Ledare

Fler köttben!

Det finns en stor risk för backlash, alltså att feministiska landvinningar går tillbaka, i politiken. Det var högt uppsatta politiker från höger till vänster överens om när de debatterade kvinnors situation i politiken, inbjudna av den pågående Jämställdhetspolitiska utredningen, i måndags. De talade om strukturer där kvinnor far illa, om härskartekniker och exkluderande manliga nätverk […]

Det finns en stor risk för backlash,
alltså att feministiska landvinningar går tillbaka,
i politiken. Det var högt uppsatta politiker från höger
till vänster överens om när de debatterade kvinnors
situation i politiken, inbjudna av den pågående Jämställdhetspolitiska
utredningen, i måndags. De talade om strukturer där kvinnor
far illa, om härskartekniker och exkluderande manliga nätverk
– men samtidigt om blocköverskridande framgångar i att
driva politik för att bekämpa våld mot kvinnor och
trafficking.

Men inget ska tas för givet, inte ens
en förhållandevis hög kvinnorepresentation i riksdagen,
var budskapet. Bakgrunden är dyster. Bara två länder
i hela världen har fler än 40 procent kvinnor i sina nationella
parlament: Sverige med sina 45 procent och Rwanda med sina 48 procent.
Genomsnittet i Europa ligger fortfarande på ynka 15 procent.

Men hur viktig är kvinnors närvaro
i politiken för genomförandet av förbättringar
av kvinnors livsvillkor? I samma takt som andelen kvinnor stigit
i riksdagen har den välfärdsmodell där kvinnor arbetar
och som kvinnor är beroende av, nedrustats. Trots återkommande
krav på insatser mot kvinnors lägre löner, ofrivillig
deltid, undermålig arbetsmiljö med mera syns inga mätbara
resultat.

Statsvetaren Lena Wängnerud är
antagligen den forskare som har bäst överblick över
detta. Hon hävdar att kvinnors ökande närvaro har
betydelse; att den till exempel lett till att politiska tyngdpunkter
förflyttats, att politiken delats upp i en kvinnlig och en
manlig sida i utskottsarbete samt att kvinnors intresse för
politik ökat. Ganska vaga kopplingar mellan kvinnorepresentation
och resultat, med andra ord.

”Kvinnor sitter som gisslan i politiken”
sammanfattade veteranen Maj-Britt Theorin (s), före detta riksdagsledamot
och EU-parlamentariker, situationen under måndagens debatt.

Om vi utgår från att kapitalets
makt över politiken är betydligt större än riksdagens
är en enkel slutsats att den parlamentariska arenan inte alls
är den viktigaste. Politikerna är, med Theorins språkbruk,
till stor del en slags ”gisslan”. Men om det är kvinnor
eller män som sitter som gisslan i partipolitiken är inte
ointressant. För att kvinnor ska ha utrymme inom alla samhällets
områden, på samma villkor som män, är ett
självklart feministiskt krav.

Dessutom har de valda församlingarna
betydelse för åtminstone en av de hetaste feministiska
frågorna just nu, nämligen den om kvinnors låga
löner i offentlig sektor. Där har politikerna makt att
omfördela pengar inom sina egna ramar – och därmed åstadkomma
förändring

Att arbetslivsminister Hans Karlsson äntligen
lovat lagstadgad rätt till heltid inom innevarande mandatperiod
är ett tydligt tecken på att socialdemokratin försöker
undertrycka den vrede som fått 23-25 procent av Sveriges väljare
att säga att de är beredda att rösta på ett
feministparti i nästa val (enligt Skop respektive Sifo). Det
följer samma mönster som kvoteringen ”Varannan damernas”
för att avvärja hotet om en kvinnolista inför valet
1994. Men för att stoppa ett parti eller en lista inför
valet 2006 behövs antagligen betydligt fläskigare köttben
åt de vredgade kvinnorna. Rättvisa löner är
ett sådant vi redan väntat alldeles för länge
på.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984