Utrikes

Mellan mullor och krigsmuller

Arbetarens bilaga om situationen för den iranska arbetarrörelsen (se nr 51–53/2004) har väckt intensiv debatt bland iranier i Sverige. Utvecklingen i det gamla hemlandet tränger sig åter på – inte minst som USA:s och Israels hot om militära angrepp blir mer högljudda för varje dag. Arbetaren samlade fyra iranier med olika utgångspunkter för att diskutera […]

Arbetarens bilaga om situationen för den iranska arbetarrörelsen (se nr 51–53/2004) har väckt intensiv debatt bland iranier i Sverige. Utvecklingen i det gamla hemlandet tränger sig åter på – inte minst som USA:s och Israels hot om militära angrepp blir mer högljudda för varje dag.

Arbetaren samlade fyra iranier med olika utgångspunkter för att diskutera arbetarrörelsen och krigshoten.

Dagen innan vårt samtal störtdök börserna över hela världen. En explosion hördes i närheten av en av Irans kärnkraftsverk: hade kriget börjat? Paniken spreds, oljepriset sköt i höjden och iranier över hela världen höll andan – tills vi fick veta att det var falskt larm. Explosionen kom från ett dammbygge. Men under ett par ovissa timmar tycktes de värsta farhågorna ha besannats.

När vi träffades på Arbetarens redaktion satt nervositeten fortfarande i. Men den första frågan gällde inte krigshotet, utan den iranska arbetarrörelsen. I bilagan gavs en delvis ny och annorlunda bild av Irans moderna historia. Historieskrivningen utmynnade i att ett huvudproblem i den stora revolutionen 1979 var vänsterns splittring i en rad olika partier, medan den verkliga kraften och styrkan fanns i de råd, främst arbetarråd, som bildades: shorarörelsen.

Hur ser ni på denna bild? Är den riktig? Finns det någonting i rådstraditionen man kan bygga vidare på?

Sholeh Irani: Jag tycker att det var en bra helhetsbild. Något som det inte har pratats om så mycket är just shorarörelsen, hur folk under några få månader 1979 och 1980 försökte organisera sig och ta över allt. Det började underifrån, men stoppades ovanifrån. Det var det största bakslaget demokratirörelsen drabbades av.

Shahram Khosravi: När jag gjorde fältarbete i Teheran mötte jag ungdomar som hade shoraje mahalli, en lokal förening. Det var ingen politisk förening – det här var välmående medelklassungdomar – men de förde intressanta diskussioner om miljöfrågor, kvinnofrågor, ungdomsfrågor och försökte förbättra situationen i sina egna kvarter. Det finns många gräsrotsrörelser i Iran. Jag vet inte om det hänger ihop med rörelsen i början av revolutionen, men det här känns mer autentiskt.

Vahid Aban: Det finns mycket att problematisera runt rådsidén. Vid tiden för revolutionen hade inte Irans arbetare någon struktur för sina råd. Man hade bara den här heroiska bilden som odlats inom vänstern i decennier, bilden av att människor sitter runt ett bord och bestämmer om allting. Men det var svårt att få det att fungera i verkligheten. Man måste ha strukturer för rådsorganisering, rutiner, personal, lokaler, tidningar… Hur ska miljoner och åter miljoner arbetare annars kunna hålla greppet om ett stort land som Iran? Men sådant fanns inte på den tiden. Under shahen fanns bara diktaturen å ena sidan och den väpnade kampen å den andra: man missade att bygga upp en fackföreningsrörelse. Den vänster som dominerade på den tiden avvisade fackligt arbete. Så efter revolutionen fanns inte mycket att stödja sig på. Vi förlorade tre värdefulla år innan den islamiska fascismen slog ned på allihop.

Vilka möjligheter har dagens iranska arbetarrörelse att påverka utvecklingen? Har det arbetarnätverk som Arbetaren beskrivit några särskilda svagheter och problem, som ni ser det?

Sholeh: Ett problem gäller synen på arbetarklassen. Man får inte begränsa sig till industriarbetare. De som lever på sin lön och arbetar för att kunna överleva är fler: sjuksköterskor, lärare, många tjänstemän som ibland tjänar betydligt sämre än industriarbetare. Om man ska tala om arbetarklassen i dagens Iran måste man inkludera dem också. Men om man får med dem tror jag inte att det är omöjligt för arbetarrörelsen att påverka utvecklingen i dagens Iran. En storstrejk skulle stoppa landet helt och hållet.

Vahid: Kärnan i arbetarrörelsen måste vara att organisera sig fackligt – helt oavsett om USA attackerar eller inte. Det måste skapas en struktur för att försvara arbetares rättigheter.

Shahram, du har ju tittat mer på medelklassen. Tror du att det är snarare medelklassungdomar som kommer att genomföra förändringarna?

Shahram: Ungdomarna utgör en majoritet av den iranska befolkningen. Men den största skadan av den 25-åriga islamiska regimen är att de har blivit avideologiserade, de strävar inte efter en revolution. De reser sociala krav, inte politiska. Därför kunde Mohammad Khatami vinna presidentvalet 1997 med löften om att killar och tjejer skulle få hålla hand offentligt. Men ungdomarna har en väldig styrka bakom sina krav, eftersom de utgör en majoritet av befolkningen, och eftersom arbetarklass- och medelklassungdomar för första gången har samma krav. De blir arresterade och förnedrade för samma brott. Bortsett från att medelklassungdomar har pengar för att ta sig ut ur arrest och slippa straff är problemen gemensamma. Generationskonflikten – ungdomarnas krav på ett friare liv – är, tror jag, den mest påtagliga och kommer att spela störst roll i framtiden.

Har inte de kulturella och sociala protesterna nått en återvändsgränd, nu när den islamiska regimen sitter kvar och reformisterna är utslängda ur parlamentet? Måste det inte till en mer politiskt artikulerad protest?

Nasser sadeghi: Jo, visst är det så. Ungdomarna är inte en homogen grupp. De har olika bakgrund och i grunden väldigt olika intressen. Det var ett misstag att hoppas på att studentrörelsen skulle vara den stora förändrande kraften. Att sminka sig eller dra bak huvudduken är ytliga politiska handlingar. I de rika norra delarna av Teheran ser man många tjejer som går klädda som tjejer här i väst, men i fattiga södra Teheran finns inte den protesten – om man ens kan tala om det som en protest. I mina ögon är sminkningen i Iran ett sätt att tänja på vissa samhällsnormer, men det kan inte vara en förändrande kraft.

Det iranska systemet är väldigt patriarkalt och kvinnoförtryckande. Räcker det med en arbetarrörelse, eller måste det till en oberoende kvinnorörelse för att förändra det iranska samhället?

Sholeh: Det är klart att det samtidigt måste finnas en självständig, oberoende kvinnorörelse som driver gemensamma krav – rätten att välja sin egen klädsel, rätten till skilsmässa. Oavsett vilken klass man tillhör har man problem som kvinna. Den feministiska rörelsen är fortfarande liten i Iran, men jag tror att den kommer att växa mer de kommande åren. Det stora problemet är att arbetarklasskvinnor hittills inte har fått möjlighet att organisera sig. Men för första gången ser jag nu tidskrifter som handlar enbart om arbetarkvinnor och deras problem!

Hur tycker ni att progressiva krafter i Iran bör förhålla sig till alla vänsterpartier i exilen? Har partierna någon roll att spela över huvud taget?

Vahid: Man får inte kasta ut barnet med badvattnet. Det finns många positiva sidor hos den iranska vänstern. Men om den ska ha en chans måste den bli frihetlig och göra upp med sina stalinistiska traditioner.

Nasser: Jag tycker att det ska finnas ett samarbete mellan exilen och rörelserna i Iran, men exilgrupperna ska absolut inte ställa krav. De som är kvar i Iran har av naturliga skäl en mer korrekt bild av vad som pågår. Exilgrupper borde vara mer ödmjuka, många grupper här är alldeles för fördömande.

Vahid: Det är klart att de människor som bor i Iran har bättre kännedom om situationen där – men man ska inte tänka att vi som bor utomlands inte kan göra någonting. Vi kan till exempel berätta hur man gör för att bygga upp en fackförening.

Shahram: Vi ska komma ihåg att de individer som var socialister under revolutionen och nu har levt 20, 25 år i exil har kommit i kontakt med värdsamhället. De kan skicka tillbaka erfarenheter till Iran. De kan skriva böcker, översätta, ordna debatter, bjuda in folk från Iran, ordna symposier… Jag vet en artikel som har blivit jättekänd bland intellektuella i Iran, skriven av en svensk sociolog och översatt till persiska, om hur det svenska föreningslivet fungerar. Ett annat exempel är bokförlaget Baran i Stockholm som har publicerat böcker på persiska och smugglat in i Iran.

Nasser, du som ung iranier som bor i Sverige – känner du att du kan gå in i någon av alla exilvänstergrupper?

