Debatt

Arbetaren försöker splittra solidaritetsrörelsen

Som aktiva i Irakkommittén i Malmö är vi inte bara förvånade utan direkt bestörta över Arbetaren nr 9/2005, där Andreas Malm (i artikeln ”För en frihetlig antiimperialism”) och Ulf B Andersson (i en ledarkrönika under rubriken ”Hyckleriet kring Iraks kvinnor”) försöker splittra den svenska solidaritetsrörelsen med det irakiska folkets kamp mot USA-alliansens ockupation av deras […]

Som aktiva i Irakkommittén i Malmö
är vi inte bara förvånade utan direkt bestörta
över Arbetaren nr 9/2005, där Andreas Malm (i artikeln
”För en frihetlig antiimperialism”) och Ulf B Andersson
(i en ledarkrönika under rubriken ”Hyckleriet kring Iraks
kvinnor”) försöker splittra den svenska solidaritetsrörelsen
med det irakiska folkets kamp mot USA-alliansens ockupation av deras
land.

I just det läge då den svenska
solidaritetsrörelsen äntligen börjar röra på
sig, till och med i Stockholm, går Arbetaren ut i en kampanj
mot rörelsens påstådda stalinism. Grunden för
anklagelsen är – den korrekta – iakttagelsen att rörelsen
vägrar att fördöma de delar av den irakiska motståndskampen
vars metoder och/eller program Arbetarens redaktörer inte gillar.

För egen del är vi inte några
vänner av kvinnoförtryck, halsavhuggningar och urskillningslöst
våld mot civilbefolkningen, än mindre av utländska
wahhabiter, men vi menar att de problem som den irakiska motståndskampen
har måste lösas av irakierna själva. Man kan inte
sitta här i Sverige, allra minst i en rörelse som syftar
till att bilda största möjliga stöd för irakiernas
kamp, och föreskriva var de acceptabla gränserna går
för denna kamp. Den rågången kan bara irakierna
själva dra.

För solidaritetsrörelsen är
uppgiften varken att fördöma, eller för den delen
att försvara enskilda motståndshandlingar. Uppgiften
är att stödja motståndet, som förtalas och
bespottas i våra medier och bekämpas av vår statsmakt
(Sverige deltar exempelvis i utbildningen av ockupationsmaktens
polis- och domarkår).

I det irakiska samhället finns naturligtvis,
som i alla samhällen, stora motsättningar. Men den största,
den överordnade motsättningen, som samtidigt är den
för omvärlden centrala, gäller ockupationen.

Att ockupationen upphör är också
förutsättningen för att alla andra motsättningar
av religiös, etnisk eller politisk natur löses. ”Först
ska vi kasta ut ockupanterna, sedan ska vi ta itu med att återuppbygga
vårt samhälle.” Så lyder den irakiska motståndskampens
klara bud.

Och det är bara irakiernas eget motstånd
som kan åstadkomma Iraks befrielse. Solidaritetsrörelsen
kan hjälpa till, och dess insatser är viktiga, dels för
att de kan bidra till att förkorta irakiernas lidande, dels
– och framför allt – för att de medvetandegör rörelsens
deltagare om att också deras intressen står i motsats
till USA-imperialismens.

Men om solidaritetsrörelsen skulle
välja att stödja bara de delar av motståndet som
motsvarar dess egna värderingar, skulle den oundvikligen splittras.
För hur ska liberaler, anarkister, socialdemokrater, marxister,
trotskister, maoister, stalinister (ja, visst finns de!), vänsterbaathister,
högerbaathister, arabnationalister och islamister kunna enas
om vilka som utgör den ideala motståndsrörelsen
i Irak?

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984