt rådsidén. Vid tiden för revolutionen hade inte Irans arbetare någon struktur för sina råd. Man hade bara den här heroiska bilden som odlats inom vänstern i decennier, bilden av att människor sitter runt ett bord och bestämmer om allting. Men det var svårt att få det att fungera i verkligheten. Man måste ha strukturer för rådsorganisering, rutiner, personal, lokaler, tidningar… Hur ska miljoner och åter miljoner arbetare annars kunna hålla greppet om ett stort land som Iran? Men sådant fanns inte på den tiden. Under shahen fanns bara diktaturen å ena sidan och den väpnade kampen å den andra: man missade att bygga upp en fackföreningsrörelse. Den vänster som dominerade på den tiden avvisade fackligt arbete. Så efter revolutionen fanns inte mycket att stödja sig på. Vi förlorade tre värdefulla år innan den islamiska fascismen slog ned på allihop.

Vilka möjligheter har dagens iranska arbetarrörelse att påverka utvecklingen? Har det arbetarnätverk som Arbetaren beskrivit några särskilda svagheter och problem, som ni ser det?

Sholeh: Ett problem gäller synen på arbetarklassen. Man får inte begränsa sig till industriarbetare. De som lever på sin lön och arbetar för att kunna överleva är fler: sjuksköterskor, lärare, många tjänstemän som ibland tjänar betydligt sämre än industriarbetare. Om man ska tala om arbetarklassen i dagens Iran måste man inkludera dem också. Men om man får med dem tror jag inte att det är omöjligt för arbetarrörelsen att påverka utvecklingen i dagens Iran. En storstrejk skulle stoppa landet helt och hållet.

Vahid: Kärnan i arbetarrörelsen måste vara att organisera sig fackligt – helt oavsett om USA attackerar eller inte. Det måste skapas en struktur för att försvara arbetares rättigheter.

Shahram, du har ju tittat mer på medelklassen. Tror du att det är snarare medelklassungdomar som kommer att genomföra förändringarna?

Shahram: Ungdomarna utgör en majoritet av den iranska befolkningen. Men den största skadan av den 25-åriga islamiska regimen är att de har blivit avideologiserade, de strävar inte efter en revolution. De reser sociala krav, inte politiska. Därför kunde Mohammad Khatami vinna presidentvalet 1997 med löften om att killar och tjejer skulle få hålla hand offentligt. Men ungdomarna har en väldig styrka bakom sina krav, eftersom de utgör en majoritet av befolkningen, och eftersom arbetarklass- och medelklassungdomar för första gången har samma krav. De blir arresterade och förnedrade för samma brott. Bortsett från att medelklassungdomar har pengar för att ta sig ut ur arrest och slippa straff är problemen gemensamma. Generationskonflikten – ungdomarnas krav på ett friare liv – är, tror jag, den mest påtagliga och kommer att spela störst roll i framtiden.

Har inte de kulturella och sociala protesterna nått en återvändsgränd, nu när den islamiska regimen sitter kvar och reformisterna är utslängda ur parlamentet? Måste det inte till en mer politiskt artikulerad protest?

Nasser sadeghi: Jo, visst är det så. Ungdomarna är inte en homogen grupp. De har olika bakgrund och i grunden väldigt olika intressen. Det var ett misstag att hoppas på att studentrörelsen skulle vara den stora förändrande kraften. Att sminka sig eller dra bak huvudduken är ytliga politiska handlingar. I de rika norra delarna av Teheran ser man många tjejer som går klädda som tjejer här i väst, men i fattiga södra Teheran finns inte den protesten – om man ens kan tala om det som en protest. I mina ögon är sminkningen i Iran ett sätt att tänja på vissa samhällsnormer, men det kan inte vara en förändrande kraft.

Det iranska systemet är väldigt patriarkalt och kvinnoförtryckande. Räcker det med en arbetarrörelse, eller måste det till en oberoende kvinnorörelse för att förändra det iranska samhället?

Sholeh: Det är klart att det samtidigt måste finnas en självständig, oberoende kvinnorörelse som driver gemensamma krav – rätten att välja sin egen klädsel, rätten till skilsmässa. Oavsett vilken klass man tillhör har man problem som kvinna. Den feministiska rörelsen är fortfarande liten i Iran, men jag tror att den kommer att växa mer de kommande åren. Det stora problemet är att arbetarklasskvinnor hittills inte har fått möjlighet att organisera sig. Men för första gången ser jag nu tidskrifter som handlar enbart om arbetarkvinnor och deras problem!

Hur tycker ni att progressiva krafter i Iran bör förhålla sig till alla vänsterpartier i exilen? Har partierna någon roll att spela över huvud taget?

Vahid: Man får inte kasta ut barnet med badvattnet. Det finns många positiva sidor hos den iranska vänstern. Men om den ska ha en chans måste den bli frihetlig och göra upp med sina stalinistiska traditioner.

Nasser: Jag tycker att det ska finnas ett samarbete mellan exilen och rörelserna i Iran, men exilgrupperna ska absolut inte ställa krav. De som är kvar i Iran har av naturliga skäl en mer korrekt bild av vad som pågår. Exilgrupper borde vara mer ödmjuka, många grupper här är alldeles för fördömande.

Vahid: Det är klart att de människor som bor i Iran har bättre kännedom om situationen där – men man ska inte tänka att vi som bor utomlands inte kan göra någonting. Vi kan till exempel berätta hur man gör för att bygga upp en fackförening.

Shahram: Vi ska komma ihåg att de individer som var socialister under revolutionen och nu har levt 20, 25 år i exil har kommit i kontakt med värdsamhället. De kan skicka tillbaka erfarenheter till Iran. De kan skriva böcker, översätta, ordna debatter, bjuda in folk från Iran, ordna symposier… Jag vet en artikel som har blivit jättekänd bland intellektuella i Iran, skriven av en svensk sociolog och översatt till persiska, om hur det svenska föreningslivet fungerar. Ett annat exempel är bokförlaget Baran i Stockholm som har publicerat böcker på persiska och smugglat in i Iran.

Nasser, du som ung iranier som bor i Sverige – känner du att du kan gå in i någon av alla exilvänstergrupper?

Nasser: Å ena sidan är jag uppvuxen i en familj som var inblandad i den första generationens vänster, jag har det med mig i bagaget. Men samtidigt har tillvaron i Sverige format mig så att jag tillhör en annan vänster, som arbetar utifrån svenska förutsättningar. Jag har inte samma behov av att hacka ner på andra iranska grupper som ”gjort fel”. Så nej, jag känner inte att jag hör hemma i iranska vänstergrupper.

Betyder det att den gamla iranska vänstertraditionen dör ut med den nya generationen?

Sholeh: Jag hoppas att den traditionen dör ut med oss, faktiskt. Vi behöver nytt blod och en ny rörelse som tänker annorlunda. Jag är mycket positiv och optimistisk när jag ser hur självständigt unga vänsterorienterade i Iran försöker tänka.

Nyligen hade USA:s utrikesminister Condoleezza Rice och Storbritanniens Jack Straw en gemensam presskonferens där de uttalade nya hot mot Iran. Tror ni att USA eller Israel kommer att slå till mot Iran, och i så fall hur?

Sholeh: Ingen kan förutse vad George W Bush hittar på. Tydligen förbereder sig USA, men jag tror att den iranska regimen kommer att försöka komma överens i sista stund och på så sätt slippa en attack.

Shahram: Faktum är att Israel ser Iran som ett allvarligt hot. Jag tror att de kommer att attackera på något sätt, oavsett vad mullorna gör, med målet att förstöra kärnkraftsanläggningarna. När jag var i Iran i julas var alla övertygade om att det skulle bli en attack – inte som i Irak, med marktrupper, men med smarta bomber. Alla väntar, och med reaktionen på incidenten igår blev det extra tydligt. Så tyvärr tror jag att det blir konfrontation.

Sholeh: Men mullorna har varit skickliga förhandlare.

Shahram: Hur skickliga de än är så är det svårt den här gången. USA kräver att de lägger ner all kärnkraft och kärnvapen, men mullorna säger att de har rätt att ha kärnkraft.

Sholeh: Det har de också. Precis som alla andra.

Vahid: Men de har inte rätt att ha atombomber.

Sholeh: Jag tycker inte att det är rätt att någon har atombomb. Men om Iran ska avskaffa sina vill jag att Pakistan och Israel ska göra det också.

Vahid: Jag tror inte att det blir en markattack. USA och Israel har sina egna intressen, legitima eller illegitima, men man ska inte bara fokusera på det utan också se vad den iranska regeringen gör. Den är en fascistisk aktör i världspolitiken. Den organiserar alla terrorister överallt. Den har en destruktiv kraft.

Sholeh: Så du menar att det är legitimt av USA att hota Iran? Jag förstår inte ditt resonemang.

Vahid: Jag är trött på de vänsterkonservativa värderingar vi har. Vänstern ska alltid vara antiamerikansk. Det är ett arv från att vänstern ingick i den ryska intressesfären. Om USA attackerar Iran kommer de vänsterkonservativa att på ett eller annat sätt förena sig med de islamiska fascisterna i Iran. Och det är fel. Vi ska aldrig någonsin gå samman med fascisterna – även om USA attackerar. De är värre än USA!

Nasser: För det första måste man ha en analys av USA:s och Israels roll i regionen. Israels säkerhet bygger på att andra länder i området är svaga och hålls nere. Iran är ett stort land med stora oljereserver och en stor marknad. Iran kan bli Mellanösterns handelscentrum, ännu mer än Gulfstaterna har blivit. Och så kommer USA att sätta proamerikanska liberaler vid makten.

Hur tror du att Iran kommer att försvara sig?

Nasser: Iran har en stor armé och stöd av andra, som Hizbollah i Libanon. Om det blir en markinvasion kommer självklart andra grupper att stödja Iran. Jag tror inte att folket kommer att försvara regimen, men man kommer antagligen att försvara landet precis som i Irak.

Shahram: En attack kommer att få katastrofala konsekvenser. Iran kommer i första hand att stänga av Hormuzsundet. Armén kommer att skicka missiler överallt, över Israel… det är bara att använda fantasin. Utvecklingen efter 11 september 2001 i USA, med ett permanent undantagstillstånd, kommer att upprepas i Iran: mer av inskränkningar i mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Snart är det presidentval i Iran och för första gången finns militärer på kandidatlistan. Anledningen till det är just det militära hotet. Ungdomar, kvinnor, intellektuella, alla oliktänkande betalar ett högt pris för det här hotet.