Nasser: Å ena sidan är jag uppvuxen i en familj som var inblandad i den första generationens vänster, jag har det med mig i bagaget. Men samtidigt har tillvaron i Sverige format mig så att jag tillhör en annan vänster, som arbetar utifrån svenska förutsättningar. Jag har inte samma behov av att hacka ner på andra iranska grupper som ”gjort fel”. Så nej, jag känner inte att jag hör hemma i iranska vänstergrupper.

Betyder det att den gamla iranska vänstertraditionen dör ut med den nya generationen?

Sholeh: Jag hoppas att den traditionen dör ut med oss, faktiskt. Vi behöver nytt blod och en ny rörelse som tänker annorlunda. Jag är mycket positiv och optimistisk när jag ser hur självständigt unga vänsterorienterade i Iran försöker tänka.

Nyligen hade USA:s utrikesminister Condoleezza Rice och Storbritanniens Jack Straw en gemensam presskonferens där de uttalade nya hot mot Iran. Tror ni att USA eller Israel kommer att slå till mot Iran, och i så fall hur?

Sholeh: Ingen kan förutse vad George W Bush hittar på. Tydligen förbereder sig USA, men jag tror att den iranska regimen kommer att försöka komma överens i sista stund och på så sätt slippa en attack.

Shahram: Faktum är att Israel ser Iran som ett allvarligt hot. Jag tror att de kommer att attackera på något sätt, oavsett vad mullorna gör, med målet att förstöra kärnkraftsanläggningarna. När jag var i Iran i julas var alla övertygade om att det skulle bli en attack – inte som i Irak, med marktrupper, men med smarta bomber. Alla väntar, och med reaktionen på incidenten igår blev det extra tydligt. Så tyvärr tror jag att det blir konfrontation.

Sholeh: Men mullorna har varit skickliga förhandlare.

Shahram: Hur skickliga de än är så är det svårt den här gången. USA kräver att de lägger ner all kärnkraft och kärnvapen, men mullorna säger att de har rätt att ha kärnkraft.

Sholeh: Det har de också. Precis som alla andra.

Vahid: Men de har inte rätt att ha atombomber.

Sholeh: Jag tycker inte att det är rätt att någon har atombomb. Men om Iran ska avskaffa sina vill jag att Pakistan och Israel ska göra det också.

Vahid: Jag tror inte att det blir en markattack. USA och Israel har sina egna intressen, legitima eller illegitima, men man ska inte bara fokusera på det utan också se vad den iranska regeringen gör. Den är en fascistisk aktör i världspolitiken. Den organiserar alla terrorister överallt. Den har en destruktiv kraft.

Sholeh: Så du menar att det är legitimt av USA att hota Iran? Jag förstår inte ditt resonemang.

Vahid: Jag är trött på de vänsterkonservativa värderingar vi har. Vänstern ska alltid vara antiamerikansk. Det är ett arv från att vänstern ingick i den ryska intressesfären. Om USA attackerar Iran kommer de vänsterkonservativa att på ett eller annat sätt förena sig med de islamiska fascisterna i Iran. Och det är fel. Vi ska aldrig någonsin gå samman med fascisterna – även om USA attackerar. De är värre än USA!

Nasser: För det första måste man ha en analys av USA:s och Israels roll i regionen. Israels säkerhet bygger på att andra länder i området är svaga och hålls nere. Iran är ett stort land med stora oljereserver och en stor marknad. Iran kan bli Mellanösterns handelscentrum, ännu mer än Gulfstaterna har blivit. Och så kommer USA att sätta proamerikanska liberaler vid makten.

Hur tror du att Iran kommer att försvara sig?

Nasser: Iran har en stor armé och stöd av andra, som Hizbollah i Libanon. Om det blir en markinvasion kommer självklart andra grupper att stödja Iran. Jag tror inte att folket kommer att försvara regimen, men man kommer antagligen att försvara landet precis som i Irak.

Shahram: En attack kommer att få katastrofala konsekvenser. Iran kommer i första hand att stänga av Hormuzsundet. Armén kommer att skicka missiler överallt, över Israel… det är bara att använda fantasin. Utvecklingen efter 11 september 2001 i USA, med ett permanent undantagstillstånd, kommer att upprepas i Iran: mer av inskränkningar i mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Snart är det presidentval i Iran och för första gången finns militärer på kandidatlistan. Anledningen till det är just det militära hotet. Ungdomar, kvinnor, intellektuella, alla oliktänkande betalar ett högt pris för det här hotet.

Sholeh: Det kan också vara så att den iranska regimen ser hotet som en räddning, en chans att hetsa upp folks nationalistiska känslor. På så sätt får man utrymme att genomföra ännu fler mord på oliktänkande och människor som höjt rösten de senaste åren. Oavsett om USA attackerar eller om mullorna vinner vid förhandlingsbordet så blir förlorarna det iranska folket.

Ska antikrigsrörelsen runt om i världen vara emot en attack?

Vahid: Det är komplicerat. Folk i Iran kommer inte att försvara regimen, det är uteslutet. Skulle ni försvara Hitler i Sverige? Skulle ni försvara era fascister här i Sverige?

Sholeh: Men vadå? Iran attackerar inte något annat land, Hitler attackerade hela världen. Irans regim är värsta diktaturen, men det finns en internationell lag och USA ska inte vara världspolis. Det är inte USA:s uppgift att läxa upp alla diktaturer de en gång i tiden själva stött.

Om det blir krig mellan USA och Iran, vem hoppas du vinner?

Sholeh: Svår fråga. Jag vill att man lämnar det iranska folket i fred. Jag kommer att stå på det iranska folkets sida – både mot USA och mot den regim som utsätter folket för förtryck. Dagens politik är inte så enkel att man kan välja sida. Ibland kanske man måste kämpa mot alla sidor.

Vahid: Iranska ambassaden har börjat snacka öppet om att alla iranier nu har samma intressen i försvaret mot USA. Det finns krafter som vill ha den här enade fronten. Men vänstern får aldrig gå ihop med Hizbollah (en av den islamiska regimens militära enheter, ”Guds parti”).

Om USA började bomba den iranska regimen, tycker du att det vore bra om regimen blev utplånad?

Vahid: Ja, på en gång. Men USA kan inte utplåna en regim.

De gjorde ju det i Irak.

Vahid: Det var tio politiska partier också. Inte bara USA.

Shahram: I dag var det en artikel i Washington Post om att (den regimfientliga iranska exilgerillan) Mujahedin redan har börjat användas av USA. Men det handlar inte om att USA kommer och befriar Iran, utan om ren traditionell kolonialism. Det är ingen ny kolonialism – det är klassisk, gammaldags 1800-talskolonialism.

Vahid: Hela problemet ligger i vad vi gör själva. Om vi bara säger att vi är emot USA händer det ingenting. Det iranska folket måste samlas runt en demokratisk plattform och krossa regimen – allt beror på oss!

Shahram, tycker du att vänstern i Iran återigen måste ta upp kampen mot imperialismen? Om Iran blir ockuperat – måste vänstern på nytt ropa ”marg bar Amrika!” (död åt USA) som 1979?

Shahram: Kanske inte i samma form, men det måste bli en kamp för befrielse. En kamp mot ockupationen och kolonialismen.

Så om det skulle bli ett väpnat motstånd mot en amerikansk ockupation i Iran, skulle du stödja det motståndet då?

Shahram: Jag kan tänka mig att åka ner och…

Sholeh: …delta…

Shahram: …delta i befrielsen!

Vahid: Det är den här biten jag tycker man ska problematisera. Ingen av oss bedriver någon väpnad kamp mot den värsta fascismen – den i Iran. Och så säger ni att vi ska gå och beväpna oss mot USA? Är iranska fascister snällare än amerikanska? Varför finns den här vänstertraditionen ”det är tredje världen och då ska vi försvara vilken skit som helst”? Iran är redan ockuperat av fascister.

Så det spelar ingen roll om det kommer en annan ockupation?

Vahid: Jo, det spelar roll. Men det är inte vänsterns uppgift att stå bredvid den värsta fascismen – mullorna – mot USA. Om vi ska förhindra ett krig så måste vi göra någonting själva mot regimen nu, innan någon annan gör jobbet åt oss. Och glöm inte att det är Iran som driver på den här konflikten.

Nasser: Jag tänker återigen på USA:s roll i Mellanöstern och i världen. Du säger att Iran är fascism och visst, islamismen är till sin natur och sitt sätt att styra ganska fascistisk. Men är det inte USA som skapar motsättningar?

Sholeh: Om amerikanerna hade lämnat det iranska folket i fred under 1940- och 50-talet skulle dagens läge vara helt annorlunda. Nu bromsar USA demokratiseringsprocessen än en gång: just när det iranska civilsamhället håller på att organisera sig underifrån kommer de igen. Hur många gånger ska de blanda sig i vår historia?

Vahid: Men vad ska vi göra då?

Sholeh: Du pratar om att vänsterrörelsen ska gå ihop med rojalister och alla andra, bilda en front för att störta den iranska regimen. Rojalisterna har fått luft under vingarna av USA, de passar väl in i USA:s nya plan för Mellanöstern: att skapa USA-trogna oppositioner. Men jag tänker aldrig ena mig med dem.

