Jag drömde häromnatten om
Laila Freivalds. Hon försäkrade för en journalistkollega
att alla nordbor som drabbats av katastrofen i Sydostasien skulle
få all hjälp och allt stöd samt livstids försörjning
av svenska staten.
Dessa dagar ter sig nästan alla andra
ämnen svårskrivbara. Hade det varit mer likt vardag hade
jag kanske med lättare hand skrivit om? Hammarkullekyrkan.
Dit bjöds jag till jullunch av diakonen Cecilia Arcini. Hammarkullekyrkan,
som efter diskotektsbranden i Backa fick och tog ett stort ansvar
för krishantering, själavård och socialt arbete
på orten, eftersom så många av de döda kom
därifrån.
Kyrkan brottas med medlemsunderlaget. Många
av besökarna är av annan trosuppfattning än den kristna.
Det betyder att kyrkan är beroende av bidrag från andra
församlingar och av stiftet. Mångfald i språk och
liturgi är viktigt på en ort med så många
nationaliteter, trosuppfattningar, traditioner och kulturer. För
att klara av att möta de sociala behoven har bland annat ett
antal självhjälpsgrupper startats under ledning av präster
och diakoner i samarbete med Ria, Rådgivning i alkoholfrågan.
Prästen inledde med julbön i kyrkorummet,
sparsamt och enkelt inrett.
”Jag är Maria, Jesus moder?”
Bara en feminist kan börja julevangeliet
så, tänkte jag, och mycket riktigt, det visade sig att
Henrik Frykberg själv kallar sig feminist. Han tillämpar
också inklusivt språk; i den svenska varianten blir
Gud mer könsneutral. Så långt som till att se Gud
som ett femininum har Svenska kyrkan inte kommit än.
På jullunchen delade en mängd
människor från olika håll bord, själv satt
jag tillsammans med gömda flyktingar. Med teckenspråkets
hjälp och många skratt diskuterade vi sill, glögg,
Janssons, skinka och den Bohuslänska specialiteten äggost.
hade det varit mer likt vardag hade jag
kanske med lättare hand också skrivit om Istanbul, där
jag av en händelse hamnade vid samma nyårsbord som Nezih
Orhon, journalist och lärare vid Anatoliens universitet i Eskisehir.
Vi kom i samspråk om kvinnors och homosexuellas situation
i Turkiet. På gatorna såg vi oftare samkönade par
hand i hand än i Göteborg.
Hade det varit mer likt vardag hade jag
kanske med lättare hand också kunnat skriva om hur jag,
som länge levt som singel, nu i ett parförhållande
upplever hur omgivningens medlidsamma blickar är utbytta mot
inkluderande och bekräftande. Den heteronormativa ordningen
är återställd.
Drömmen om Laila Freivalds säger
mig att vi som journalister inte bör vara enbart observatörer
när ett katastroftillstånd råder. När akutläget
är över bör vi systematiskt bevaka makthavares och
myndigheters åtaganden och skyldigheter – även moraliska
– gentemot drabbade människor i nord och syd för lång
tid framöver.