I en ledare i Arbetaren nr 4/2005 kommenteras avsaknaden av en fungerande bostadspolitik i landet. Som två av de ansvariga politikerna måste vi medge att vi känner igen den verklighet som beskrivs i ledaren. Vi har slagits för de förslag som presenteras i flera år och är därför glada att frågan nu blir belyst på […]
I en ledare i Arbetaren nr 4/2005 kommenteras
avsaknaden av en fungerande bostadspolitik i landet. Som två
av de ansvariga politikerna måste vi medge att vi känner
igen den verklighet som beskrivs i ledaren. Vi har slagits för
de förslag som presenteras i flera år och är därför
glada att frågan nu blir belyst på ledarplats.
I början av 1990-talet slaktades den
sociala bostadspolitiken av de borgerliga partierna med moderaterna
i spetsen. Det är dessa partier som är ansvariga för
att kommunernas obligatoriska krav att planera för sin bostadsförsörjning
togs bort tillsammans med kravet på en fristående bostadsförmedling.
Resultatet ser vi nu. 108 av Sveriges kommuner
– där två tredjedelar av befolkningen bor – har idag
bostadsbrist. Bostadsbeståndet står dessutom inför
ett gigantiskt upprustningsbehov. Bara tio procent av kommunerna
har fristående bostadsförmedlingar och de bostadssökande
tvingas vända sig till ett stort antal hyresvärdar för
att söka bostad.
Sedan 1994 har Vänsterpartiet krävt
att de lagar på bostadsområdet som borgerligheten avskaffade
ska återinföras. Hittills har vi dock rutinmässigt
blivit nedröstade av riksdagsmajoriteten. Istället talar
allt fler – även ledande socialdemokrater – om så kallad
”social housing”, som i korthet innebär att generella
stöd för bostadsproduktion ersätts med stöd
till produktion av bostäder för särskilda grupper.
Ett stöd som i första hand är inkomstrelaterat och
därmed pekar ut vilka som får bo i de statssubventionerade
bostäderna. Vänsterpartiet kommer inte att stödja
en sådan inriktning på bostadspolitiken, tvärtom
kommer vi att bekämpa den. Rätten till en bostad omnämns
i grundlagen, i kommunallagen och i de bostadspolitiska målen,
men eftersom den i realiteten inte gäller alla kräver
vi i vänsterpartiet att rätten till en bostad skrivs in
i socialtjänstlagen.
Vi kan naturligtvis inte lösa bostadskrisen
om det inte finns några bostäder att förmedla. Bostadsbristen
är en produkt av ett samhälle där stat och kommun
inte lyckats tillgodose de befintliga behoven. Bostadsbyggandet
har ökat men det som byggs svarar inte upp mot de behov som
finns av framför allt billiga hyresrätter.
Det måste byggas minst 40 000 bostäder
om året de närmaste tio åren och av dem ska hälften
vara hyresrätter. Dessutom måste årligen omkring
60 000 bostäder renoveras för att klara omställningen
till de behov av större lägenheter som finns. Detta ska
finansieras genom att staten skjuter till medel –
i form av permanenta investeringsbidrag
för både nyproduktion och ombyggnation. Investeringsbidragen
ska vara villkorade med ett högsta tak för hyran och vara
förhandlade i förväg.
Bostadsbyggandet har även en arbetsmarknadspolitisk
dimension. När arbetslösheten i byggsektorn är hög
är bostadsbyggandet ett effektivt sätt att dämpa
dess effekter. En stor del av bostadsbyggandet och materialproduktionen
är inhemsk och byggandet av en lägenhet ger schablonmässigt
en sysselsättning för 2,5 årsarbetare. En ökning
av nyproduktionen med till exempel 40 000 lägenheter ger 100
000 nya arbetstillfällen. Det skulle också innebära
en ökning av BNP med 52 miljarder kr och 32 miljarder i ökade
skatteintäkter. Ombyggnationen är personalintensiv, ger
ett genomslag i hela landet och behoven är enorma.
Detta är några av våra
förslag för att lösa bostadskrisen. Vad regeringen
vill är hittills skrivet i stjärnorna.