Finns det några i Iran som vill ha en amerikansk invasion?

Sholeh: Det är främst överklassen och en del av medelklassen. Situationen är ju ett helvete i Iran. En amerikansk invasion skulle vara en lösning för dem.

Vahid: Även en del av arbetarklassen.

Shahram: Det var stor skillnad på iraniernas reaktioner efter ockupationen av Afghanistan och efter ockupationen av Irak. När USA drev bort talibanerna var iranierna glada och sade: ”kan de inte komma och göra samma sak här?”. Men när de ser vad som pågår i Irak vill de inte att samma sak ska hända i Iran. En invasion kommer att skapa samma situation som i Irak: oberoende självständiga små grupper som gör motstånd lokalt.

Nasser: Man ska komma ihåg att efter de 25 år som gått har folket lärt sig att allt regimen säger ska man automatiskt vara emot. Som med Palestinafrågan – många vanliga iranier är ju emot Palestina bara för att regimen är för – och ibland kan man få en annan bild av USA också i Iran. Folk tänker att allt regimen säger om USA måste vara lögn.

Vahid: Det enda alternativet till ett krig är att vi iranier från olika grupperingar går ihop och bildar en provisorisk regering.

Menar du att detta ska hända inom några månader nu, innan USA eller Israel slår till?

Vahid: Det här snacket pågår överallt, det är inte bara jag som säger det.

Shahram: Men hur blir du av med regimen?

Vahid: När olika politiska grupperingar samlas så att de har stöd från hela befolkningen kan man gå ut i generalstrejk i en vecka.

Shahram: Hur vet du det? Det här är en vacker bild, men jag tror inte på den.

Vahid: Om vi inte närmar oss den vackra bilden kommer USA eller någon annan att göra det – och vad ska vi göra mot kriget? Skriva artiklar? Inte ens miljoner demonstranter lyckades stoppa attacken mot Irak.

Tror ni att krigsrisken verkligen kan undanröjas om Iran fick en demokratisk regim? Skulle USA och Israel inställa alla krigsplaner då, även om regimen fortsatte att ha kärnkraftsanläggningarna?

Vahid: Ja! Till hundra procent. Det är den nuvarande iranska regimen som utgör ett hot för hela området och som driver USA mot en attack.

Iran får skylla sig självt alltså?

Vahid: Ja, det är Iran som är drivande i det här.

Är det Iran som är den aggressiva makten?

Vahid: Iran är den aggressiva makten.

Shahram: 1981 bombade Israel Iraks kärnkraftsanläggningar. Det var just då Saddam hade full uppbackning av USA. Oavsett vilken regim som har makten i Iran kommer USA och Israel att attackera, så länge Iran försöker skaffa kärnkraft.

Sholeh: USA:s hot försvinner först när Iran börjar lyda USA. Och det här med demokrati – är Pakistan ett demokratiskt land? Är Saudiarabien ett demokratiskt land? Nej. Jag går inte på – jag tror inte att någon gör det – att USA är ute efter en demokratisering av området. USA tänker inte på det iranska folkets intressen.

Nasser: Självklart ligger islamismen och USA-imperialismen mycket närmare varandra ideologiskt, så om det kommer en vänsterregering till makten i Iran kommer motsättningarna med USA att bli ännu större. Det är en av anledningarna till att de flesta regimer i Mellanöstern ser ut som de gör: USA har sett vänstern som det största problemet och de regimer som nu finns har kommit till genom att rensa ut vänstern.

Vahid: Så länge Sovjet fanns stöttade och försvarade USA islamistiska fascister i Mellanöstern. Men nu finns inte Sovjet längre. Vi måste säga hej då till den gamla synen att USA alltid är för diktatur och mot demokrati. USA kan tjäna mer på ett demokratiskt Iran än på ett diktatoriskt Iran. Varför ska vi vara mot ett demokratiskt Iran?

Sholeh: Det är inte amerikanernas uppgift att bestämma hur iranier ska ha det. Kanske vill iranierna ha mullorna?

Vahid: Vem vill ha kvar mullorna?

Sholeh: Jag menar teoretiskt – om en majoritet av iranierna vill ha kvar mullorna, är det då USA:s uppgift att komma och ändra på det?

Vahid: Det är min uppgift, din uppgift, Nassers uppgift, Shoras uppgift!

Sholeh: Iran åt iranierna. Punkt slut!

Shahram: Hörde ni den här amerikanske generalen i San Diego härom veckan som sade att det var kul att döda männen i Irak som slår sina kvinnor? Det var nästan exakt samma formulering som under den brittiska ockupationen av Indien: den vite mannen kommer för att befria den svarta kvinnan från den svarte mannen. Herregud, hur kan man förbise alla dessa signaler som de här kolonialmakterna ger?

Vahid: Nej, kolonialmakterna har ändrat strategi – de kommer in på ett annat sätt nu. Ta Sverige som exempel, kommer USA-imperialismen att ockupera Sverige? Nej – och varför inte? För att Sverige är ett demokratiskt land.

Sholeh: Nej, för att Sverige inte ligger i Mellanöstern.

Vad kan svenska grupper konkret göra för att stödja progressiva rörelser i Iran och få till stånd en förändring?

Shahram: Med Irak som exempel förstår man vikten av att organisera, mobilisera och skapa opinion mot kriget. Vi ska göra ännu mer än när det gällde Irakkriget för några år sedan. Vi måste arbeta ännu hårdare för att förhindra ett krig.

Vahid: Den stora hjälpen som utländska krafter kan ge är att trycka på iranier för att de – och det handlar om månader – ska gå samman och ta över sitt land med sina egna händer, med sina egna hjärnor. Annars blir det bara tomma slagord i luften. Iranier måste bilda en provisorisk stat som tar fram en ny lag, en ny konstitution, en ny riksdag. Den kan kontrollera att inget blodbad sker.

Nasser: Ska jag vara ärlig så vet jag inte hur man ska göra. När vi pratar om svenska politiska grupper är de ganska svaga. Har svenska fackföreningar kraft kvar att solidarisera sig med iranska fackföreningar? Det hade varit underbart.

Sholeh: Det gör mig kritisk mot vänsterrörelsen i världen att det är så här… Det tog sju, åtta år innan man stoppade Vietnamkriget, men man gav inte upp. Med Irak gav vi upp fort. Vi hade världens största demonstrationer i början, men det värsta händer ju nu under ockupationen. Allt som sker i världen just nu är så äckligt att man inte orkar röra i skiten! När det gäller Iran kan det handla om att uppmärksamma allt det motstånd som pågår i landet – ofta helt osynligt – och stödja ickestatliga, självständiga rörelser. De politiska partierna får klara sig själva. Det är gräsrotsrörelserna vi måste stödja.

Publicerad
2 hours sedan

Signerat #74/2023

Demokratin urholkas – sjung högre

Mängder av plakat och skyltar, samt demonstranter, under en demonstration mot nedskärningarna inom folkhögskolan.
Demonstration på Sergels torg den 19 september mot nedskärningarna inom folkbildning. Jonas Ekströmer/TT, Pernilla Wahlman

Repression som smyger sig på, demokrati som snabbt urholkas. Anna Jörgensdotter låter kulturslaktens Sverige speglas i Belarus, där konstnärliga uttryck sedan länge ses som ett hot mot regimen. ”Hur mår ni i Sverige egentligen?” undrar en belarusisk kvinna.

Jag skriver på en bok om ABF Belarus. Uppdraget kommer från ABF Gästrikebygden, som i sin tur fick i uppdrag av Palmecentrum att starta ett samarbete med organisationer i Belarus som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter (så klart ”underground”, Belarus är som bekant en diktatur). Samarbetet ledde till att ABF Belarus bildades 2015, på initiativ från aktivister på plats. 

I mina intervjuer med koordinatorer återkommer två berättelser: om hur mycket studiecirklarna betytt för människor som vuxit upp i en diktatur och äntligen vågar uttrycka sig, i en trygg gemenskap, vad det gör för självkänslan, för utveckling och medvetenhet – ordet ”frizon” nämns ofta.

Den andra berättelsen handlar om de ständiga hoten, räderna mot ABF-kontor, förhör, tortyr, fängelsevistelser, som aktivister i ABF Belarus behövt uthärda. 

Studiecirklar i exil

Efter protesterna mot valet 2020 och repressionerna som följde har de flesta koordinatorer tvingats i exil. Hemma blir deras familjer pressade på information av regimens ”säkerhetstjänst”. Nu är ABF Belarus utspritt i många länder, och studiecirklarna blir fler och fler. Det organiseras även aktiviteter för flyktingbarn, ungdomsmottagningar, feministiska helgkurser, praktisk miljökamp, solidaritetshandlingar för Ukraina, med mera. Studiecirkelledare upplever sitt ideella arbete som ett kall. En kvinna jag pratat med startar upp studiecirklar i alla länder hon tvingas flytta runt mellan (få är de som får uppehållstillstånd). 