Sholeh: Det kan också vara så att den iranska regimen ser hotet som en räddning, en chans att hetsa upp folks nationalistiska känslor. På så sätt får man utrymme att genomföra ännu fler mord på oliktänkande och människor som höjt rösten de senaste åren. Oavsett om USA attackerar eller om mullorna vinner vid förhandlingsbordet så blir förlorarna det iranska folket.

Ska antikrigsrörelsen runt om i världen vara emot en attack?

Vahid: Det är komplicerat. Folk i Iran kommer inte att försvara regimen, det är uteslutet. Skulle ni försvara Hitler i Sverige? Skulle ni försvara era fascister här i Sverige?

Sholeh: Men vadå? Iran attackerar inte något annat land, Hitler attackerade hela världen. Irans regim är värsta diktaturen, men det finns en internationell lag och USA ska inte vara världspolis. Det är inte USA:s uppgift att läxa upp alla diktaturer de en gång i tiden själva stött.

Om det blir krig mellan USA och Iran, vem hoppas du vinner?

Sholeh: Svår fråga. Jag vill att man lämnar det iranska folket i fred. Jag kommer att stå på det iranska folkets sida – både mot USA och mot den regim som utsätter folket för förtryck. Dagens politik är inte så enkel att man kan välja sida. Ibland kanske man måste kämpa mot alla sidor.

Vahid: Iranska ambassaden har börjat snacka öppet om att alla iranier nu har samma intressen i försvaret mot USA. Det finns krafter som vill ha den här enade fronten. Men vänstern får aldrig gå ihop med Hizbollah (en av den islamiska regimens militära enheter, ”Guds parti”).

Om USA började bomba den iranska regimen, tycker du att det vore bra om regimen blev utplånad?

Vahid: Ja, på en gång. Men USA kan inte utplåna en regim.

De gjorde ju det i Irak.

Vahid: Det var tio politiska partier också. Inte bara USA.

Shahram: I dag var det en artikel i Washington Post om att (den regimfientliga iranska exilgerillan) Mujahedin redan har börjat användas av USA. Men det handlar inte om att USA kommer och befriar Iran, utan om ren traditionell kolonialism. Det är ingen ny kolonialism – det är klassisk, gammaldags 1800-talskolonialism.

Vahid: Hela problemet ligger i vad vi gör själva. Om vi bara säger att vi är emot USA händer det ingenting. Det iranska folket måste samlas runt en demokratisk plattform och krossa regimen – allt beror på oss!

Shahram, tycker du att vänstern i Iran återigen måste ta upp kampen mot imperialismen? Om Iran blir ockuperat – måste vänstern på nytt ropa ”marg bar Amrika!” (död åt USA) som 1979?

Shahram: Kanske inte i samma form, men det måste bli en kamp för befrielse. En kamp mot ockupationen och kolonialismen.

Så om det skulle bli ett väpnat motstånd mot en amerikansk ockupation i Iran, skulle du stödja det motståndet då?

Shahram: Jag kan tänka mig att åka ner och…

Sholeh: …delta…

Shahram: …delta i befrielsen!

Vahid: Det är den här biten jag tycker man ska problematisera. Ingen av oss bedriver någon väpnad kamp mot den värsta fascismen – den i Iran. Och så säger ni att vi ska gå och beväpna oss mot USA? Är iranska fascister snällare än amerikanska? Varför finns den här vänstertraditionen ”det är tredje världen och då ska vi försvara vilken skit som helst”? Iran är redan ockuperat av fascister.

Så det spelar ingen roll om det kommer en annan ockupation?

Vahid: Jo, det spelar roll. Men det är inte vänsterns uppgift att stå bredvid den värsta fascismen – mullorna – mot USA. Om vi ska förhindra ett krig så måste vi göra någonting själva mot regimen nu, innan någon annan gör jobbet åt oss. Och glöm inte att det är Iran som driver på den här konflikten.

Nasser: Jag tänker återigen på USA:s roll i Mellanöstern och i världen. Du säger att Iran är fascism och visst, islamismen är till sin natur och sitt sätt att styra ganska fascistisk. Men är det inte USA som skapar motsättningar?

Sholeh: Om amerikanerna hade lämnat det iranska folket i fred under 1940- och 50-talet skulle dagens läge vara helt annorlunda. Nu bromsar USA demokratiseringsprocessen än en gång: just när det iranska civilsamhället håller på att organisera sig underifrån kommer de igen. Hur många gånger ska de blanda sig i vår historia?

Vahid: Men vad ska vi göra då?

Sholeh: Du pratar om att vänsterrörelsen ska gå ihop med rojalister och alla andra, bilda en front för att störta den iranska regimen. Rojalisterna har fått luft under vingarna av USA, de passar väl in i USA:s nya plan för Mellanöstern: att skapa USA-trogna oppositioner. Men jag tänker aldrig ena mig med dem.

Finns det några i Iran som vill ha en amerikansk invasion?

Sholeh: Det är främst överklassen och en del av medelklassen. Situationen är ju ett helvete i Iran. En amerikansk invasion skulle vara en lösning för dem.

Vahid: Även en del av arbetarklassen.

Shahram: Det var stor skillnad på iraniernas reaktioner efter ockupationen av Afghanistan och efter ockupationen av Irak. När USA drev bort talibanerna var iranierna glada och sade: ”kan de inte komma och göra samma sak här?”. Men när de ser vad som pågår i Irak vill de inte att samma sak ska hända i Iran. En invasion kommer att skapa samma situation som i Irak: oberoende självständiga små grupper som gör motstånd lokalt.

Nasser: Man ska komma ihåg att efter de 25 år som gått har folket lärt sig att allt regimen säger ska man automatiskt vara emot. Som med Palestinafrågan – många vanliga iranier är ju emot Palestina bara för att regimen är för – och ibland kan man få en annan bild av USA också i Iran. Folk tänker att allt regimen säger om USA måste vara lögn.

Vahid: Det enda alternativet till ett krig är att vi iranier från olika grupperingar går ihop och bildar en provisorisk regering.

Menar du att detta ska hända inom några månader nu, innan USA eller Israel slår till?

Vahid: Det här snacket pågår överallt, det är inte bara jag som säger det.

Shahram: Men hur blir du av med regimen?

Vahid: När olika politiska grupperingar samlas så att de har stöd från hela befolkningen kan man gå ut i generalstrejk i en vecka.

Shahram: Hur vet du det? Det här är en vacker bild, men jag tror inte på den.

Vahid: Om vi inte närmar oss den vackra bilden kommer USA eller någon annan att göra det – och vad ska vi göra mot kriget? Skriva artiklar? Inte ens miljoner demonstranter lyckades stoppa attacken mot Irak.

Tror ni att krigsrisken verkligen kan undanröjas om Iran fick en demokratisk regim? Skulle USA och Israel inställa alla krigsplaner då, även om regimen fortsatte att ha kärnkraftsanläggningarna?

Vahid: Ja! Till hundra procent. Det är den nuvarande iranska regimen som utgör ett hot för hela området och som driver USA mot en attack.

Iran får skylla sig självt alltså?

Vahid: Ja, det är Iran som är drivande i det här.

Är det Iran som är den aggressiva makten?

Vahid: Iran är den aggressiva makten.

Shahram: 1981 bombade Israel Iraks kärnkraftsanläggningar. Det var just då Saddam hade full uppbackning av USA. Oavsett vilken regim som har makten i Iran kommer USA och Israel att attackera, så länge Iran försöker skaffa kärnkraft.

Sholeh: USA:s hot försvinner först när Iran börjar lyda USA. Och det här med demokrati – är Pakistan ett demokratiskt land? Är Saudiarabien ett demokratiskt land? Nej. Jag går inte på – jag tror inte att någon gör det – att USA är ute efter en demokratisering av området. USA tänker inte på det iranska folkets intressen.

Nasser: Självklart ligger islamismen och USA-imperialismen mycket närmare varandra ideologiskt, så om det kommer en vänsterregering till makten i Iran kommer motsättningarna med USA att bli ännu större. Det är en av anledningarna till att de flesta regimer i Mellanöstern ser ut som de gör: USA har sett vänstern som det största problemet och de regimer som nu finns har kommit till genom att rensa ut vänstern.

Vahid: Så länge Sovjet fanns stöttade och försvarade USA islamistiska fascister i Mellanöstern. Men nu finns inte Sovjet längre. Vi måste säga hej då till den gamla synen att USA alltid är för diktatur och mot demokrati. USA kan tjäna mer på ett demokratiskt Iran än på ett diktatoriskt Iran. Varför ska vi vara mot ett demokratiskt Iran?

Sholeh: Det är inte amerikanernas uppgift att bestämma hur iranier ska ha det. Kanske vill iranierna ha mullorna?

Vahid: Vem vill ha kvar mullorna?

Sholeh: Jag menar teoretiskt – om en majoritet av iranierna vill ha kvar mullorna, är det då USA:s uppgift att komma och ändra på det?

Vahid: Det är min uppgift, din uppgift, Nassers uppgift, Shoras uppgift!

Sholeh: Iran åt iranierna. Punkt slut!

Shahram: Hörde ni den här amerikanske generalen i San Diego härom veckan som sade att det var kul att döda männen i Irak som slår sina kvinnor? Det var nästan exakt samma formulering som under den brittiska ockupationen av Indien: den vite mannen kommer för att befria den svarta kvinnan från den svarte mannen. Herregud, hur kan man förbise alla dessa signaler som de här kolonialmakterna ger?

Vahid: Nej, kolonialmakterna har ändrat strategi – de kommer in på ett annat sätt nu. Ta Sverige som exempel, kommer USA-imperialismen att ockupera Sverige? Nej – och varför inte? För att Sverige är ett demokratiskt land.

Sholeh: Nej, för att Sverige inte ligger i Mellanöstern.

Vad kan svenska grupper konkret göra för att stödja progressiva rörelser i Iran och få till stånd en förändring?

Shahram: Med Irak som exempel förstår man vikten av att organisera, mobilisera och skapa opinion mot kriget. Vi ska göra ännu mer än när det gällde Irakkriget för några år sedan. Vi måste arbeta ännu hårdare för att förhindra ett krig.

Vahid: Den stora hjälpen som utländska krafter kan ge är att trycka på iranier för att de – och det handlar om månader – ska gå samman och ta över sitt land med sina egna händer, med sina egna hjärnor. Annars blir det bara tomma slagord i luften. Iranier måste bilda en provisorisk stat som tar fram en ny lag, en ny konstitution, en ny riksdag. Den kan kontrollera att inget blodbad sker.

Nasser: Ska jag vara ärlig så vet jag inte hur man ska göra. När vi pratar om svenska politiska grupper är de ganska svaga. Har svenska fackföreningar kraft kvar att solidarisera sig med iranska fackföreningar? Det hade varit underbart.

