– Hej! jag heter Björn och är er gruppterapeut. Men nu är det ju inte meningen att jag ska sitta här och prata. Jag träder helt enkelt tillbaka och lämnar över till er gruppdeltagare att sinsemellan sköta och styra det som händer här i rummet. Ungefär så löd första repliken i gruppterapiscenen i Svt:s dramaserie […]
– Hej! jag heter Björn
och är er gruppterapeut. Men nu är det ju inte meningen
att jag ska sitta här och prata. Jag träder helt enkelt
tillbaka och lämnar över till er gruppdeltagare att sinsemellan
sköta och styra det som händer här i rummet.
Ungefär så löd första
repliken i gruppterapiscenen i Svt:s dramaserie Stig Petrés
hemlighet som sändes i slutet på förra året.
Ett gäng utbrända och allmänt krisiga typer föstes
ihop i ett nedskärningsmärkt rum i den lokala vårdcentralen
för att komma till rätta med sina ångestar.
I den med guldbaggar överösta
filmen Fyra nyanser av brunt (som nu också sänds som
serie i fyra delar i Svt) pågår också gruppterapi.
En gruppterapi som går duktigt över styr och där
terapeuten helt tappar greppet (inte så konstigt kanske, det
visar sig att samlingen egentligen är en matlagningskurs arrangerad
av Medborgarskolan).
trodde ni som jag att scener som den i Stig
Petré eller Fyra nyanser av brunt inte har något med
verklighetens gruppterapier att göra, utan är kraftigt
förvridna och löjeväckande absurditeter skapade av
manusförfattare som vill locka sin publik till skratt?
Jag kan berätta att skrattet fastnande
i halsen då jag själv hamnade i en, av Bup (barn och
ungdomspsykiatrisk mottagning) arrangerad, gruppterapi för
föräldrar till barn som på olika sätt var i
behov av hjälp. Den första replik terapeuten droppade
var ungefär exakt samma som den Björn i Stig Petré
kläckte ur sig. Sedan skulle vi sitta och lyssna på varandra.
En hade julångest, någon klurade på om han skulle
avboka sin Brasilienresa eller inte. Alla gav varandra amatörpsykologiska
råd hur de olika problemen skulle lösas.
Vi skulle alltså sitta och terapia
varandra på ett märkligt ofokuserat sätt i stället
för att få professionellt stöd från utbildade
terapeuter med lång erfarenhet av just föräldrar
i kris.
att gruppterapi just nu praktiseras allt
flitigare i landstingens regi är ingen slump eller ens ett
sätt att ta nya grepp och förbättra psykvården
– det är ett sätt att spara pengar. För det har väl
knappast undgått någon att köerna till Sveriges
psyk- och Bup-mottagningar bågnar av medborgare som inte mår
så bra i vårt högprestationssamhälle. Ett
samhälle som värjer sig från ansvar genom att få
dig att tro att det är ditt eget fel om du valt fel elbolag,
pensionsfond eller skola.
I samma anda vill man alltså få
ner psykbergsstatistiken – låt dem själva lösa problemen.
Så egentligen är det helt följdriktigt
att man slänger in hjälpsökande familjer i gruppterapier
som kostar samhället ungefär en tiondel av det som en
personlig kontakt och tydligt uppställda mål skulle betinga.
Att säga att den moderna terapin för
kvinnor och barn på Sveriges Bup-mottagningar just nu är
att likställa med en matlagningskurs från Medborgarskolan
är kanske överdrivet – men inte långt därifrån.