En av dem som tog initiativ till ABF Belarus har pratat med mig om hur vi i Sverige är så vana vid demokrati att vi verkar ta den för givet. Hon ser med stor oro på de förändringar som sker i det land hon besökt många gånger: Hur mår ni i Sverige egentligen? Hur har SD kunnat få så stor makt?

”Varför protesterar inte fler?”

Hon pratar om hur repression smyger sig in, och har svårt att förstå varför inte fler är ute på gatorna och protesterar. I Belarus har det blivit livsfarligt, människor försöker ändå: på innergårdar, bakgårdar, träffas kulturutövare och läser dikter, visar konst, spelar teater och musik, sätter upp rödvita band i träden (flaggan är inte en nationalistisk symbol utan en symbol för motstånd, frihet) – militär kommer till platsen, river ner, fängslar, men nya scener uppstår hela tider.

Från fängelserna smusslas förbjudna texter ut som kan tryckas i andra länder. Konstnärliga uttryck ses som ett hot mot regimen. I boken skriver jag: ”Allt det som på riktigt hjälper människor till medvetande och mod, allt som är kollektivt och kärleksfullt, allt som månar om lika värde, miljö, solidaritet, är ett hot mot dem som som vill behålla makt och kontroll”.

Julia Tsimafejeva skriver i Dagar i Belarus: ”En sång är ett farligt vapen mot de som hatar kultur och konst.”

Det går fort nu

Kampen i Belarus, och i exil, är en påminnelse och en varning: det kan gå fort och det är livsfarligt när demokratin urholkas. I Sverige går det otäckt fort: angiverilag, särskilda läger för asylsökande, nedmontering av studieförbund och folkhögskolor: folkbildning! Det som byggt Sverige närmare jämställdhet och jämlikhet. Men kunskap och medvetenhet är liksom Tsimafejevas sång ett farligt vapen mot högernationalistiska krafter som vill inskränka frihet och mänskliga rättigheter. Ingen kan vara förvånad, men alla bör vara rädda. 

Den 19 september protesterade folkhögskolor runt om i landet, men i Gävleborgs län gick tydliga direktiv, hot!, ut ”uppifrån” att inte delta för att det kan ”provocera den politiska ledningen”. Tjänstemän och rektorer blev rädda och beslöt att inte ställa upp i manifestationen. En anställd på en folkhögskola varnade för den typen av ”nyttiga idioter” som fogar sig i leden. 

Låt oss sjunga ännu högre!

Ofta tänker jag på den Spanienfrivillige Bengt Segerson som efter kriget mot fascismen underströk hur demokratin inte är en naturkraft utan något vi måste kämpa för varje dag.

Jag tänker också på de reaktioner på studiecirklar (oftast med kreativa uttryck) jag fått ta del av, där dess livräddande funktioner understryks: slippa känna sig ensam, kliva ur förtryck, hitta sin egen röst, vara i ett stöttande kollektiv där allas röster räknas, och vilja kämpa vidare för en bättre värld.

Enveten kreativitet får, uppenbarligen, diktatorer och högerkrafter att darra. 

Förstås är det farliga insikter för en höger som vill hålla folk på mattan, helst hjärntvättade med idéer om vi och dem, om klassamhället som befogat och kapitalismen som självklar: tre komponenter som möjliggör för våld och förtryck i alla dess former. Jag tänker på att vara konstnär i ett land där konsten hör till dessa faror och vad det inte får tillåtas göra med våra uttryck. 

Så, för alla våra rösters skull: låt oss sjunga ännu högre! Enveten kreativitet får, uppenbarligen, diktatorer och högerkrafter att darra. 

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan

Inrikes #73/2023

Bostadsbidraget: Så mycket har det urholkats

Allt färre hushåll får bostadsbidrag och bidraget täcker en allt mindre del av hyran.

Ett höjt och mer omfattande bostadsbidrag är en av de enskilt viktigaste reformerna som skulle kunna stötta fattiga barnfamiljer, menar organisationen Sveriges Makalösa Föräldrar. Men bostadsbidraget har sedan 90-talet blivit allt svårare att få och täcker en allt mindre del av hyran. Dessutom har bostadsbidraget blivit en skuldfälla. Arbetaren förklarar hur.

Bostadsbidraget finns för att stärka i första hand ekonomiskt utsatta barnhushåll. Tanken är att det ska möjliggöra baskonsumtion och ”säkerställa tillräckligt hög boendestandard för ekonomiskt svaga hushåll”. Det infördes på 1930-talet och fick sin nuvarande utformning 1997.

Men bostadsbidraget har nästan spelat ut sin roll. Bidraget har urholkats så till den grad att dess utformning och låga nivåer från slutet av 90-talet i dag varken räcker för en ensamstående med två barn att ställa mat på bordet i slutet av månaden eller ger hen möjlighet att ha en värdig bostad. Många ensamstående tränger ihop sig i allt mindre bostäder för att de ska ha råd att betala hyra och räkningar eftersom bostadsbidraget ligger kvar på 90-talets nivåer.

– Bostadsbidraget existerar knappt för våra medlemmar längre, säger Christina Olsson, generalsekreterare för Sveriges Makalösa Föräldrar, en förening för ensamstående föräldrar.

Så många färre får bostadsbidrag

Bostadsbidraget är inkomstprövat och går alltså till hushåll med låga inkomster. Under första halvåret i år hade drygt 118 578 personer ansökt om bostadsbidrag, vilket är den lägsta siffran på flera år, visar en undersökning som Tidningen näringsliv gjort.

År 1995 betalade staten ut 9,61 miljarder kronor i bostadsbidrag, motsvarande 14 miljarder kronor i fjolårets penningvärde, till 355 000 barnfamiljer. Under 1997 fick bostadsbidraget sin nuvarande form och det året fick totalt 365 000 hushåll, både barnfamiljer och ungdomshushåll bidraget.

2022 var det knappt 197 00 hushåll som fick bostadsbidrag och statens kostnader för bidraget hade minskat till 4,1 miljarder. Det innebär alltså att statens utbetalningar av bostadsbidrag minskat med över 10 miljarder kronor sedan 1995, om man räknar med inflationen.

Källa: Hyresgästföreningen

Varför det är så få som ansöker om bostadsbidrag har Försäkringskassan ingen officiell analys över, men Jenny Cederborg, verksamhetsområdeschef för bidragsförmåner på myndigheten, säger till tidningen Näringsliv att hon tror att det kan ha att göra med att gränsen för vad man får tjäna ligger lågt.

– Trots att det ekonomiska läget i samhället är kärvare nu för betydligt fler så har ju lönerna i samhället ökat. Även om man har det svårt ekonomiskt kan man därför ligga över inkomstgränsen för att söka bostadsbidrag, säger hon.

Bostadsbidrag till barnfamiljer och ungdomar

Bostadsbidraget är riktat till två målgrupper: bostadsbidrag till barnfamiljer och bostadsbidrag till ungdomar.

Barnfamiljer kan som högst få 3 400 kronor i bostadsbidrag per månad i de fall de har ett hemmavarande barn, 4 200 kronor om de har två eller fler hemmavarande barn och 5 200 kronor om de har tre eller fler hemmavarande barn.

Ungdomshushåll kan som högst få 1 300 kronor i bostadsbidrag per månad.

Därför får allt färre bostadsbidrag

Inkomstgränserna i bostadsbidraget har legat på nästan samma nivå sedan 1997. Först 2017 började de höjas något för barnfamiljer, men inte för ungdomshushåll. Samtidigt har löner och priser stigit, vilket har lett till att en allt mindre andel i dag kan få bostadsbidrag. Många har alltså inkomster som alltför höga för att ha rätt till bostadsbidrag, men som i dag inte räcker till för att köpa mat till barnen i slutet av månaden.

Grafen gäller ensamstående föräldrar. Källa: Hyresgästföreningen

Bostadsbidrag till ensamstående

För en ensamstående förälder minskas bostadsbidraget om årsinkomsten överstiger 150 000 kronor, det vill säga en månadsinkomst på cirka 12 500 kronor per månad. Förmögenhet, ­bostadskostnad och antal barn räknas också in. Om inkomstgränsen hade följt med löneutvecklingen hade en ensamstående förälder kunnat tjäna 264 000 om året, det vill säga en månadsinkomst på drygt 22 000 utan att bostadsbidraget sänktes.

För ungdomar utan barn minskas bidraget om årsinkomsten överstiger 41 000 kronor för ensamstående eller överstiger 58 000 kronor för makar tillsammans.

Bostadsbidraget täcker inte hyran

Ett av syftena med bostadsbidraget är att ge ekonomiskt svaga hushåll möjlighet att hålla sig med goda och tillräckligt rymliga bostäder. Men i dag är det snarare så att ensamstående med barn tvingas bo på allt mindre ytor.

Den högsta hyran som kan ligga till grund för bostadsbidraget har varit oförändrad sedan 1997. Detta samtidigt som kostnaden för att bo i hyresrätt har mer än dubblerats sedan 1990-talet.