Sholeh: Det gör mig kritisk mot vänsterrörelsen i världen att det är så här… Det tog sju, åtta år innan man stoppade Vietnamkriget, men man gav inte upp. Med Irak gav vi upp fort. Vi hade världens största demonstrationer i början, men det värsta händer ju nu under ockupationen. Allt som sker i världen just nu är så äckligt att man inte orkar röra i skiten! När det gäller Iran kan det handla om att uppmärksamma allt det motstånd som pågår i landet – ofta helt osynligt – och stödja ickestatliga, självständiga rörelser. De politiska partierna får klara sig själva. Det är gräsrotsrörelserna vi måste stödja.

Publicerad
13 hours sedan

Debatt #16/2024

Svensk människo­rättsaktivist fängslad i Israel

Svensk människorättsaktivist fängslad i Israel.
Människorättsförsvararen är Samira Khoshbakht har fängslats i Israel efter att ha försökt ta sig till International Solidarity Movement team på Västbanken. Foto: Thibault Camus/TT, privat. Kollage: Arbetaren

“Israeliska myndigheter på Tel Avivs flygplats Ben Gurion har godtyckligt nekat en svensk medborgare och människorättsaktivist inresa i landet. Nu hålls svensken inspärrad i en fängelsecell”, skriver International Solidarity Movement – Sweden.

De israeliska myndigheterna förklarar beslutet om inreseförbud och förvarstagning med hänvisning till “överväganden gällande allmän säkerhet eller allmän ordning”.

Har inlett en hungerstrejk

Människorättsförsvararen är Samira Khoshbakht, 42, en textilkonstnär och slöjdlärare som arbetar med barn, som nu har inlett en hungerstrejk i protest mot frihetsberövandet efter att ha fått sin telefon beslagtagen och nekats kontakt med Sveriges ambassad.

I ett uttalande förmedlat via en kontaktperson i Sverige säger Samira Khoshbakht:

– I skuggan av det pågående folkmordet i Gaza utsätter israeliska bosättare och soldater dagligen palestinier på Västbanken för brutala övergrepp. Bara under de senaste månaderna har invånare i sexton byar fördrivits. Journalister hindras från att göra sitt arbete, medierna rapporterar inte i tillräcklig utsträckning om det här. Att Israel fängslar och deporterar internationella människorättsaktivister som om vi vore terrorister är oförsvarligt. Israel är i enlighet med FN:s deklaration om människoförsvarare förpliktigade att skydda och befrämja vårt arbete. Vår uppgift är att finnas på plats för att observera och dokumentera det som händer på marken och det är vi fast beslutna att fortsätta göra.

Israel kontrollerar alla infarter till de ockuperade palestinska områdena. Att nekas inresa av ockupationsmyndigheterna innebär förhör, tvångsutvisning och oftast förbud att återvända.

FN-personal nekas tillträde

Israel har nekat FN:s särskilda rapportörer för de ockuperade palestinska territorierna (oPT) tillträde sedan 2008. Man har även vägrat att förlänga visumen för FN:s invånarsamordnare och humanitära samordnare.

Utöver människorättsbrotten mot den palestinska befolkningen fortsätter israeliska myndigheter att sikta in sig på människorättsaktivister som uppmärksammar detta agerande, vilket bryter mot internationell lagstiftning.

I november 2023 greps människorättsaktivisten Allison Russell, en skotskfödd belgisk medborgare, och deporterades sedan på grund av sitt arbete med att rapportera om de pågående attackerna från den israeliska ockupationsmakten på Västbanken.

Israel genomför dödliga attacker

Ännu brutalare är ockupationsmakten mot de Gazabor som Israel vill tysta. I Gaza har Israel under pågående, fullskalig invasion genomfört riktade, dödliga attacker på journalister, frispråkiga akademiker, människorättsförsvarare och deras familjer.

Vi kräver att Samira Khoshbakht omedelbart friges och att våldet och trakasserierna mot människorättsaktivister och lokalbefolkning upphör.

International Solidarity Movement – Sweden

Publicerad Uppdaterad
15 hours sedan

Kommentar #15/2024

Namnet som skrämde Putin

Minnesceremoni för Aleksej Navalnyj utanför Ryska ambassaden i Stockholm
Alexej Navalnyjs död kom som en chock för den ryska oppositionen, skriver Volodya Vagner Foto: Volodya Vagner

För Rysslands opposition kom nyheten om Alexej Navalnyjs död som en chock. Många påmindes om känslan efter 24 februari 2022, när ryska stridsvagnar rullade in i Ukraina. Alexej Navalnyj var en levande symbol för att det fortfarande fanns politiska alternativ i ett alltmer totalitärt Ryssland. Hans död blev ytterligare ett tecken på det Putinistiska systemets urartning.

För regimmotståndare står det klart att Navalnyj mördades. Att hans hälsa hade lidit av fångenskapen var känt. Under 2023 blev han dömd till 161 dagar i isoleringscell, en straffåtgärd inom det ryska fängelseväsendet.

Runt årsskiftet blev han förflyttad till ett avlägset straffläger i Charp, i norra Sibirien. Anstalten är ökänd för sina vidriga förhållanden. 47-åringen såg, i en rättegångsförhandling dagen innan sin död, ut att trots allt må relativt bra. Det har väckt misstankar om att han blev förgiftad. Misstankarna har stärkts av att myndigheterna förhalat utlämningen av hans kvarlevor till familjen.

Vem var Navalnyj?

Alexej Navalnyj var en motsägelsefull figur, och det fanns goda skäl att vara kritisk mot honom. Han började sin bana i det liberala Jabloko-partiet, men blev utesluten när han mot slutet av 2000-talet, efter delvis grovt rasistiska utspel, försökte knyta band till nationalisterna. Under protesterna mot valfusket 2011 och 2012 blev han, med sin humoristiska karisma, en av oppositionens ledargestalter.

Såväl hans styrka och svaghet som politiker bestod i att hans egentliga ideologiska hemvist alltid förblev vag.

Under åren som följde svängde han alltmer in på en vänsterpopulistisk linje: mobiliserade mot antisociala reformer och satsade tidvis på uppbyggnaden av oppositionella fackföreningar. Såväl hans styrka och svaghet som politiker bestod i att hans egentliga ideologiska hemvist alltid förblev vag.

Men Navalnyj var mer än bara politiker. Som grävande bloggare och antikorruptionskämpe avslöjade han elitens hemliga rikedomar och undergrävde regimens legitimitet. Att det retade Putin in i märgen illustrerades av att autokraten vägrade att offentligt uttala Navalnyjs namn, och i stället endast omnämnde honom som ”den där personen”, eller liknande omskrivelser. Den landsomfattande rörelse av hängivna följare som Navalnyj byggde under 2010-talet saknade motstycke inom den ryska politiken, men kretsade kring honom som ledarfigur.

Hans varumärke var en kombination av de sovjetiska dissidenternas symbolik, där enskilda individer som Andrej Sacharov ansågs representera nationens samvete, och den postmoderna västerländska valrörelsens logik, där politiker som Barack Obama vann genom att ersätta konkreta politiska program med inspirerande medial karisma.

Det var en innovativ, men riskfylld, strategi som 2021 ledde till Navalnyjs ödesbeslut att återvända till Ryssland och fångenskapen, efter att han återhämtat sig i Tyskland från giftattentatet året innan. Det byggde på en förhoppning om att kunna omsätta sin principfasta självuppoffring till politisk makt, om inte på kort sikt, så åtminstone i längden.

Ville starta fackförening för fängslade

Att han inte skulle kunna fortsätta verka i frihet var uppenbart. Men även i fångenskapet vägrade han att lägga ned. Via sina advokater höll han kontakt med omvärlden, bland annat på plattformen X (tidigare Twitter). Sommaren 2022 meddelade han där att han skulle starta landets första fackförening för fängslade personer.

”Om livet har gett mig en citron i form av ett fängelsestraff, får jag omvandla det till en lemonad av nyttig verksamhet för samhället”, skrev han.

Tvångsarbete är vanligt förekommande inom den ryska kriminalvården, och facket skulle kämpa för bättre villkor. ”Länge leve arbetarsolidariteten! ;)”, avlutade han sitt meddelande.

Även om skruvarna drogs åt allt hårdare, och flera av hans advokater så småningom själva hamnade i fängelse, hoppades han att regimen åtminstone skulle hålla honom vid liv. Att han likt Abdullah Öcalan, som i åratal suttit i ett turkiskt fängelse men vars ord än i dag har stor vikt inom den kurdiska rörelsen, skulle förbli en kraft att räkna med. Och att han någon dag, som en rysk Nelson Mandela, kanske till och med skulle flytta från strafflägret till Kreml. Det visade sig vara en felkalkylering.

Nya repressiva lagar – antalet politiska fångar ökar

Spelreglerna i Putins Ryssland har förändrats. Enligt nya och skärpta lagar riskerar till och med fredliga protester och kritiska kommentarer sedan början på kriget leda till mångåriga fängelsestraff.

I november dömdes exempelvis den feministiska konstnären Aleksandra Skotjilenko till 7 års fängelse för att hon ersatte prislappar på en mataffär med budskap om ryska krigsbrott. Den 13 februari dömdes den 65-årige marxistiska sociologen och kommentatorn Boris Kagarlitskij till 5 års fängelse för ”rättfärdigande av terrorism”. Den liberala politikern Ilja Jasjin sitter sedan 2022 av ett 8-årigt fängelsestraff för kritik mot kriget.

Sedan 2022 handlar det om runt 20 000 personer som har anhållits i samband med antikrigsprotester, varav hundratals åtalats för brott.

Den 16 februari ströks namnet som Putin aldrig vågade uttala från den långa listan över Rysslands politiska fångar. Att det kommer leva vidare som symbol för drömmen om ett bättre framtida Ryssland är sannolikt. Om hans änka Julija Navalnaja, som tagit på sig att fortsätta hans gärning, kommer lyckas bättre med att omsätta det, får tiden utvisa.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan

Kommentar #15/2024

”Akelius vill montera ner den allmänna skolan”

Roger Akelius (på bild från 2002) vill avskaffa den allmänna skolan genom att montera ner den, såsom han gjort med allmännyttiga bostäder, skriver Arbetarens krönikör. Men det blev inget köp av Academedia. Foto: Jessica Gow / TT, Anders Holmström/TT, Julia Lindblom

Roger Akelius framställde sig själv som filantrop och skrämde ägarna med att vilja dra in aktieutdelningen i Academedia. Så det blev inget köp för hans del. Men det hela handlade inte alls om att Akelius skulle sakna vinstintresse, skriver Martina Engman. Tvärtom vill han avskaffa den allmänna skolan på samma sätt som han gjort med kommunalt ägda bostäder: genom att montera ner bit för bit.

