Ledare

Nu finns en chans

Det finns många anledningar till att feminismen måste få större utrymme i den svenska politiken. Till exempel att våldet mot kvinnor fortsätter, liksom handeln med kvinnors kroppar. Trots ökad medvetenhet utför kvinnorna merparten av det obetalda arbetet med hem och barn, den svenska arbetsmarknaden är bland de mest könssegregerade i världen och löneskillnaderna mellan könen […]

Det finns många anledningar till
att feminismen måste få större utrymme i den svenska
politiken. Till exempel att våldet mot kvinnor fortsätter,
liksom handeln med kvinnors kroppar. Trots ökad medvetenhet
utför kvinnorna merparten av det obetalda arbetet med hem och
barn, den svenska arbetsmarknaden är bland de mest könssegregerade
i världen och löneskillnaderna mellan könen består
– trots att de förbjöds i en lag som trädde i kraft
på 1960-talet.

Nu förs intensiva diskussioner om att
starta ett feministiskt parti för att åstadkomma snabbare
förändringar. En av orsakerna är att kvinnorörelsen,
som den ser ut i dag, inte låter sig sammanfattas som en rörelse
med uttalade mål och strategier, vilket uppfattas som en svaghet.

Förutom att det är tveksamt om
ett feministiskt parti skulle bli tillräckligt klassmedvetet
för att vara intressant för vänsterväljare –
i de pågående diskussionerna finns fortfarande tankar
om att samla feminister från både höger och vänster
på en gemensam lista – återstår frågan om
partipolitiken verkligen är den mest relevanta arenan för
att förbättra levnadsvillkoren för kvinnor. Visserligen
debatteras och utreds ett antal lagändringsförslag just
nu som med ett skarpare feministiskt politiskt tryck skulle innebära
vissa konkreta förbättringar, som till exempel att dela
föräldraförsäkringen, lagstifta om rätt
till heltid och förändra sexualbrottslagen och föräldrabalken.

Att peta i olika lagar kan vara vettigt,
men det är inte det som åstadkommer de verkliga förändringarna.
Därför bör feminister lyfta blicken över partipolitiken
och söka andra arenor för att åstadkomma förändring.
En viktig sådan är fackföreningsrörelsen.

Den viktigaste punkten där feminism
och socialism borde kunna mötas gäller de urusla villkoren
för de lågavlönade i både offentlig och privat
sektor, där kvinnor och invandrare är sorgligt överrepresenterade.
Över 100 år av facklig verksamhet har inte förhindrat
låga löner och otrygga anställningar, och en av
orsakerna är att den feministiska medvetenheten inte har varit
tillräckligt hög.

Arbetarrörelsen har ofta varit könsblind,
och är därför i behov av en feministisk analys som
kan förklara varför löneskillnaderna drabbar just
kvinnor, och av en feministisk offensiv som framtvingar förändring.

Att kvinnorörelsen, å sin sida,
inte är där den kanske behövs allra mest, är
ett tecken på att kvinnorörelsen ibland är klassblind.

Den mest nödvändiga och självklara
alliansen mellan en klassmedveten feminism och en feministiskt medveten
klasskamp i dag borde vara att inrikta sig på villkoren för
de hårdast exploaterade arbetarna – och driva lönekrav,
arbetsmiljöfrågor och krav på förkortad arbetsdag.

En sådan prioritering skulle ha större
sprängkraft än ett feministiskt parti. Och en första
möjlighet finns redan nu i mars, när Kommunal åter
drar igång sin lönekamp.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984