För ett hushåll med två barn är en hyra på 5 900 den högsta hyran som kan ligga till grund för bostadsbidrag, högre hyror än så ger inte ett ett högre bostadsbidrag. Detta gör att bostadsbidraget täcker allt mindre av hyran i takt med hyresutvecklingen. Källa: Hyresgästföreningen

För ett hushåll med två barn är den högsta hyran som man kan få bostadsbidrag för 5 900 kronor per månad. Vilken typ av bostad och storleken på bostad som går att få till den hyran har nästan halverats mellan åren 1996 och 2022. I dag räcker hyran till en lägenhet på 57 kvm. Om hyran är högre så påverkas inte bostadsbidraget.

Det innebär att många idag bor i lägenheter med hyror som kraftigt överstiger vad bostadsbidraget ger ersättning för eller bor väldigt trångt, till exempel ensamstående med barn. Om boendekostnadsgränsen hade följt utvecklingen skulle den i dag ha varit 10 600 kronor för ett hushåll med två barn. Medan den alltså ligger kvar på 5 900 kronor.

– Detta har lett till att ensamstående med barn har anpassat sitt boende och bor på allt mindre ytor för att ha råd att bo någonstans och kunna få del av bostadsbidraget, säger Christina Olsson, generalsekreterare för föreningen Makalösa föräldrar.

Bostadsbidraget kan förvandlas till skuldfälla

Bostadsbidraget söks årsvis och det gäller att räkna rätt. Varje krona som betalas ut för mycket, till exempel på grund av att man tagit ett extrapass på jobbet eller gått upp i arbetstid och fått högre inkomst än beräknat, ska tillbaka. Återkraven, som kan komma upp till ett år senare, ska betalas inom 30 dagar. Annars går de till Kronofogden.

Den 1 september 2022 skärptes återbetalningskraven på dem som fått för högt bostadsbidrag. Om återbetalningen inte görs inom 30 dagar från att kravet kommer skickas ärendet direkt vidare till Kronofogden. Tidigare var det Försäkringskassan som försökte få in pengarna.

Sedan dess har antalet återbetalningskrav som gått till Kronofogden skenat och många nya personer finns i myndighetens register.

De skärpta kraven har lett till att sex gånger fler personer hamnade hos Kronofogden för obetalda återbetalningar under det första halvåret i år jämfört med förra året. I denna statistik går det inte att särskilja om det rör återbetalningar av bostadsbidrag eller sjukpenning, men enligt Kronofogden brukar bostadsbidraget utgöra en stor andel.

Särskilt oroväckande, menar myndigheten, är det att den grupp som hamnade där för första gången har ökat från 3 till 16 procent. Den första skulden kan vara väldigt avgörande, säger Davor Vuleta, analytiker på Kronofogden, till tidningen Hem & hyra.

Totalt rör det sig om runt 80 000 personer per år som får kravbrev från Försäkringskassan för att de fick för högt bostadsbidrag året innan.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan

Ledare #73/2023

Budgeten: Enligt regeringen gör snuset kvinnor till vinnare

Sänkt skatt på snus räknas i regeringens jämställdhetspolitiska uträkningar som en större vinst för kvinnor än för män, trots att män snusar mer. Foto: Annika Byrde/TT, Axel Green

Grattis alla kvinnor! Regeringen har utropat oss till vinnare på höstbudgeten! Annie Hellquist går igenom regeringens egna uträkningar och hittar lögn, förbannad lögn och statistik.

Precis som neddragningar återkommande i medier rapporteras som satsningar, bara för att regeringen kallar det för satsningar, så återupprepas regeringens egen bild av att kvinnor är vinnare på budgeten i medier, bland annat av Dagens industri.

Hur står det då till med saken? I budgeten finns bilaga 3 om ekonomisk jämställdhet, där finns uträkningarna över hur budgeten slår baserat på kön.

Bland annat har kvinnor enligt regeringens uträkningar vunnit på budgeten eftersom de inte drabbas i lika stor utsträckning som män genom att brytpunkten för statlig skatt inte räknades upp, eftersom kvinnor i snitt tjänar mindre. Grattis alla lågavlönade.

Att välfärden överhuvudtaget får pengar påstås öka kvinnors ekonomiska resurser

Regeringen har också räknat ut att budgeten ökar kvinnors ”ekonomiska resurser” mer än mäns. Vad ingår då i begreppet ekonomiska resurser? Här har regeringen lagt samman disponibel inkomst, ”konsumtionsmöjligheter” till följd av förändringar i konsumtionsskatter (snus och bensin), värdet av ”individuella välfärdstjänster”, alltså sjukvård, barnomsorg, utbildning, kommunal kultur- och fritidsverksamhet med mera.

Regeringen anser att deras ”satsning” på välfärd – alltså de miljarder som går till kommuner och regioner, som inte ens täcker beräknade kostnader – ökar kvinnors ekonomiska resurser mer än mäns.

Det är fascinerande läsning.

De skriver: ”Att satsningarna bedöms tillföra ekonomiska resurser till kvinnor i högre utsträckning än män beror främst på regeringens förslag om höjda generella bidrag till kommunerna och höjda anslag till utbildning samt hälso- och sjukvård, och att kvinnor nyttjar dessa tjänster i högre
uträckning än vad män gör.”

Att kommuner och regioner överhuvudtaget har pengar räknas alltså som en ekonomisk vinst för kvinnor.

Mer snus till kvinnorna

Det roligaste är nästan att sänkningen av skatten på bensin och snus beräknas ha gynnat kvinnor mer. Skattesänkningarna på bensin och snus ger för kvinnor en högre stapel än för män när det kommer till ökade konsumtionsmöjligheter. Hur regeringen här har räknat är höjt i dunkelt, men sänkningen beräknas ha ökat kvinnors konsumtionskraft mer än mäns. Antagligen för att några kronor billigare snus är ”mer” för kvinnor som i genomsnitt har lägre inkomster.

För de kan inte ha utgått från verkligheten – att män konsumerar mer av både bensin och snus har inte tagits med i beräkningarna. 2022 uppgav 20 procent av männen och 7 procent av kvinnorna att de snusar dagligen, och män som grupp kör bil nästan dubbelt så långt som kvinnor varje dag.

Men i och med kvinnors lägre inkomster så kan de hypotetiskt öka sina inköp av snus och bensin, relativt sin inkomst, mer än männen.

Om vi köper dessa beräkningar, att välfärdstjänster bidrar mer till kvinnors ekonomiska resurser än till mäns, så har kvinnor rånats i åratal av svältkuren välfärden stått på och fortsätter stå på. Inget snus i världen kan kompensera för det.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan

Signerat #72/2023

Slakten av det vi brukar kalla samhälle

Den blåbruna regeringens ytterst medvetna krafttag mot studieförbund och folkhögskolor är inget annat än en brutal slakt av det vi lite slarvigt skulle kunna kalla samhälle: En plats för alla.

Det här är naturligtvis bara första steget av många på en resa lika vinglig som när moderaten Per Bill tog barnvagnen hem från den där uppmärksammade vinprovningen i centrala Stockholm i början av 2010-talet.

Sverigedemokraterna avskyr bildning. Moderaterna skiter uppenbarligen i vilket men gillar inte kultur om det inte ger direkta klirr i kassan och Liberalerna har ju enligt de fåtal svenskar som fortfarande kallar sig just liberaler dragit ner rullgardinen för gott. Det är med andra ord nattsvart.

Läsande, lärande och kritiskt tänkande är ett direkt hot mot SD:s själva existens och eftersom de nu styr Sverige genom marionettdockorna i den sittande högerregeringen kom väl beskedet om de enorma nedskärningarna av bidrag till landets folkhögskolor och studieförbund knappast som en chock. 

En dryg miljard ska bort de kommande tre åren. Puts väck med pengarna. Men plastpåseskatten, som enligt Skatteverket gav staten 519 miljoner kronor förra året, försvinner.

Och snuset blir minsann billigare. Omkring tre kronor dosan är väl alltid något, försöker jag optimistiskt tänka när jag lägger in en prilla men drabbas snart av den där illamående känslan man ofta gör när man hellre tar en cigg för att bota abstinensen.

Läget i Sverige kan med fyra ord beskrivas som allt annat än ljust. Skjutningarna avlöser varandra och barn mördar barn. På många håll känns hopplösheten bottenlös och det behövs såklart direkta åtgärder för att gängvåldet ska minska. Men, och det krävs inga raketforskare här, det förebyggande arbetet mot nyrekryteringen är viktigare än någonsin.

Folkhögskolan är en andra chans

Något bland annat polismästare Carin Götblad och chefen för socialtjänsten på Sveriges kommuner och regioner, Åsa Furén Thulin, berättade om i söndagens Agenda tillsammans med juristen och författaren Evin Cetin som nyligen kom ut med den uppmärksammade boken Mitt ibland oss, om dödsskjutningar och gängkonflikter. 