I ett grådisigt Malmö, mitt emot Folkets park, tornar de så kallade skilsmässohusen upp sig. De kallas så i folkmun för att när relationer tar slut börjar folk om här. Byggda alldeles för höga i en ilsken tegelbrun färg liknar de en ytterst liten kinesisk mur. Men folk blir sällan långvariga här. Den höga hyran och bullret från de eviga hyreshöjnings-renoveringarna av enstaka lägenheter gör att de som kan söker sig vidare.

Så skapade Akelius Fastigheter lägenheter där ingen egentligen vill bo.

Retade plötsligt borgerligheten

När Roger Akelius berättade att han skulle köpa en stor del av friskolekoncernen Academedia gav han friskolevärlden kollektiv hjärtattack med uttalanden om indragen aktieutdelning, donerade läromedel och mindre barngrupper. Värdet på Academedias aktier sjönk som en sten. Många småsparare och fonder sålde i panik.

Skulle hotet mot friskolorna komma från näringslivet? Det vore inte otänkbart. Handelshögskolans rektor, Lars Strannegård, har debatterat studenternas sjunkande kunskapsnivåer och friskolornas glädjebetyg. En outbildad arbetskraft är trots allt en fara för Sverige som kunskapsnation, alltså svenska företag. 

I samband med köpet passade Roger Akelius på att reta gallfeber på samtida borgerlighet genom att kalla betyg för ”äcklig militaristisk tradition”. Sedan trampade han nervösa aktieägare på tårna med uttalanden som ”kvartalsekonomi är för amatörer” och att ”generellt är utdelning en brist i matematik-kunskaper”. Akelius försatt inte en chans att tjuvnypa friskolesverige. Miljardären verkade inte vara i behov av nya vänner, för när affären avbröts passade han på att deklarera i tidningen Affärsvärlden: ”Fann mig snart i att aktieägare var viktigare än barn”. 

Målet att avskaffa den allmänna skolan

Det finns dock ingen anledning att gå på den rosenskimrande Disney-berättelse Akelius berättar om sig själv. Köpet av Academedia skulle inte avskaffat vinstjakt inom Academedia, målet var ett helt annat. Nämligen att avskaffa den allmänna skolan.

Det vore lätt att avskriva Akelius om det inte vore så att han brutalt omformat Sverige förut.

Den 78-åriga mångmiljardären som bor i Spanien benämner sig gärna som filantrop och sade att han som storägare skulle värna elever och personal. Det är dock ingen generell omsorg om alla elever och all personal det är tal om. Akelius plan är tydlig: kommunerna kommer om ett par år inte klara av att betala vad det kostar att utbilda barnen. Då, spår han, kommer proppen gå ur för privata skolor och då vill han att Academedias skolor är dit föräldrarna vänder sig. Så ska han bygga ett värdefullt bolag. Akelius dystra prognos är att var tionde unge kommer gå i en privatskola så småningom.

Privatskolor i Sverige på bred front är just nu science fiction för gemene man, dramatik i stil med ultraliberalens Ayn Rands roman Och världen skälvde. Det vore lätt att avskriva Akelius om det inte vore så att han brutalt omformat Sverige förut.

Akelius bostadsföretag knäckte hyresregleringen

Det var Roger Akelius bostadsföretag som knäckte hyresregleringen för svenska hyresrätter. I början av 2000-talet ansågs hyreslägenheter generellt vara en dålig investering eftersom hyrorna var låga och möjligheterna till vinst magra. Akelius såg en möjlighet och knäckte regleringen med sina standardhöjningar. Tillsammans med politikernas utförsäljning av allmännyttan banade det väg för renovräkningar och ockerhyror. Det var en privatekonomisk atombomb släpptes över Sverige.

I podden Investera på höjden från 2019 beskriver storspelaren inom svenska fastighetsbolag Jan-Erik Höjvall stolt hur han som vd för Akelius fastighetsbolag utvecklade en modell för att ta sig runt de reglerade hyrorna. Metoderna tar sedan anställda i bolaget med sig till andra bostadsföretag när de byter jobb och hyreshöjningarna sprider sig som ringar på vattnet. Själv fortsatte Jan-Erik Höjvall med samma strategi senare i SBB:s dåvarande bostadsbolag Amasten, nu avknoppade Neobo.

De miljarder Akelius ville använda för att omforma svensk skola kommer i mångt och mycket från vinster när han omstöpt bostäder som skilsmässohusen i Malmö. De fastigheterna har sedan sålts vidare till investerare som varit övertygade om att mer pengar funnits att pressa ur hyresgästerna. I dag ägs skilsmässohusen i Malmö av skandalomsusade Heimstaden som fortsätter på den utstakade vägen. Nästan alltid sitter det en lapp uppe i hissen där de ber om ursäkt för ljudet från renoveringar. 

Akelius ambition var att göra samma sak med svensk allmän skolgång som han gjort med allmännyttiga bostäder: montera ner bit för bit.

Målet är att införa ”riktiga privatskolor”

Roger Akelius hymlar inte när han säger att ”om Sverige får utvecklas till att ha riktiga privatskolor, så kan näringslivet och börsen höja kunskapsnivån markant. Sverige behöver det.” Det vill säga, de som betalar kan få tillgång till kunskap. Att han i media blir kallad för filantrop, alltså någon som utan vinstintresse verkar för förbättring av människors livsvillkor, är minst sagt märkligt.

Den avbrutna försäljningen kan vara ett första tecken på en ny skolpolitisk karta om ett par år. Löses inte underfinansieringen av svensk skola kan vänstern snart tvingas försvara det fria skolvalet och skolpengen. Det oavsett vem den går till, eftersom det kan bli enda sättet att hitta bred politisk enighet om skolgång för alla – annars kan Roger Akelius bistra vision bli verklighet.

Den här gången försvarade aktieägarnas vinstintresse den allmänna skolgången och försäljningen av Academia till Roger Akelius avblåstes. Varannan vecka-barnen i skilsmässohusen kan tillfälligt pusta ut, till ljudet av hantverkare som bilar bort kakel i ännu en badrumsrenovering.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan

Utrikes #14/2024

30 000 döda men USA stoppade resolution om eldupphör i Gaza

USA stoppade en resolution om eldupphör i Gaza
USA:s FN-ambassadör Linda Thomas-Greenfield vägrade skriva under resolutionen om omdelbart eldupphör i det svårt sönderbombade Gaza. Foto: Hatem Ali och Seth Wenig/TT

För tredje gången på kort tid stoppade USA under tisdagskvällen en resolution om omedelbart eldupphör i Gaza. Det här under ett möte vid FN:s säkerhetsråd. 

Förslaget om eldupphör lades fram av Algeriet och backades av 13 länder i FN:s säkerhetsråd. Storbritannien avstod från att rösta medan USA lade in sitt veto. Samtidigt fortsätter de blodiga attackerna mot Gaza där uppemot 30 000 människor, varav omkring en tredjedel barn, har dött sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober.

Hård internationell kritik

USA:s FN-ambassadör Linda Thomas-Greenfield menar att ett eldupphör skulle få negativa konsekvenser på de pågåede fredsförhandlingarna men beslutet att blockera möjligheten till eldupphör har fått hård internationell kritik.

Läget i det sönderbombade Gaza beskrivs som allt mer akut. Sjukvården har i det närmaste helt kollapsat och det råder stor brist på allt från mediciner till livsmedel.

“Explosion av barnadödlighet”

FN har tidigare i veckan varnat för att omkring en miljon barn i Gaza upplever akut hungerkris och att risken är stor för en ”stor explosion av barnadödlighet” som skulle kunna förhindras om striderna upphörde.

Samtidigt ökar också oron för den planerade israeliska markinvasionen av överbefolkade staden Rafah i södra Gaza dit hundratusentals civila sökt skydd.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Porträttbild av författaren Elin Anna Labba.

Intervjun #14/2024

Elin Anna Labbas nya bok: Storslagen skildring om dolda händelser vid vatten

Elin Anna Labba i intervju om romandebuten Far inte till havet. Foto: Sara Lansgren

Samtidigt som Elin Anna Labbas första bok, Herrarna satte oss hit, om tvångsförflyttningarna av samerna, sätts upp på teaterscenen kommer hennes romandebut Far inte till havet. En skildring av hur tre kvinnor försöker överleva, anpassa sig och göra motstånd mot vattenkraftsutbyggnaden som gör att sjön reser sig. Christin Sandberg har pratat med författaren om tystnad, trauman och sjöns betydelse utifrån tre kvinnors perspektiv.

Öppningsscenen i Elin Anna Labbas romandebut Far inte till havet är en sådan som etsar sig fast i minnet. Tre kvinnor kommer fram till sitt sommarhem till fjälls och möts av att byn på sommarlandet är översvämmad. Sjön har stigit så till den grad att kåtor och björkar helt eller delvis har dränkts. De vadar och ror fram och tillbaka mellan det som en gång var deras sommarkåta och torra land för att försöka rädda så många saker de kan. 

Trots att Far inte till havet, till skillnad från Elin Anna Labbas Augustprisbelönade debut, är en skönlitterär bok är den ändå en naturlig uppföljning av Herrarna satte oss hit, om tvångsförflyttningar av samer. Den här gången ligger fokus på utvinningen av naturresurser och vattenkraftsbyggandet i Sápmi, vilket orsakade vattennivåhöjningar och översvämningar med katastrofala följder.

Elin Anna Labbas egen släkt på faderns sida är från Vájsáluokta vid sjön Akkajaure – ett av de drabbade områdena för 1900-talets stora kraftverksdammsbyggen. Kvinnan som klär omslaget på boken är hennes farfars syster. 

Utgångspunkten för berättelsen är just bilder från den tiden som Labba har tagit del av. 

– Jag har sett de där bilderna på byn som har dränkts under uppväxten. Kåtor som har begravts i vattnet och människor som ror ut på sjön för att försöka rädda sina saker. Jag har ritat upp det och föreställt mig hur det var, berättar Elin Anna Labba på telefon från hemmet i Saltdal i norska Sápmi. 

Det och många människors berättelser ligger till grund för den här boken.

Tre kvinnor förenar berättelsen

Huvudpersonerna är alltså tre kvinnor. Rávdná, ensamstående mor, eller egentligen mamma tillsammans med systern tillika moster Ánne, och så dottern Iŋgá, berättaren. Iŋgá är i trettonårsåldern när man träffar henne första gången.

Att det blev just tre kvinnor är inte en slump. 