Götblad larmade redan 2010, för 13 år sedan, om det ökade antalet unga killar som inte klarar skolan och hur det var en tickande bomb. Hon föreslog, efter att under lång tid ha studerat utvecklingen och forskningen i andra länder, en ”kedja av förebyggande åtgärder” på både lokal och nationell nivå men blev inte lyssnad på. Då, 2010, styrde Moderaterna men i rättvisans namn är det svårt att se att Socialdemokraterna skulle agerat annorlunda. 

Nu är vi där vi är och det känns både ruttet och sorgligt men det är inte för sent. Barn och unga måste ges en chans.

Ett exempel är naturligtvis utbildning. Som folkhögskolor: För många en första men för vissa en andra eller till och med tredje chans att läsa ikapp och lära sig något nytt.

Eller studieförbund för den delen som genom bland annat språkkurser och annat fungerar utmärkt som ett steg in i samhället.

Hårdast, menar flera folkhögskolor som nu reagerat, slår den blåbruna käftsmällen mot de människor som i dag står längst från arbetsmarknaden. Men det är också ett slag mot folkrörelse-Sverige och hela det demokratiska samhället och det är just precis tanken. Tro inget annat.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Analys #72/2023

SBB:s nya huvudvärk: miljardinvesteringarna i Norge

Finansinspektionen ska nu granska om SBB:s värdering av de norska förskolorna är vilseledande. Foto: Stina Stjernkvist/SvD/TT, Julia Lindblom

Var tionde hyreskrona i SBB kommer från den norska förskolemarknaden – en marknad med krympande marginaler och minskande barnkullar. Förde SBB aktieägarna bakom ljuset med glädjekalkyler kring de norska miljardinvesteringarna? Mycket talar för det, skriver Martina Engman i en analys.

“Vi tror på den norska marknaden” sa Ilija Batljan, då VD för Samhällsbyggnadsbolaget (SBB), när han köpte norska förskolefastigheter. 

Men säljarna, norska privata förskolor, trodde inte själva på verksamheten de sålde. I sina årsredovisningar skrev de om stora orosmoln och verksamheterna är hotade. De hoten mot norska förskolor bör Ilija Batljan vetat om när kontrakten skrevs. Men utåt sopar SBB i stället farhågorna under mattan.

När förskoleköpen görs ingjuter Ilija Batljan förtroende i SBB:s aktieägare genom sina beräkningar. Antalet barn i norska förskolor kommer öka med 10 procent till 2035, säger han i ett pressmeddelande.

“Barnantalet sjunker, konkurrensen om barnen kommer öka”, konstaterar VD:n för PBL (Private Barnehagers Landsforbund), två år senare.

Vem har rätt? Det ska Finansinspektionen bestämma. Det har nämligen stora konsekvenser. 

SBB har efter köpen värderat om förskolorna. De värderingarna anses så anmärkningsvärda att Finansinspektionen kopplats in för att ta ställning till om de är missvisande.

Frågan Finansinspektionen ska svara på är: Är SBB:s värdering av förskolefastigheterna så missvisande att den är bryter mot redovisningsreglerna? Om FI anser att fastigheterna värderats fel riskerar SBB sanktionsavgifter.

När Arbetaren gräver i dokumenten kring affärerna på norsk förskolemarknad följer vi i spåren av lögner, omättlig riskaptit och en affärsmodell där skattebetalarna står för kostnaderna.

Norska förskolor – tillväxt till varje pris

Sedan 2018 har lönsamheten i norsk privata förskola urholkats. Den konservativa politikern  Mathilde Tybring-Gjedde sammanfattar anledningen så här till en norsk näringslivstidning. “Marginalen har minskat kraftigt genom att ställa hårda kvalitetskrav. Två av tre privata förskolor går nu jämnt upp eller med förlust.“

De senaste åren har vardagen för norska privata förskolor kantats av ökade regleringar, minskade bidrag och strejker.

När SBB köper lokalerna till nästan 300 förskolor spelar det stor roll hur företaget ser på den norska förskolemarknaden. Det är ju just norska förskolor som ska hyra lokalerna SBB köper. Om det går bra för de som hyr lokalerna kommer det också gå bra för hyresvärden och då blir lokalerna mer värda.

Värderingen av fastigheter påverkar alla SBB:s ekonomiska beräkningar. Allt från räntor på lån, möjlighet att få lån, värdet på aktien och analytikernas kreditbetyg påverkas av hur fastigheternas värde redovisas. Och att alla siffror pekar uppåt behövs på resan mot att bli Nordens största aktör inom samhällsfastigheter som SBB satt som mål.

Det är därför Ilija Batljan bedyrar “att han tror på den norska marknaden”. SBB gör egna beräkningar och säger att antalet barn kommer öka med 10 procent i Norge. Trots att norska kvinnor föder allt färre barn och de privata förskolornas intresseorganisation, PBL, säger att barnkullarna kommer minska.

Men SBB använder även ett annat argument för att övertyga om att affären är trygg: längden på kontrakten med förskolorna på 25 år. Långa kontrakt betyder långvariga inkomster. Dock krävs det stabila hyresgäster om intäkterna ska värderas som säkra.

SBB kliver in på norsk marknad

Den norska förskolemarknaden omstridd och har varit det länge. År 2018 släpptes en rapport som konstaterade att privata förskolor avkastat mer än Oslo-börsen och att en stor del av överskottet hade gått till oljespekulationer. Totalt hade de privata förskolorna genererat 4 miljarder i vinst mellan 2007 och 2016. Som svar på skandalerna aviserade regeringen en översyn av bidragen. 

Samma år skärps och bemannings- och kvalitetskraven på förskolorna. Något som skulle börja gräva hål i vinstmarginalerna för förskolekoncernerna.

Året efter, 2019, blev inte bättre för privata förskolor. Kunskaps- och integrationsminister Jan Tore Sanner meddelade att privata förskolor fått en miljard för mycket i bidrag. De pengarna skulle förskolorna spenderat på sina anställdas pension men 9 av 10 förskolor hade inte gjort det. Därför ska regelverket för finansiering göras om, meddelade ministern.

Trots förskolornas minskande finansiering kliver SBB in i norsk förskolemarknad. I juli 2020 köper SBB 138 lokaler av förskolekoncernen Laeringsverkstedet.

Situationen hårdnar under 2021 för de privata förskolorna. I mars rapporterar PBL att häften av deras medlemmar går med förlust eller går jämnt upp. För att visa sitt missnöje med vad de tycker är för låga bidrag håller PBL en aktion i Norge där de stänger sina förskolor, en lock out – av barnen.

Månaden efter aktionen mot låga förskolebidrag köper SBB ytterligare en portfölj med 142 förskolefastigheter av Trygge Barnehager. Hyresgästerna, påpekar SBB i sin kommunikation, är finansiellt stabila.

För SBB kommer nu var tionde hyreskrona från norsk förskolemarknad.

De omstridda värderingarna – anmälan till FI

Den 31 december 2021 värderas båda köpen av förskolefastigheterna om i årsredovisningen. Den värderingen avviker så kraftigt att SBB blir föremål för granskning, och utreds nu hos Finansinspektionen. Värderingarna är några av punkterna i anmälan som Nämnden för svensk redovisningstillsyn lämnat in. 

Nämnden granskar finansiella rapporter från föredrag på uppdrag av Finansinspektionen. Om företaget inte följer nämndens beslut om hur de får rapportera, och felrapporteringen anses vara av större karaktär, anmäls det till Finansinspektionen som gör en egen bedömning och beslutar om konsekvenser. Exempelvis miljonböter. Något SBB fått tidigare i år av Finansinspektionen, då rörde det andra bestämmelser i andra affärer.

När SBB värderar sina lokaler bör de ta hänsyn till att för privata förskolorna är på en marknad som präglas av krympande vinster, minskade bidrag och färre antal barn – men Nämnden för svensk redovisningstillsyn och SBB är inte överens om risken på norsk förskolemarknad.

Men SBB:s hyresgäster, förskolekoncernerna, hymlar inte med sin egen risk. Laeringsverkstedet skriver att översynen av bidrag till privata förskolor utgör en risk för koncernens verksamhet i Norge. Trygge Barnehager konstaterar att om deras verksamhet inte får mer bidrag blir lönsamheten för låg för att förskolorna ska kunna drivas med god kvalitet. Båda hyresgästerna uttrycker alltså stark oro för norsk förskolemarknad.

För SBB är det av stor vikt hur omvärlden ser på norsk förskolemarknad. Det är i förlängningen hur omvärlden ser på SBB. Om banker, investerare och småsparare inte tror på de hyresgästerna som SBB får in hyror från sjunker värdet på fastigheterna och det i sin tur drar med sig värdet på aktien, höjer räntekostnader och drar ner kreditbetyget. Det är dyrt att vara utan förtroende.

Men fram till det stora raset i maj 2023 står SBB starkt. Pensionsbolag, banker och 250 000 småsparare har investerat i bolaget. Till och med svenska Riksbanken dras med och lånar ut 200 miljoner. Det är med dessa pengar Batljan och hans kollegor gör miljardaffärer utan att berätta om riskerna.