– Det finns många sådana starka kvinnoberättelser hemikring och jag har också haft den typen av kvinnor runt mig. Det var fint att få skriva en berättelse som utgår från dem, säger Elin Anna Labba.

Det finns också en stark koppling mellan kvinnor och vatten utifrån en urfolks- och samisk förståelse som Labba ville laborera med. 

– I Sápmi, och på många andra platser också, är vatten ett kvinnligt väsen. Det kändes som självklart att de sitter ihop med sjön på ett väldigt starkt sätt och jag ville leka med det i fiktiv form. Undersöka vad som hände med dem när sjön går sönder, däms och förstörs, säger Elin Anna Labba.

Dessutom fanns det många kvinnor i Labbas förra bok Herrarna satte oss hit, som hon på något sätt ville spinna vidare på i den här boken. 

– I romanformen kunde jag ta mig friheten att föreställa mig den hemlöshet som beskrevs i den boken. Det är en annan typ av tvångsförflyttning jag skriver om nu, men det är egentligen samma tematik. Och ramberättelsen följer ett faktiskt förlopp, även om personerna är fiktiva, säger Elin Anna Labba och fortsätter: 

De enskilda kvinnorna är inte baserade på verkliga personer utan är en blandning av många kvinnor. Även om en kvinna, den lite argare mamman, hade en förebild i min farfars mor Risten.

Mycket mer än så vet hon inte om Risten, utan har fått bygga på med andra kvinnor från omgivningen. Det ligger mycket research, framför allt insamlande av intervjuer och berättelser, bakom den här boken också. 

– Men jag har inte behövt åka så långt, eftersom jag bor på en sådan här plats där det har funnits nära till hands. Jag har kunnat plocka fram barndomsminnen hemmavid. Gå runt i de närmaste stugorna och fråga om saker. 

Rávdná frågar sig i boken medan hon stirrar ut över sjön om det hade varit annorlunda ”om kvinnorna hade bestämt”. 

– Jag tänker att det är en fråga man kan ställa sig om världen i allmänhet. Både vad gäller krigen i Ukraina och Gaza – vad hade varit annorlunda om det hade varit kvinnor som styrde? Rávdná i boken trodde det, att det hade sett annorlunda ut. 

Labba berättar att den detaljen i boken kommer från männen i byn där hon är uppväxt. 

– Enligt männen var deras mammor mycket starkare motståndare till intrången och kraftverksbyggena än männen, men hade inte den självklara rösten att ställa sig upp och säga det. Mammorna var väldigt arga över att man lät det ske. 

En annan förklaring till att kvinnorna kanske var, och än i dag är, de största motståndarna till övergrepp på naturen är att kvinnor, särskilt de som fått barn, som familjebärare är mycket mer knutna till en plats. 

– Framför allt inom renskötseln så blir kvinnorna när de får barn mycket mer varande vid sjön. Och mycket mer beroende av vattnet.

Efter tvångsförflyttningarna: romanformen ett sätt att fylla tomrummen

Att skriva i fiktiv form gjorde att Labba kände en frihet att försöka förstå mer, och på ett djupare plan, vad som hände kring tvångsförflyttningarna i ett senare historiskt skede än under perioden hon skriver om i Herrarna satte oss hit

– I romanen kan du få fylla i tomrummen som du vet att du aldrig någonsin kommer att få svar på på något annat sätt. Samisk historia är så lite nedtecknad och så lite arkiverad, systematiserad och organiserad, och många gånger är man därför beroende av en muntligt levande kultur, att det finns folk som kan berätta vad som hände. 

Och Elin Anna Labba tror att hon kommer närmare en känslomässig sanning kring vad som hände i sin debutroman.

Men samtidigt som den samiska berättartraditionen är stark och en viktig del av bakgrundsinformationen till boken Far inte till havet så finns det också mycket som inte kan uttalas högt. Tystnaden spelar en stor roll i berättelsen.

– Det är en tystnad. För samtidigt som många är duktiga på att berätta finns det en massa saker som man inte kan tala om. Så det blir på något sätt ett samtal där man vet att det ligger saker under ytan hela tiden. 

– Men på samma gång som det är så extremt mycket som man inte säger, så finns det en natur, som kanske är den som är mest talande. I naturen finns det fortfarande spår av ett samiskt liv, samisk historia och en samisk berättelse. Medan det i böcker och skrifter är extremt tyst. Det är inte bara tyst, utan det är präglat av en hård historia och mycket motgång som har skapat den där tystnaden, och saker man inte kan prata om. 

Elin Anna Labba tittar ut över sjön Akkajaure i Vájsáluokta. Foto: Sara Lansgren

Just en sådan sak är trauman, likt det Moster Ánne bär på i boken. Hon har fött ett barn, som hennes egen mor tvingade henne att lämna bort. Det var något som Labba tyckte var viktigt att berätta. 

– Det återkommer i de berättelser som jag har lyssnat på, från en tid när man verkligen inte kan få ta för givet att ett barn man får är ett barn man kommer få ha kvar, säger Elin Anna Labba. 

– Jag har hört många sådana berättelser om kvinnor som inte har kommit tillbaka till sig själva efter att ha blivit fråntagna ett barn. Ofta skedde det på grymma vis, och du fick ofta inte bestämma själv, utan det kanske var ens mamma som kom och sade att du inte fick behålla barnet.

Hon säger att det var viktigt att det inte skulle bli en glorifierande historia. För romantisk, för vacker. Utan en historia som också skildrar det som är trasigt och fult. Som livet är.

– Man kan lätt hamna där, när man vill skriva om något man är väldigt lojal mot som jag är mot Sápmi, och därför börjar utelämna delar. Men då blir det osant.

I nästan varje detalj i boken finns det en gammal berättelse som ligger i botten. En sådan är en familjeberättelse om en syster som hade gått bort, och familjen därefter brände precis allting som har tillhört henne. Precis på samma sätt bränner Rávdná allt efter att moster Ánne dött.

Och så är det där med bristen på närhet och fysisk beröring. Lever det kvar eller kommer det med berättelserna, är det så att när man berättar mer så blottar man sig och blir mer sårbar och känslomässig?

– Jo, avståndet, det fysiska håller ihop med tystnaden och när den luckras upp och man börjar bryta upp den så påverkar det hela en. 

– För varje bok man ger ut, som i mitt fall, så är det som att kroppen slappnar av. Man vågar närma sig själv och andra. 

Motstånd – en röd tråd genom den samiska historien

Motståndet mot vattenkraftsprojekten, som i verkligheten kom att bli en global urfolksrörelse, skildras också i boken. Labba, som är född 1980, beskriver det som något som har påverkat hennes uppväxt.

– Det var viktigt att skriva den tiden som ligger före mitt liv. Vad skapade att jag fick växa upp med samisk skola, samisk språkundervisning, samiska program, samiska barnböcker? Allt sådant som min pappa inte fick eftersom man inte skulle lära sig samiska när han växte upp. Det händer så mycket under de här åren, säger hon och tillägger: 

– Samtidigt är de i min bok ganska dåliga på att göra motstånd. De är inga mästare, de är ganska taffliga. Även om Rávdná försöker. 

Däremot är dottern Iŋgá, som bär berättelsen, mest undflyende, inte intresserad av att följa i moderns spår och svår att få något riktigt grepp om.

– Hon blir kvar och bara är. Hon blir väldigt passiviserad av sitt liv. Hon är dock en sådan kvinna som finns där och som jag har sett i min närhet. 

– Det svårt att skriva fram den här typen av karaktärer. Det är lättare att skriva om någon som är tydlig och förbannad som hennes mamma, som har tydligare konturer.

Elin Anna Labbas bok har beskrivits som mörk och hon har fått frågan var hon ser hopp.

– Jag har själv inte tänkt på det som en mörk berättelse, utan har till och med haft riktigt kul när jag har skrivit.

Men om hon ska peka ut mörkret, som boken i så fall är präglad av, så är det den pågående klimatkrisen. Den som alla i Sápmi befinner sig mitt i.

Boken är dessutom skriven under en tid när Labba och hennes familj, man och tre barn, flyttade från Jokkmokk till Saltdal i norska Sápmi.

– Så vi har stödmatat våra renar och vi har sett att ingenting händer. Åren går och politiken förändras inte. Den hopplösheten måste man ändå säga är närvarande. 

Elin Anna Labba drömmer om att sjön, havet och naturen en dag ska få sina egna rättigheter, sin egen röst. Såsom floder och mark har fått i bland annat Nya Zeeland.

– Jag tänker att någon dag kommer vi att komma dit även i Sverige, säger hon.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Inrikes #13/2024

Sista milen utan lön: Nya skandaler hos Airmees under­leverantörer

Airmee använder sig av en uppsjö av underleverantörer i Sverige för att hålla verksamheten igång. Foto: Julia Lindblom

Förra året avslöjade Arbetaren omfattande missförhållanden bland Airmees underleverantörer. Strax därefter avgick bolagets vd. Nu kan Arbetaren avslöja ytterligare missförhållanden och det som framstår som nya planerade konkurser bland flera andra av Airmees underleverantörer. 

Det här är del ett av Arbetarens läsarfinansierade gräv: Sista milen utan lön.

Det är en kall eftermiddag i februari i en söderförort till Stockholm när Arbetaren möter upp Andrij.

Andrij kom till Sverige i samband med att kriget i Ukraina bröt ut våren 2022. Genom en kontakt från en vän fick han omgående arbete inom budbranschen på en underentreprenör till gigföretaget Airmee, nämligen Amek Entreprenad. 

Han är nu en av många arbetare som Arbetaren varit i kontakt med och som sedan snart ett år fortfarande väntar på sina löner. 

Andrij berättar att arbetet på Airmee var hårt och slitsamt, och att buden på företaget fick betalt per stopp. Det bekräftas också i flera anställningsavtal, där det står att förare fick mellan 9 till 12 kronor per stopp. 

– Svenskarna skulle aldrig ta den här typen av arbete. De kan möjligen vara chefer på företagen i budbranschen. Om en svensk arbetade på jobbet jag haft en vecka skulle hen säga “det här gör jag aldrig om”, säger han.

Men efter att Andrij hade arbetat i över ett år på företaget slutade plötsligt lönen att komma. Den sista lönen betalades aldrig ut, och nu är Amek skyldig honom över 21 000 kronor.

Tidigare problem med underleverantörer och konkurser

Arbetaren har i flera reportage rapporterat om omfattande missförhållanden på budföretaget Airmee. 

Airmee använder sig av en uppsjö av underleverantörer i Sverige för att hålla verksamheten igång. De har formellt inget arbetsköparansvar, utan erbjuder endast en plattform för tjänster. 

I stället är det underleverantörerna som har det formella ansvaret. 

En av dessa underleverantörer, skandalföretaget Ripro Holding, kastades ut från såväl Airmee som Budbee. Företaget var indraget i en utredning om grova skattebrott, bokföringsbrott, svartarbete och penningtvätt.

Arbetaren kunde som första tidning i somras avslöja att bolaget gått i planerad konkurs, för att sedan åter uppstå under liknande företagsnamn. Något som senare även Dagens industri rapporterade om. Granskningarna i media ledde till att Airmee bröt kontraktet med Ripro Holding. Några dagar efter avslöjandet avgick även Airmees vd Julian Lee och ersattes med Elin Morales Härén.

Andrij är en av många leveransbud som fortfarande väntar fortfarande på månadslönen från Amek. Foto: Julia Lindblom

Nya skandaler hos Airmees underleverantörer

Nu kan Arbetaren avslöja ytterligare missförhållanden och det som framstår som nya planerade konkurser bland flera andra av Airmees underleverantörer. Samtidigt hopar sig betalningsförelägganden hos Kronofogden.

Flera av Arbetarens källor menar att Amek, företaget som inte betalade ut Andrijs lön, var en underentreprenör till Tranda Transport AB.

Tranda Transport AB är en av logistikjättarna Airmees och Budbees största underleverantörer och tvingades, vilket Dagens Industri rapporterade om, förra året till rekonstruktion. Därmed riskerar skattebetalarna en förlust på nästan 10 miljoner kronor.

Buden på Tranda Transport arbetar nu på provision. Det bekräftar anställningskontrakt som Arbetaren tagit del av och som visar att buden erbjuds endast 12 kronor per utkörning.

Andrij berättar att kollegorna skrev till chefen på Amek för att be om de uteblivna lönerna, men inte fick något gensvar.

– Vi var underleverantörer till Tranda. Redan den 20 maj, några dagar innan löningsdagen, kände vi på oss att vi inte skulle få ut våra löner. Vi skrev till chefen på Tranda, som skrev till chefen på Amek. Han sa att han skulle betala lönerna. Chefen på Tranda delade upp betalningarna i två. Först förde hon över en mindre summa, och chefen på Amek betalade en del av lönerna med de pengarna. Men den andra större summan som Tranda förde över behöll han själv och stack, berättar Andrij.

Trandas ägare Cora Boreaux bekräftar att Tranda AB tidningar har anlitat Amek som underentrepenör, men har enligt henne uppfyllt sina skyldighet i avtalet.

– Vi har inte överfört pengar till något bolag, utan betalat fakturor. När vi anlitar någon som en underentreprenör så får vi betala för den tjänsten. I förlängningen utgår vi från att vår kund i sin tur följer den svenska lagen och betalar sina kostnader. Vi har uppfyllt våra skyldigheter enligt avtalet och betalat fakturorna, säger hon.

Enligt Cora Boreaux sade de upp avtalet med Amek för att de anade missförhållanden.

Chefen svarar under falskt namn

När Arbetaren når en ansvarig på Amek genom ett telefonnummer, som flera anställda tidigare använt sig av, säger personen att den varken känner till Amek eller Tranda. Personen säger att han inte är anställd för tillfället och utger sig i stället för att heta “Steven”.

– Det här numret kanske tillhörde någon annan tidigare, säger personen i telefonen.

Anställda Arbetaren talar med bekräftar dock att det är deras gamla chefs röst i telefonen.

Fordon flyttades över i samband med konkurs

Förra våren berättade Arbetaren om Mohammed som arbetade på en annan av Airmees underleverantörer, Amrra. Han fick inte fick ut sin lön trots att han under slavliknande villkor arbetade fem dagar i veckan, sju timmar om dagen i en och en halv månad. 

Amrra gick i konkurs i maj 2023, och hade vid tidpunkten skulder på 4 722 230 kronor. 

Utdrag ur fordonsregistret som visar hur bilar flyttats över mellan bolagen. Foto: Privat

Arbetaren har granskat hur fordon som tidigare ägts av Amrra, tagits över av Amek Entreprenad bara några månader innan företaget gick i konkurs. Det här visar flera utdrag ur fordonsregistret. I dagsläget äger dock inte Amek längre några fordon och lastbilarna har i många fall blivit avställda. 

En fortsatt granskning av alla inblandade företag har bland annat visat följande kopplingar mellan Amek, Amrra och Tranda:

I Amrras bolagsstyrelse satt en kvinna som styrelsesuppleant sedan november 2021, som senare tillträder som styrelseledamot i Amek AB i december 2022, endast några månader innan Amrras konkurs. 

Samma sommar, i juni 2023, bildas ytterligare ett företag, Arcabo Transport. I styrelsen sitter personer som Arbetarens källor menar haft arbetsledande positioner på Amek och Amrra. Flera bilar i bolaget har tidigare tillhört Amrra och Amek. 

Tranda, Amrra och Amek och skatteskulderna 

Enligt Arbetarens källor har Tranda inte bara kopplingar till Amek och Amrra. De har också varit knutna till ett annat budbolag som nyligen gick i konkurs, Occada AB. 

I bolagsstämman vid Occada deltog en annan person som sitter i Trandas bolagsstyrelse som justerare av protokollet. Occada gick i konkurs i april förra året.

En av Airmees alla underleverantörskedjor. Här med företaget Tranda som utkontrakterat arbete till Amrra, som gått i konkurs för att sedan uppstå som företaget Amek Entreprenad.

Enligt förvaltningsberättelsen från konkursen skulle bolaget bedriva bud- och kurirverksamhet åt Airmee, men var även underentreprenör för Bird och samlade in elsparkcykar åt bolaget. 

Personalomsättningen på bolaget var hög. Mellan 2020 och 2023 hade Occada cirka 100 olika anställda och som mest ungefär 13 anställda samtidigt. Bolaget var aktivt i drygt tre år och är i dag skyldiga närmare 2,5 miljoner i skattepengar. 

Uteblivna löner

Andrij letar i dagsläget efter ett nytt jobb. Han har ont om pengar och behöver den innestående lönen för att försörja sin familj. 

– Sverige sträcker ut en hand för att hjälpa, men har två händer från att ta ifrån en allt. Det har gått snart tre år men jag kan inte säga att det blivit bättre för oss migrantarbetare som kom till Sverige från Ukraina, säger han.

Arbetaren kommer att fortsätta att följa utvecklingen inom budbranschen.

Andrij heter egentligen något annat men vill vara anonym av rädsla för repressalier.

Läs de andra delarna av Arbetarens läsarfinansierade gräv: Sista milen utan lön 

Del ett: Nya skandaler hos Airmees underleverantörer 
Del två: Slavliknande villkor på Amek 
Del tre: Ägaren tar avstånd från tidigare partnerbolag

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Ledare #13/2024

När bjuder ni in Solidariska byggare, regeringen?

Arbetarens tillförordnade chefredaktör Amalthea Frantz om arbetsplatsolyckor.
Amalthea Frantz, tillförordnad chefredaktör på Arbetaren. Foto: Magnus Lejhall/TT. Kollage: Arbetaren

”Arbetsmarknadsminister Johan Pehrson, vågar du bjuda in Solidariska byggare nästa gång?” Amalthea Frantz om regeringens partssamtal om de ökade dödsolyckorna på arbetsplatserna.

Den gångna veckan har Sveriges regering sysslat med många träffar, uttalanden och pressmeddelanden. Det har handlat om allt från utrikespolitik till a-kassa. Nyheterna har inte varit goda.

Ett ämne som hade kunnat mynna ut i något lite mer hoppfullt, kanske till och med kraftfullt, är samlingen kring arbetsmiljö och de ökade dödsolyckorna.

I pressutskick har vi fått veta att regeringen kallat till ”samtal med parterna”. De började förstås med arbetsköparna. Då var statsminister Ulf Kristersson (M) med.

Statsministern inte med

Sedan var det dags att träffa arbetstagarnas representanter, LO-förbundet Byggnads. De fick nöja sig med att möta arbetsmarknadsminister Johan Pehrson, samt biträdande arbetsmarknadsminister Paulina Brandberg (L). Samtidigt brann det bokstavligen på en arbetsplats i branschen, med ett förmodat dödsoffer som följd.

Regeringens möte har än så länge inte skapat några stora rubriker. Eller så mycket att förvänta sig, vad det verkar. (Att regeringen vill att Arbetsmiljöverket ska rikta in sig på fler fysiska oanmälda inspektioner är förvisso bra, men det uttalandet kom redan i mitten av december, efter hisskatastrofen i Sundbyberg.)

Byggnads ordförande Johan Lindholm säger efter mötet till tidningen Byggnadsarbetaren att de önskar en kriskommission med byggbranschens parter och representanter från regeringen. Och: ”Vi blev inte lovade något, men de uttryckte tacksamhet över att vi var där.”

Inte så hoppfullt alltså. Men ingen borde vara förvånad.

Samtal utan representation

Vilka är ”parterna”? Visst borde alla de arbetare som kommit till Sverige för att jobba i just byggbranschen räknas? Dem har ju Byggnads till stor del misslyckats att organisera. Särskilt jämfört med relativt lilla SAC Syndikalisterna, som har något tusental sådana medlemmar bara i Stockholm, i facket med namnet Solidariska byggare.

Kort sagt: Migrantarbetare är överrepresenterade vad gäller arbetsplatsolyckor.

LO-facken har under lång tid misslyckats med att, eller inte velat, organisera sådana arbetare i någon större utsträckning.

Att det på papperet finns regler och kollektivavtal spelar inte stor roll för den faktiska säkerheten på mängder av byggen.

Ett sätt att få höra om verkligheten på de värst utsatta arbetsplatserna hade förstås varit att bjuda in de berörda som organiserat sig syndikalistiskt.

De dödliga olyckorna ökar.

Bjud in de värst utsatta

Ett sätt att, med tanke på ovanstående, få höra om verkligheten på de värst utsatta arbetsplatserna hade förstås varit att bjuda in de berörda som organiserat sig syndikalistiskt. Men ingen syndikalist har sett till någon inbjudan till veckans träff med regeringen.

Vi vet ju att det inte är i ”samtal med parterna” som verklig förändring sker. Men ändå, visst vore det intressant att höra samtalet?