Februari 2022: två månader efter köpet av Trygge Barnehager intervjuas Ilija Batljan och säger ivrigt, “vi kan lova ökad aktieutdelning de närmaste 100 åren”. Men kanske finns det också något desperat över uttalandet, ett och halvt år senare kommer SBB ställa in sina aktieutdelningar och Ilija Batljan avgå som VD.

I slutet på sommaren 2022 inleds granskningen av SBB:s årsredovisning för 2021 med slutstation Finansinspektionen, där avgörande nu väntar.

Förskoleanställda strejkar för pensioner

På hösten fortsätter turbulensen på den norska förskolemarknaden. I november 2022 bryter en strejk ut hos de privata förskolorna, totalt strejkar 3 600 anställda för sina pensioner och avgår med segern.

Under 2022 regleras de privata förskolorna allt mer och får allt färre möjligheter att använda bidragen till förskolan till något annat än just barnomsorg. I slutet av detta år väntas dessutom fler regleringar av norsk förskolemarknad.

I Sverige verkar dock ingen ana oråd. Under 2022 är SBB bland den mest köpta aktien av småsparare. I början av 2023 får SBB pris av investeringsplattformen Nordnet för årets investerarkommunikation.

Men 2023 får framgångssagan ett abrupt slut. I maj sänks SBB:s kreditbetyg – det får stora konekvenser. Aktiekursen faller som en sten och SBB’s ekonomi ser allt svårare ut att få ihop.

Bolaget befinner sig nu i fritt fall och har dragit med sig 250 000 aktieägare, men även Riksbanken, pensionsfonder, försäkringsbolag och investerare. Ilija Batljan har fått gå från posten som VD och aktien är värd en bråkdel i dag mot tidigare.

Men fighten om de norska värderingarna som pågår i torra handlingar hos byråkrater på myndigheter sker i det tysta. Trots att SBB fått ny VD, Leiv Synnes, fortsätter SBB skryta om sina långa kontrakt. I halvårsredovisningen går det att läsa att: “hyresintäkter utgörs av långa och säkra kontrakterade intäkter”. 

Det återstår att se hur säker affären verkligen är.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Signerat #71/2023

De bygger sjukhus och vägar – och behandlas som skräp

Emil Boss, facklig aktivist och författare.

“För hundra år sedan var hundratusentals européer, svenskar inte minst, hårt exploaterade migrantarbetare i USA.” Emil Boss om Joe Hill, migrantarbetare och varför man ska gå med i SAC.

Tiden rusar. Inrikespolitiken överraskar, med angiverilagar och klimatförnekelse. Geopolitiken överraskar, med nya stormaktskrig och vapenallianser. Kulturen överraskar. Knappt hinner man lära sig barnens nya ord från sociala medier förrän de är alldeles cringe.

Idéer färdas snabbt, men de ekonomiska rörelserna, de globala flödena och vågorna, är någonting annat. Trots den framrusande kraften hos människoströmmarna och varuströmmarna, är de ofta mer förutsägbara.

Gävlesonen Joe Hill

Utah, 1905. En man ställer sig på en låda och talar.

”Arbetsköparna har med gyllene löften lockat hit våg efter våg med migranter från Europa, men deras färdigheter har ignorerats. Här har de fått utstå de mest inhumana förhållanden.”

För hundra år sedan var hundratusentals européer, svenskar inte minst, hårt exploaterade migrantarbetare i USA.

Svenskarna lämnade fattigdomen härhemma och byggde det nya landet, men behandlades ändå ofta som skräp.

”Vad gör den fattige mannen? Han gör samhällets viktigaste jobb. Han planterar grödorna, han skördar grödorna. Han bygger vägarna, han bygger järnvägarna. Var är våra rättigheter? Vi får inga. Vi behandlas som skräp. Vi får lön nog att långsamt svälta.”

Orden kommer från en femtio år gammal film om den svenska migrantarbetaren Joe Hill. I filmen håller facket IWW ett möte och några välklädda människor ur publiken ropar: ”Åk tillbaka till Ryssland. Vi vill inte ha er här.”

Exploaterade migrantarbetare

I Sverige är vi överlag stolta över Joe Hill, Gävlesonen som slet hårt i USA, protesterade mot orättvisorna och var med och byggde en fackförening som utmanade inte bara arbetsköparna men även de rådande fackliga normerna.

”Tänk på facken. Tänk på de mest själviska facken. De vänder ryggen åt sina bröder. De vill bara hjälpa sig själva. Har du nånsin sett en mexikansk eller indisk snickare med ett medlemskort? Aldrig!”

I Sverige i dag är det inte minst tiotusentals sydamerikaner, centralasiater och östeuropéer som är de exploaterade migranterna. Trots att de bygger sjukhus och vägar, trots att de planterar och sår grödorna, blir de ofta behandlade som skräp.

SAC – “Det är kraft i vårt förbund”

Det finns människor i Sverige som å ena sidan är stolta över Joe Hill och å andra sidan sällar sig till de som ropar ”åk hem, vi vill inte ha er här”. Det är en dumhet gränsande till grymhet. Tiden skymmer sikten och vi måste gnugga ögonen.

For united we are standing,
but divided we will fall;
Let this be our understanding:
“All for one and one for all.”

Bara i augusti 2023 har migrantfacket Solidariska byggare i Stockholm drivit in två miljoner kronor till femtiofyra medlemmar som kommer från hela världen. Denna månad hölls också ett av landets mer välbesökta Joe Hill-föredrag för ett hundratjugo rysktalande byggnadsarbetare. Stötta kampen för rättvisa och värdighet. Gå med i SAC. Det är kraft i vårt förbund.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Utrikes #71/2023

USA: 13 000 i historisk strejk inom bilindustrin

Strejken har inletts på Fords fabrik i Wayne, Michigan. Utanför grindarna har strejkande arbetare samlats tillsammans med UAW:s fackordförande Shawn Fain. Foto: Paul Sancya/TT

En storstrejk har brutit ut i USA:s bilindustri. 13 000 arbetare vid General Motors, Ford och Stellantis Jeep har lagt ned arbetet. Det är första gången i fackets 88-åriga historia som en strejk utlyses på samtliga tre fordonstillverkare.

Det är fackförbundet United Auto Workers, UAW, som utlyst strejken på de tre fordonsjättarna Ford, General Motors och Stellans fabriker. Detta efter att avtalet vid midnatt till fredagen lokal tid löpte ut mellan facket och arbetsköparna.

I det första steget är det 13 000 personer som går ut i strejk, men totalt är det hela 146 000 medlemmar som berörs av förhandlingarna.

Kräver lönehöjningar på 36 procent och fyradagarsvecka

Bilarbetarna kräver lönehöjningar på minst 36 procent under en fyraårsperiod. Motbudet från arbetsköparna har som högst legat på runt 20 procent.

Facket har också drivit kravet att man ska gå över till 32-timmarsvecka med full lön. Andra viktiga krav handlar om rättvisa pensioner, trygga anställningar och rätten att strejka vid fabriksnedläggningar.

“Det är företagens girighet som är problemet”

Fackets ordförande Shawn Fain har sagt att fler strejker kan komma att planeras om framsteg inte uppnås i förhandlingarna. Han menar att företagen har gjort miljardvinster under det senaste decenniet och att arbetskostnaderna endast utgör 4 till 5 procent av fordonskostnaden.

– De skulle kunna fördubbla våra löner utan att höja bilpriserna och ändå göra miljontals dollar i vinst. Vi är inte problemet. Det är företagens girighet som är problemet, sade Fain, vid en presskonferens i samband med strejken.

Historisk strejk

Arbetsköparsidan uppges ha kommit med ett motbud på torsdagskvällen, som UAW tillbakavisat.

Det är första gången i fackets 88-åriga historia som strejk utlyses på samtliga tre fordonstillverkare.

USA har en stark tradition av fackklubbar inom bilindustrin. Däremot finns en lägre grad fackanslutna anställda på nyare biltillverkare som Tesla och andra utländska bolag.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Inrikes #71/2023

Fair Taxi: “Första veckan bättre än vi trott”

John van Dinther är vice ordförande för Taxiunionen, föreningen som initierat den förägda appen. Foto: Vendela Engström, kollage: Arbetaren

Förra veckan lanserades förarägda Fair Taxi, som vill utmana gigbolag som Uber och Bolt.
– Vi får in hundratals nya användare varje dag, säger John van Dinther, vice ordförande för Taxiunionen. 

Den 8 september lanserades appen Fair Taxi, som ägs till 75 procent av taxiförarna själva. Appen, som initierades av föreningen Taxiunionen, har inledningsvis endast förare i Stockholmsområdet.

Till skillnad från Bolt och Uber, som tar 25 och 23 procent i serviceavgift för varje taxiresa, tar Fair taxi ut 10 till 12 procent. 10 för de förare som har investerat i appen, 12 för de som inte har det. Samtidigt kommer en taxiresa kosta något mer än vad en resa med de stora gigbolagen gör. 