Arbetsmarknadsminister Johan Pehrson, vågar du bjuda in Solidariska byggare nästa gång? Annars kan de säkert ta det direkt med Ulf, om det passar bättre.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Kultur #12/2024

Barnen blir osynliga i gestaltning av längtan och vånda

Författaren Sara Martinsson och hennes bok Kvinnor utan barn. Till höger skådespelerskan Nina Zanjani i Yerma.
Journalisten och författaren Sara Martinsson. Till höger Nina Zanjani i rollen som Yerma. Foto: Banfa Jawla

Skaffa barn eller inte? Frågan är personlig men har en sådan bäring på familj och samhälle att det ofta är svårt att bortse från omgivningens tryck och förväntningar. Men vilket sätt beskriver bäst dessa kast mellan längtan, skräck och yttre krav? Statistik eller poetisk gestaltning?

1900-talet utnämndes till Barnets århundrade, vilket var titeln på Ellen Keys stridsskrift med samma namn, som kom ut just år 1900. 1800-talets barn levde i fasa, och uppmärksamheten kring deras liv och rätt fick stora genomslag.

I Sverige och andra länder blev det förbjudet att misshandla och förgripa sig på barn. De fick rätt till utbildning och tycka till om vårdnadshavare. Mindre barn skulle inte arbeta eller användas i krig. På många sätt blev barn synliga under detta århundrade, och fick allt fler att förstå och kämpa för deras rätt till egna perspektiv.

Ellen Key.
Ellen Key. Foto: TT

Barn i vårt århundrade

Man är benägen att tänka att det skett en tillbakagång under vårt århundrade. Runt om i världen mördas och torteras barn, i vår tid, inför våra ögon.

Några siffror: Rädda Barnen rapporterar att över 11 000 barn har dödats i Gaza sedan den 7 oktober 2023. Det brittiska försvarsministeriet uppger att 11 000 ukrainska barn under Rysslands anfall kidnappats för att ”omskolas”. Men också på andra ställen i världen svälter och dör barn i tiotusental i krig och klimatrelaterade kriser. 

Värdens, historiens och samtidens barn har sålts och köpts, ofta inför omvärldens ögon. Barn har systematiskt kidnappats och ”fostrats” för att ingå i en fascistisk maktapparat, exempel finns från alla tider och världsdelar, under 1900-talet från Spanien efter inbördeskriget, Nazitysklands Lebensbornsprojekt, under 1970-talets fascistövertagande i Argentina och Chile.

Den globala adoptionsindustrin har haft systematiska inslag av vinstintresse vilket har lett till att strömmar av barn från bland annat Latinamerika och Korea stulits och sålts till Europa och USA. Äger barnet någonsin sin egen berättelse?

Barnafödande som norm, tryck och livsstil

Journalisten och författaren Sara Martinsson utgår i sin bok Kvinnor utan barn. Om reproduktion och livets mening, som närmast fungerar som ett långt reportage, från sina egna tankar om vad det får för konsekvenser att avstå ifrån att ”skaffa barn”.

Särskilt rör hon sig kring barnafödande som norm, tryck och livsstil. För kvinnor alltså. Första delen av boken handlar om hur kvinnor historiskt kopplats samman med barnafödande, och basen i tankegången hämtas till stor del från de gamla grekerna och Bibeln. Är dessa verkligen det fundament som vi fortfarande står på i alla frågor om natur kontra kultur, börjar man snart fundera över.

Så småningom kommer exemplen från mammor i generationer för inte så länge sedan, om läkarvetenskapens framgångar som möjliggör barnalstrande även för den som för bara ett sekel sedan var dömd till att inte kunna välja. 

Demonstration för rätt till abort. St Louis, Missouri, USA 1972
Demonstration för rätt till abort. St Louis, Missouri, USA 1972. Foto: TT

Andra har svårt att välja på grund av konkreta lagar och regler, som hedersproblematik i familjen eller abortförbud. Framåt slutet av boken citeras Ungerns talman Lázzo Kövér: ”Att skaffa barn är en offentlig angelägenhet, inte en privat. (…) Barnlösa människor är inte normala. De står på dödens sida.”

Sara Martinsson skriver: ”Styrkan i orden är talande för var kvinnor utan barn befinner sig politiskt just nu. Kanske kan man till och med gå så långt som att påstå att 2020-talet är en ny historisk höjdpunkt för politiseringen av kvinnors förmåga att ge liv.”

Statistik övertygar inte

Vare sig man köper denna slutsats eller inte – efter en rad ordentligt brutala nedslag i historiens växlande konsensus kring vilka konster kvinnor ska eller inte får utföra med sina kroppar – finns en poäng här: en person med livmoder förvandlas lätt till en lekboll i händerna på ett maktlystet samhälle. Rapporterna duggar utan tvivel tätt i vår tid, som sagt. 

Trots att Kvinnor utan barn är späckad, verkligen späckad, med statistik och exempel övertygar den inte på grund av detta. All statistik och de många citaten i Martinssons bok mer än antyder att de skulle vara bevis på hennes tes att barnlösa kvinnor betraktats som mindre relevanta – men ofta är det svårt att värdera dem.

Samtidigt sår de lite förrädiskt tanken att de som valt barnalivet mer eller mindre förförts, eller närmast tvingats in i det. Men vad är det som säger att beslutet att avstå är ett beslut med mer integritet än att inte göra det? Kvinnor utan barn leder inte detta i bevis, trots alla sina siffror. 

Charles Foster: Sara, Hagar, Sara och Abraham. Charles Foster 1897.
Hagar, Sara och Abraham. Bild Charles Foster 1897. Foto: Wikimedia Commons

Paradoxalt känns de också mindre relevanta än den hävd, tradition, skam, samhälle, kultur, vidskepelse och moral som krälar runt frågan. 

Gestaltning mer effektivt än siffror

Att läsa boken som en mer personlig berättelse kring vad en har att brottas med i valet att inte ”skaffa” barn ger betydligt bättre utdelning. Där fångar Martinssons historiska berättelse upp en kör av kloka röster som känns relevanta. 

Och när Martinsson går in i enskilda berättelser (historiska eller ej), som till exempel den 90-åriga Sara, en av Bibelns kändaste kvinnliga gestalter, kommer hon nära det som jag ser som bokens ärende.

Bibel-Sara är barnlös i ett obarmhärtigt släktbesatt sammanhang (där släktled efter släktled räknas upp i oändliga rader på manssidan, från Adam och Eva fram till Jesu tid).

Situationen får enorm tyngd eftersom Abraham sedan gammalt ingått ett förbund med Gud att hans ättlingar ska ärva landet. Efter att ha övertygat maken om att göra barn med familjens slavinna Hagar blir Sara själv välsignad med ett eget barn. En historia att fundera över med sina inslag av plikt, tvång och panik.

Under olika tider har vägran att ”sätta barn till denna värld” uttryckts, i förtvivlan och med tanke på den som ska födas in en skrämmande tillvaro. Eller som en rent politisk handling, som Aristofanes pjäs Lysistrate från 411 före vår tideräkning ofta tolkats, då kvinnorna går i ”kärleksstrejk” för att vägra leverera kanonmat eller kungliga arvingar som spelpjäser i ett hierarkiskt patriarkat. 

I García Lorcas dramatik

Den spanska poeten och dramatikern Federico García Lorca (1898–1936) har blivit känd som tung uttolkare och kritiker av traditionell folkdiktning i särskilt Andalusien i södra Spanien. Han växte upp i en konservativ miljö med relativt välbärgade föräldrar, men var socialist, och förlöstes som dramatiker under en vistelse i New York 1929–1930 där han mötte modernismen och surrealismen och vågade gestalta motsättningarna och förtrycket med dessa verktyg.

Under det tidiga 1930-talet reste han med sin egen teatergrupp La Barraca runt på andalusiska landsbygden och framförde pjäser som han skrev, och som har blivit klassiker. Stycken som Bernardas hus, Blodsbröllop och Yerma spelades i skjul och skolor, var än man kunde hysa in sig. Och de har aldrig slutat sättas upp, på små källarteatrar likväl som på stora scener i Europa och USA, spelas de år efter år. 

Nina Zanjani och Christopher Lehmann i García Lorcas pjäs Yerma på Dramaten.
Nina Zanjani och Christopher Lehman (som Federico García Lorca) i Yerma på Dramaten i Stockholm. Foto: Banfa Jawla

Pjäserna berättar om en trång och strängt traditionell livsstil på landsbygden eller i mindre samhällen. Hedern står i fokus, men särskilt kvinnor vägrar inordna sig trots tvång och våld. Åldriga seder stänger dem inne, skräcken för att bryta mot dem handlar om att familjen och hela släkter hamnar på obestånd. Kvinnorna liksom barnen blir livsviktiga byten i handeln om överlevnad. På var och en ligger ansvaret för en hel släkt, och bara misstanken om avvikelse kan innebära ett krav på en man att mörda. 

Rakt in i kroppen – men utan barnens röst

För Yerma i den sistnämnda pjäsen i Lorcas landsbygdstrilogi är hennes barnlöshet en tragedi. Alla byns kvinnor föder och talar om moderskapet som en självklarhet. Yerma blir en anomali och en utmaning mot det normala – det är hennes stora lidande.

García Lorca var homosexuell och led själv ett utanförskap på grund av detta, och pjäsen antyder att Yermas make har svårigheter att upprätthålla sin roll som äkta make med kravet att avla barn. Hon mördar honom som bär skulden till hennes utanförskap.

Dramaten har satt upp Yerma på stora scenen i en otroligt vacker föreställning, som ligger långt från landsbygdens kackel men nära byns historiska grupptryck och utspelar sig helt i en modern och avskalad scenografi. Här är de politiska och filosofiska aspekterna på frågan om föräldraskap och barnet som symbol i totalt centrum.

Äktenskapet är arrangerat, och författaren García Lorca, som brottades med sin identitet och lust, finns i denna uppsättning med på scenen som en del i makens icke-lust på familjebildning (som det ju heter). Här är det han som mördas, av den förtvivlade Yerma, på grund av sin brist på pliktuppfyllelse gentemot samhälle och norm.

I en enaktare på dryga timmen serverar García Lorca verktygen för att känna hur frågan kring föräldraskapet biter rakt in i både samhällskroppen och den helt egna, kanske längtande kroppen. Här finns också en enormt stark hotbild, en närvaro av våld som känns helt relevant. 

Men liksom Sara Martinssons bok handlar den väldigt lite om just barnen, och deras intresse. Kanske skulle frågan vinna på att föra fram deras perspektiv i en tid då deras århundrade fasades ut förskräckande snabbt. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Signerat #12/2024

Den fria rörlighetens hyckleri

Shabane Barot, läkare och skribent. Foto: Pontus Lundahl / TT

“Att rika människor kan köpa sig ett europeiskt pass väcker säkert indignation hos många. Att miljontals andra, och i synnerhet de som bäst behöver det, helt saknar legala möjlighet att röra sig fritt i världen framstår dock som naturligt eller kanske rent av önskvärt”. Shabane Barot om pass, ofri rörlighet och omdefinierade medborgarskap.

Ulf Kristersson har på sätt och vis rätt: ett pass är så mycket mer än en resehandling. Det visste Adolfo Kaminsky, legendarisk förfalskare i det naziockuperade Frankrike som avled ifjol vid 97 års ålder.

Den självlärde kemisten och fotografen Kaminsky – vid tiden sjutton år gammal – producerade mängder av falska identitetshandlingar som räddade livet på uppskattningsvis tiotusen franska judar.

Efter andra världskrigets slut fortsatte han att tillverka falska papper åt bland annat den algeriska motståndsrörelsen FLN, anti-apartheidaktivister, motståndare till diktaturerna i Spanien och Grekland och latinamerikanska oppositionella, något som framkommer i journalisten Adam Shatz fina porträtt av Kaminsky som publicerades i London Review of Books förra året.

”Mitt liv som förfalskare”, säger Kaminsky till Shatz, ”har utgjort ett oavbrutet motstånd mot nazism, ojämlikhet, segregation, orättvisa, fascism och förekomsten av diktaturer”.

Passet har en central funktion i det maskineri som reglerar den fria rörligheten världen över. Vissa pass är knappt värda pappret de är tryckta på, medan andra har förmågan att öppna dörrar och garantera basala rättigheter. De sistnämnda är hårdvaluta, som designteoretikern och antropologen Mahmoud Keshavarz (i transparensens namn: vi känner varandra) visar i sin forskning.

I boken The design politics of the passport (2019) diskuterar Keshavarz den växande marknaden för ”Citizenship by investment”, där företaget Henley & partners utgör en av de främsta aktörerna. De marknadsför sig mot ”internationellt mobila entreprenörer och investerare” som med företagets hjälp kan köpa sig ett åtråvärt medborgarskap och tillhörande pass i ett land som Malta eller Grekland.

Rörlighet som klassmarkör

Den produkt som Henley och de stater som samarbetar med företaget säljer är fri rörlighet: möjligheten att resa obehindrat för den som kan hosta upp x antal miljoner. Att rika människor kan köpa sig ett europeiskt pass väcker säkert indignation hos många. Att miljontals andra och i synnerhet de som bäst behöver det helt saknar legala möjlighet att röra sig fritt i världen framstår dock som naturligt eller kanske rent av önskvärt.

I ett globalt system utformat för att hålla människor borta från världens rika länder löper den som flyr krig, fattigdom eller klimatförändringar en enorm risk att utsättas för våld och övergrepp. Flyktingar förgås i läger, drunknar i havet eller försvinner på andra sätt vid Europas gränser. Samtidigt prioriteras den inre gränskontrollen. Enligt Tidöavtalet ska alla anställda i offentlig sektor åläggas en anmälningsplikt vilket skulle innebära att Sveriges inre gränser dras på sjukhus, bibliotek och i kollektivtrafiken. Den som saknar ID-handlingar är inte bara utestängd utan också villebråd.

Snaran dras åt även för de medborgare som invandrat hit. Udden i Kristerssons kommentar om att medborgarskapet är mer än en resehandling är ju riktad mot landets invandrare: de måste vara beredda att ”med vapen i hand – och med livet som insats – försvara Sverige, våra värderingar, vårt sätt att leva”. Ytterst öppnar Kristersson för en skiktning av svenska medborgare i två kategorier – de som måste bevisa sin rätt att leva här och de som på ett naturligt sätt är hemmahörande.

När medborgarskapet omdefinieras

Justitieminister Gunnar Strömmer annonserade innan årsskiftet att han tillsatt en utredning av möjligheterna att säga upp personers svenska medborgarskap och därmed göra dem statslösa.

Utredningens slutsatser presenteras i december. Några dagar senare gick Sverigedemokraternas partisekreterare Mattias Bäckström Johansson ut med ett förslag om att dra tillbaka medborgarskapet för invandrare som ”sviker sina medborgerliga plikter”, en potentiell valfråga år 2026.

Ett pass kan återkallas eller ogiltigförklaras och medborgarskapets innehåll omdefinieras. Kanske befinner vi oss nu i början av en sådan process. Utgången är långt ifrån given: den bestäms av de sociala och politiska styrkeförhållandena i vårt samhälle och av det motstånd vi förmår att mobilisera mot en ordning som syftar till att straffa och kringskära människors livsmöjligheter.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Utrikes #12/2024

Syndikalistiska studenter organiserar sig i krigets Ukraina

Studenter från Ukrainas syndikalistiska studentkår samlade i Kiev för att diskutera protestplaner och stora och små vardagliga problem. Foto: Volodya Vagner

Ukrainas syndikalistiska studentkår fortsätter träffas och organisera sig trots kriget. Problemen de brottas med hopar sig, såsom att inte kunna skriva prov på distans utan behöva resa till universitetet, inställda utbetalningar av studiebidrag och iskalla studentrum. Arbetaren har besökt ett av deras möten i Kiev.

Det är en vinterkväll i Kiev och ett drygt dussintal studenter från Ukrainas syndikalistiska studentkår har samlats i en möteslokal. Väggarna pryds av konstnärliga hyllningar till historiska och nutida ukrainska hjältar. På en av teckningarna syns beväpnade frivilliga vid Donbassfronten. De poserar med anarkistflaggor. I molnen bakom dem syns Nestor Machno, anarkistledaren som i samma landsdelar, men ett sekel tidigare, stred mot såväl den röda som den vita armen. Men mötet som pågår denna kväll handlar om mer vardagliga kamper.  

– Vi borde organisera protester vid KNU, vädjar Mychailo, en långhårig kille i tjugoårsåldern som inte vill uppge sitt efternamn. KNU är Kievs statliga universitet, där han pluggar. 

Men alla mötesdeltagare är inte övertygade om förslaget.

– Jag tror inte att det finns potential för mer än några dussin deltagare, invänder en.

– Visst är det bra att ta initiativ, men protest bara för protestens skull är fel väg, flikar en tredje in. 

Debatten är livlig och stämningen god.

– Låt Anton komma till tals, han har haft handen upp i flera minuter, säger mötesordföranden vid ett tillfälle, och pekar mot laptopen, där en deltagare finns med på videolänk. 

På bordet står tekoppar och ölburkar, och det ligger utspridda klistermärken med slagord som ”Bara enade är vi starka” och ”Utbildning är en rättighet, inget privilegium”. Diskussionen som pågår handlar om ett beslut på Ukrainas största universitet, om att studenterna måste avlägga sina prov på plats, vilket drabbar de som pluggar på distans efter att ha tvingats på flykt av kriget.

En studenternas fackförening

Studenterna som samlats denna vinterkväll tillhör Prjama Dija (”Direkt Aktion”), Ukrainas syndikalistiska studentkår. Eftersom organisationen anser att studierna är en del av den övergripande sociala reproduktionsprocessen, alltså det arbete som krävs för att samhället ska gå runt, beskriver den sig som en studenternas fackförening.

Efter någon kvart når mötet konsensus om att bordlägga protestplanerna och går vidare i dagordningen. Utöver KNU finns flera andra universitet representerade bland de deltagande studenterna, och listan över deras problem är lång.

Studenter på plats och på distans deltar på mötet i Kiev. Foto: Volodya Vagner

Krigsrelaterade problem för studenterna

Många av frågorna är krigsrelaterade: Eftersatta skyddsrum, studiebidrag som staten inte längre betalar ut i tid och iskalla studentbostäder och föreläsningssalar, vars fönsterrutor eller värmesystem har slagits ut av ryska luftangrepp. Men även om kriget alltid är närvarande, finns även mer vardagliga punkter. Under mötet diskuteras ett samarbete med en feministisk vänorganisation och det skrattas åt en libertariansk studentförening, som man betraktar som sin ideologiska motståndare.

Studentrörelsen Prjama Dija har en lång, men uppbruten historia. Redan på nittiotalet organiserade sig ukrainska studenter i flera år under samma namn. På 2010-talet återföddes studentkåren på nytt, och gjorde under Maidanrevolutionen 2014 rubriker med en ockupation av det ukrainska utbildningsministeriet, innan den återigen försvann från den politiska scenen. Runt 2016 följde ytterligare en kortlivad aktiv fas.

Studentkår som politisk skola

Under sin cykliska existens har organisationen satt studenternas behov och progressiv politik på dagordningen. Men en lika viktig funktion har varit den som politisk skola. Många av Ukrainas ledande intellektuella och aktivister på vänsterkanten i dag är veteraner ur tidigare generationer av Prjama Dija. 

Före detta medlemmar finns bland annat inom Sotsijalnyj Ruch, landets mest framträdande vänsterorganisation, inom nätverket Solidarity Collectives, som utrustar fackliga och vänsteraktivister som tjänstgör i armén, och inom redaktionen för Spilne, som kan liknas vid en ukrainsk motsvarighet till tidningen Brand.

För ungefär ett år sedan, i kölvattnet av den allmänna samhälleliga mobilisering som Putins krig mot Ukraina medfört, återuppstod Prjama Dija för fjärde gången. Enligt Artiom Remizovskij, doktorand i kulturvetenskap vid Kiev-Mohyla-akademin, som gick med i somras, bygger man vidare på det fundament som lagts av tidigare generationer.

– Vi har ärvt kontakterna, de juridiska strukturerna, det politiska perspektivet, och organisations-principerna, förklarar han. Även om Prjama Dija i dagsläget inte är någon massorganisation, menar han att den likväl behövs.

– De befintliga kårstrukturerna kontrolleras ofta av universitetens administrationer, och det är få som engagerar sig i dem.

Protester är inte helt förbjudna i Ukraina trots kriget. Foto: Volodya Vagner

Om inget annat, så visar Prjama Dija att det går att organisera sig och vinna segrar, till och med i dessa tider. Tvärtemot vad många tror, är protest nämligen inte helt förbjudet, trots det rådande krigstillståndet.

– I regionerna Kiev och Lviv föreligger det i själva verket inga sådana inskränkningar, och det enda som krävs är att man informerar de lokala myndigheterna om planerade aktioner, förklarar Artiom Remizovskij.

I november lyckades man i Lviv åstadkomma en, enligt honom, nämnvärd seger på just denna väg. Där hade den ökände nationalisten och lingvistikprofessorn vid Lvivs Polytekniska Universitet Iryna Farion gjort uttalanden om att ukrainska soldater som talar ryska inte är riktiga ukrainare. Efter en protestkampanj, där Prjama Dijas lokalavdelning i Lviv var drivande, fick hon sparken.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984