– Vi räknar med att förare som använder sig av Fair Taxi kommer kunna tjäna 20 procent mer än vad de gör med bolag som Uber och Bolt, sade John van Dinter förra veckan. 

Han är positivt överraskad över de första dagarna med Fair Taxi. 

– Det har gått bättre än vi trott, hundratals nya användare har registrerat sig på appen varje dag sedan lanseringen, säger han. 

Däremot har de inte fått så många körningar de första dagarna, även om det var mer under helgen. 

– Förare som var med i början av Uber säger att det var samma sak då. Men skillnaden nu är ju att förarna är med och bestämmer och att vi får bättre betalt, säger han. 

Han tillägger att han bara fått höra positiv respons från de som valt att använda sig av appen.

– Flera har sagt att de väntat på en sådan här app och att de bara vill åka med oss nu, säger han. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Inrikes #71/2023

Lidköping: Vård­personal slutar i protest

Akutsjuksköterskan Lisa Bertilsson är en av tre som nu valt att säga upp sig. Foto: Google maps, privat

Regionens dödsstöt mot akutmottagningen i Lidköping väcker starka känslor bland personal och befolkning. Nu har tre anställda på sjukhuset valt att säga upp sig.

Efter sjukhusstyrelsens slutgiltiga besked att lägga ned akutmottagningen i Lidköping har vårdpersonal valt att säga upp sig i protest. Först ut var ST-läkaren Oskar Petersson. 

– Jag kan inte stå och representera en organisation där vår chefsläkare hävdar att vi är svåra att prata med när man inte ens gjort ett försök att diskutera saker med oss. Jag kan inte stå bakom det, säger han till Nya Lidköpings-tidningen, NLT. 

Sjukhusdirektör förnekar munkavle

Stellan Ahlström, Sjukhusdirektör Foto: Skaraborgs sjukhus

Under onsdagen beslutade även akutsjuksköterskan Lisa Bertilsson att säga upp sig. Anledningen är att hon i onsdags berättade för NLT om att personalen belagts med munkavle av sjukhusdirektören Stellan Ahlström, som hotat med att om de pratar med media under arbetstid, i arbetskläder eller utanför sjukhusbyggnaden riskerar de att få sparken.  

Stellan Ahlström förnekar att det är något han sagt. 

”Nej, det finns ingen sanning i detta. Varje enskild medarbetare vid Skaraborgs Sjukhus har en grundlagsskyddad rätt att uttala sig i media. Sjukhusledningen har inga som helst synpunkter på att medarbetare uttalar sig i media”, svarar han via mejl till Arbetaren. 

Trots det menar Lisa Bertilsson att alla hennes kollegor som arbetade den dagen hörde samma sak. Ord står mot ord och sista droppen för Lisa Bertilson var när hennes chefer dementerade uppgifterna. 

– Det känns som att de kastat mig under bussen för att rädda Stellans ansikte. Jag klarar inte av att vara en del av den här organisationen längre. Det här har fått helt orimliga proportioner, säger hon. 

Grundlagsstadgad meddelarfrihet

Tommy Iseskog. Foto: Johan Olsson

Meddelarfriheten skyddas av två grundlagar, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, och innebär att alla anställda inom offentlig verksamhet, utan risk för påföljder, kan lämna uppgifter till massmedier för publicering. 

Däremot, säger arbetsrättsjuristen Tommy Iseskog, har arbetsköparen i princip rätt att bestämma vad arbetstiden ska användas till. 

– Men att utanför arbetstid, oavsett var man befinner sig, till exempel utanför sjukhuset, prata med media ingår i meddelarfriheten, skriver han till Arbetaren över mejl. 

Dagen efter uppsägningen har kollegor samlats hemma hos Lisa Bertilsson. Flera har tagit med sig frukost, andra ska komma med lunch. Hon berättar att ytterligare en kollega är på väg till sjukhuset för att lämna in en uppsägning, i protest mot nedläggningen.  

– Jag känner en stor sorg, men jag var tvungen att lämna. Men mina kollegor är ett stort stöd, säger Lisa Bertilsson och tillägger att uppsägningen inte kommer stoppa henne från att fortsätta kämpa för akutmottagningen i Lidköping.  

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Inrikes #71/2023

Akuten i Lidköping läggs ned: “Människor kommer dö”

I helgen demonstrerade människor på gatorna i Lidköping. Omkring 10 000 personer deltog i protesten och krävde att akutmottagningen skulle få finnas kvar. Foto: Ulf Fabbe Fabianson

I helgen gick 10 000 Lidköpingsbor ut på gatorna mot regionens planer på att lägga ned akutmottagningen. I tisdags fattades det slutgiltiga beslutet – akuten läggs ned trots protester och risken att patientsäkerheten inte kan säkras.

Bakgrunden till sjukhusstyrelsens nedläggningsbeslut är regionens tuffa sparkrav som lagts på Skaraborgs sjukhus, med verksamhet i Skövde, Falköping, Mariestad och Lidköping.

Den 31 augusti beslutade den strategiska hälso- och sjukvårdsnämnden i Västra Götalandsregionen, VGR, att akutmottagningen ska stängas. Bakom beslutet stod alla politiska partier förutom Sverigedemokraterna.

Inga utökade statsbidrag från regeringen

Nämndens ordförande Janette Olsson (S) säger till Dagens Nyheter att regionen aldrig tidigare befunnit sig i en så svår ekonomisk situation, och att regionen kommer spara 70–80 miljoner kronor på att stänga akutmottagningen.

– Plus att vi inte fick några besked från regeringen om statsbidrag, och det har vi inte fått ännu, säger hon till DN. 

Under lördagen samlades drygt 10 000 Lidköpingsbor i en manifestation mot planerna. På plakat i folksamlingen fanns budskap som “Liv före ekonomi”, “Avgå” och “För vår framtid”.

Trots protesterna fattade sjukhusstyrelsen i tisdags det slutgiltiga beslutet att lägga ned akutmottagningen. Nu kommer alla patienter med behov av akutvård istället hänvisas till det nya akutsjukhuset i Skövde – ungefär 45 minuter bort. 

Personal i protest

Lisa Bertilsson, sjuksköterska på akutmottagningen i Lidköping, är besviken på regionens och sjukhusstyrelsens beslut.

Lisa Bertilsson, akutsjuksköterska. Foto: Privat

– Vi blir av med vår arbetsplats, men det här handlar främst om våra patienter. Antalet akutsjuka patienter kommer inte försvinna bara för att akutmottagningen läggs ned. Det här kommer leda till att människor kommer att dö. Dessutom kommer kostnaderna för vårdskador och rehabilitering att skena, vårdköerna öka och personal sluta. Det här är ödesdigert, säger hon.

Hon menar även att det finns flera felaktigheter i underlaget som ligger till grund för styrelsens beslut. Den risk- och konsekvensanalys som gjorts visar även att nedläggningen innebär risker för att patientsäkerheten inte kan säkras.

– Vi har påvisat felaktigheter i siffrorna och påståenden som de lutar sig mot, men de lyssnar inte. Om beslutet hade varit välgrundat och faktiskt skulle leda till att regionen sparar de pengar de vill spara hade det varit en annan sak, säger hon. 

Stellan Ahlström är sjukhusdirektör för Skaraborgs Sjukhus. På frågan hur han ser på nedläggningen svarar han, via mejl, att “den akuta sjukvården finns kvar, men i en annan form.”

Stellan Ahlström, sjukhusdirektör Skaraborgs Sjukhus. Foto: Västra Götalandsregionen

Hur kommer nedläggningen påverka patientsäkerheten? 

– Vi har respekt för oron och engagemanget, men jag vill understryka att patientsäkerheten alltid finns med i vårt arbete och att den kommer att bibehållas även i fortsättningen, säger han via mejl.

Anmälan till IVO

I en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, skriver fem läkare att stängningen kommer att leda till både ökad risk för vårdskor och till dödsfall. Läkarna vädjar nu om att IVO utreder riskerna och konsekvenserna ur ett patientsäkerhetsperspektiv, rapporterar Nya Lidköpings-Tidningen.

I skrivelsen påpekar läkarna risker med att resvägen blir längre för patienterna och varnar för att sjukhuset i Skövde kommer att bli överbelagt, när fler patienter måste vända sig dit. 

Planen är att personalen på akutsjukhuset i Lidköping ska börja arbeta på den nya akuten i Skövde. Lisa Bertilsson berättar att ingen av de tillfrågade sjuksköterskorna tackat ja till erbjudandet. 

– Vi har stridit så för vår akutmottagning och den nya mottagningen i Skövde står för allt vi kämpat emot. Det finns så mycket principer i det här att jag inte vill vara på den akuten. Dessutom kommer det leda till 40 timmars pendling i månaden, något varken jag eller mina kollegor vill lägga vår tid på, säger hon. 

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

😣 Här är Tidögängets svåraste huvudvärk

“Förslaget kastar in Sverige i ett DDR-samhälle”